Forensics

Droger, alkohol och psykiska genombrott.

2010-06-22T07:58:00.002+02:00

I förra veckan så var det många som var påtända eller fått ett rejält sammanbrott. Det är särskilt en man som jag tänker på.
Han promenerade runt på stan o slog o sparkade mot folk runt ikring. När vi kom fram med polisbilen såg jag hur han ryckte en påse ur handen på den som gick framför o svingade den mot huvudet på honom.
Vi var snabbt ur bilen o grep tag i honom. Det såg värre ut än vad det faktiskt var. Påsen var lätt eftersom den bara innehöll en ihopknöcklad tidning.
Han hade sparkat till någon som fått lite ont, men inte blivit skadad turligt nog.
Den här killen som vi tog hand om hade fått ett ordentligt genombrott. Han satt hela vägen in till polishuset o gapade en massa ilsken "gallimattias".
Han hetsade upp sig o skällde ut någon som vi inte visste vem det var. Det var ganska obehagligt att sitta bredvid honom eftersom han ena stunden var ganska lugn fõr att i nästa var väldigt ilsk o hotfull.
Det är alltid jobbigt o inte veta var man har människor.

Forskning i stillsamhet, ny leksak och mord

2010-06-13T22:25:00.004+02:00

Jag fick min nya Desire som jag trodde i förra veckan. Den är skoj, men det är mycket o lära sig o framför allt att lära nytt jämfört med gamla vanliga Sonyericsson. Jag börjar nog nästan få ordning på det nu så att jag kan utnyttja alla fördelar med en "smartphone".

Det som jag är mest glad över just nu är den suveräna gps-funktionen vid träning. Jag har hämtat ned en app som heter "cardiotrainer". Den sporrar till att öka prestationerna så gott det går från förra tillfället. Idag sprang jag 10 km och fick all info löpande om tempo, distans, stigning och får även löprundan ritad på kartan. Det är sånt som jag gillar ("tech-nerd" som jag är). Jag har ett antal olika alternativ på löprundor, så det är gött o få tillgång till statistik så lättvindigt.
:)

Forskningen har väl gått mer eller mindre på sparlåga de senaste veckorna. Inte skrivit särskilt mycket, men läst en del artiklar i alla fall.
Anledningen till det är att jag jobbat, haft en del tid tillsammans med familjen (vilket jag inte haft så ofta det senaste läsåret) och gått på pub.

Viltolycka
Förra veckan så hade jag arbetspass som var ganska udda. Det började med att vi fick en transport i början av nattpasset. Vi åkte norrut i länet på motorvägen i någon timme innan vi åkte av in på några småvägar för att lämna över killen till en annan patrull för att få vidare transport till slutdestinationen. På en av småvägarna sprang en grävling upp på vägen som kollegan inte hann bromsa ordentligt för, så det dunsade till i bilen. Eftersom vi hade kvar killen som vi skulle transportera i bilen stannade vi inte och hoppades att grävlingen klarat sig ändå. Vi visste att vi skulle tillbaka samma väg igen ganska snart, så vi bestämde oss för att stanna då istället för att kolla läget.
Vi lämnade över killen och vände om och åkte tillbaka igen. På den platsen som dunsen hade hörts såg vi två små skuggor från strålkastarljuset ligga på vägen. Kollegan som är en sann djurvän sa ett uppgivet, ånej!
Vi stannade strax intill och jag klev ut. Då såg jag att det var två grävlingar på vägen, varav den ena fortfarande levde. Usch! Det är alltid obehagligt att se djur lida. Den låg där och kröp utan att kunna ta sig framåt. Kollegan såg riktigt upprörd och ledsen ut över vad som hänt. Hon stod kvar vid bilen och såg ut som om hon inte visste vad hon skulle ta sig till.
Med visst motstånd tog jag fram tjänstevapnet och avlivade den. Det kändes obehagligt att behöva skjuta den, men det hade känts ännu mer hemskt att låta den fortsätta lida.
Känslan hängde med resten av nattpasset.
Resten av den "snurran" (natt o kvällspass) innehöll ärenden med lång avrapportering och i polisiär mening alldagliga ärenden som mest innebär rutinjobb.

Mord
Den "snurran" jag gjorde denna veckan var väldigt lugn och i stort sett innehållsfattig ända tills dess att jag skulle gå av kvällspasset.
Det gick ut ett larm över radion om två eller tre män som bråkade i en av de centrala stadsdelarna. Det talades även om att någon hade en kniv.
Jag och kollegan låg en bit ifrån, så jag fick dra på ordentligt genom stan och då vi kom fram var en av de andra patrullerna redan på plats. Det var en del folk runt som nyfiket tittade på och då jag närmade mig platsen där bråket varit såg jag att det låg en man på marken. Den ena kollegan ur den andra patrullen sprang mot mig och pekade i riktningen mot där gärningsmannen gått. Jag och min patrullkollega sprang i den riktningen och då jag närmade mig en jourbutik i närheten såg jag ett vittne peka in dit. Jag gick in i lokalen och där var kanske tio personer. En av dem stämde mycket väl överrens med det signalement som gått ut över radion. Jag tittade på vittnet som följt med in som pekade på den mannen. Jag gick närmare och då såg jag hur han hade blodstänk över byxorna, skorna och var kladdig av blod på ena handen.

När jag och kollegan grep tag i honom (innan han hunnit se oss), så verkade han helt oförstående och sa att vi skulle ta det lugnt för han hade inte gjort något. Han verkade påverkad av något, men inte "helt borta" i min mening.
Senare fick jag veta att den han bråkat med inte klarade sig. Det var faktiskt första gången som jag grep en mördare. Jag har varit med och hjälpt till tidigare, men aldrig gripit någon själv.
Det var tack och lov ett mycket lugnt gripande. Han gjorde inget motstånd alls (i stort sett). Det var ungefär som om han inte fattat vad han gjort.
OBS! Uppgifter är ändrade i berättelsen (för att skydda utredningen).

Den har endast föranlett en mycket kort notis i media. Mord av detta slaget är inte så uppseendeväckande längre... Tyvärr måste man väl säga, eftersom det betyder att det inte är tillräckligt ovanligt så att det är spännande och skriva om i tidningarna längre...

Det var en lång avrapportering, mycket att tänka på och sådana saker som dehär påverkar en alltid, så jag har fått dygnet och rutinerna helt skruvade de senaste dagarna och inte fått någonting vettigt gjort alls.
Imorgon är en ny dag, ny vecka och en ny start för att ta sig i kragen. Nu ska jag verkligen se till att få lite skrivet på artiklarna denna veckan.

Sommarforskning och hjärtingrepp

2010-06-01T21:53:00.004+02:00

Det känns skönt att det är typ sommarlov, även om jag sitter inne hela dagarna o ser ut på det fina vädret från bakom datorskärmen. Jag jobbar för att bli färdig med mina artiklar så snart som möjligt. Det är spännande ämnen jag skriver om nu, så det känns rätt okej att sitta inomhus. Men så snart jag kommer till nästa fas så ska jag sitta ute med den bärbara o jobba i solen istället. Det ska bli gött!

Tidigt imorgon bitti (typ vid 5-tiden) ska jag upp och skjutsa min pappa till sjukhuset för att han ska genomgå en planerad PCI efter en genomgången infarkt för några månader sedan. I samband med infarkten så fick han en omgång av PCI och stentning, men coronarkärlen var så kraftigt igensatta så de kunde inte genomföra allt under en session. Första halvakuta ingreppet tog enligt min pappa hela 4 timmar för att det var så svårt att genomföra. (Eller om det t.o.m. var ännu längre...)

Hoppas att ingreppet går snabbare imorgon. LAD var tydligen helt ockluderad och RCA var rejält stenoserad också som de ska öppna upp imorgon.

Imorgon eftermiddag så ska jag ha utvecklingssamtal i skolan för sonen. Jag är intresserad av hur det går för honom, men dessa samtal kan ibland (oftast) kännas som ett spel för galleriet. Man följer en mall och säger att vissa saker är bra och vissa är mindre bra. Men såhär mot slutet av terminen är det väl lite sent och försöka ändra på något...

Jag är lycklig nu också för snart kommer den nya leksaken. Den ligger på posten o väntar, så om jag har tur har jag den i min hand imorgon. Yey!

Fest, forskning o ledighet

2010-05-30T21:48:00.004+02:00

Jahapp, då var denna termin slut. Kårfesten förra veckan var kul, men inte riktigt som den har varit tidigare år. Jag hade med mig lite för mycket pengar också, så det blev några drinkar för mycket som jag kände av dagen efter när jag hade avslutande förhör på gastro-veckan. Och kände av det några dagar till faktiskt... Jag tål inte alkohol längre helt enkelt...

Denna vecka har varit en "instuderingsvecka", men jag har inte ägnat en enda liten stund på medicinstudier. Men jag har däremot startat upp mitt nya forskningsprojekt tillsammans med min handledare. Vi ska studera den mest våldsamma gruppen i samhället (1% står för 63% av all våldsbrottslighet) och det ska nog bli minst två artiklar och förhoppningsvis några till. Vi får se...

Annars är det faktiskt första gången på riktigt länge som jag har känt mig ledig. Det är så skönt, men grejen är den att jag känner mig nog bara ännu mer trött av att vara ledig. Jag går ned i tempo o slackar lite extra. Igår var jag på en födelsedagsfest och kunde knappt hålla mig vaken efter några drinkar.
Dessutom skulle jag jobbat i helgen, men jag tog mig några semesterdagar för att kunna ta igen mig ordentligt.

Jag kunde inte hålla emot begäret. Nu har jag beställt en ny mobil (på avbetalning givetvis), men det värsta är att den verkar vara slut i nästan hela landet så det dröjer innan jag får den. Någon gång då och då upplever jag hur det är att ha impulskontroll förlust. Svulla i sig god mat, choklad i mängder och en o annan teknisk pryl. Vilken tillfresställelse jag får av att ge efter för "ha-begäret" någon gång då och då. Just nu är jag helt fixerad vid att få telefonen o har svårt att tänka på något annat o bara drömmer om att få leka med min nya elektroniska pryl.

Kommande veckor fram till midsommar handlar i stort sett bara om forskningsstudier och ett o annat arbetspass som ordningspolis . Jag ser fram mot en förhoppningsvis riktigt skön sommar. Men semester blir det inte förrän i agugusti. :)

Ze finale...

2010-05-19T20:39:00.003+02:00

Terminen lider mot sitt slut.
Denna vecka har handlat om gastro. IBS, IBD, ulcus, esofagit, proktit, M Crohn, steatos, cirrhos, hepatiter o.s.v...

Det har varit ett riktigt bra upplägg, men det känns att det är slutet av terminen och motivationen att plugga är väl inte på topp direkt.
Det har varit patientfall som vi utgått ifrån för att lära oss området med ett par teoretiska genomgångar av patologi, anamnes/diagnos och behandling av de vanligaste åkommorna. Det hade känts som ett jättebra kursmoment om det inte vore för att sommaren snart är här.

Förr-förra veckan sålde jag min älskade moped för att vi behövde pengarna och har därför börjat cykla allt mer. Det är bra för motionen, men svettigt när man är en tidsoptimist som jag är.
Dessutom är jag inte så erfaren cyklist och råkade ut för en olycka förra veckan. Jag har fallit illa tidigare både på cykel och på moped, men alltid klarat mig med tanke på omständigheterna väldigt bra.
I torsdags cyklade jag och barnen upp på stan för att gå på bio (Iron Man 2) och plötsligt klev några fotgängare ut i cykelbanan och jag hade bara min vänsterhand på styret som jag reflexmässigt bromsade med. Det blev inget bra. Framhjulet vek sig och jag voltade framåt. Jisses vilken störtdykning det blev! Jag rullade framåt över styret och kände inte förrän en stund senare att jag slagit i axeln rätt hårt.
Under veckan som gått har jag haft riktigt ont i muskelfästena runt axelleden. Det känns rätt trist eftersom jag precis kommit igång med styrketräningen. Det har fått bli mycket löpning och underkroppsträning istället.

Jag jobbade två dagspass i helgen. Lördagen var hyfsat lugn med rätt lite o göra. Söndagen bjöd på en udda överraskning. Det var en 19-årig tjej som blivit omhändertagen enligt LVU o dom är alltid bråttom att få till det nya boendet. Hon skulle köras med hjälp av polisen 30 mil bort. Vanligtvis så brukar transporterna delas upp mellan länen (transporten gick genom tre län), men denna gången var det inte som det brukar och vi fick köra 25 mil innan någon tog över. Min mamma bor ganska nära den plats som vi hade överlämnandet på, så jag och kollegan åkte hem till henne och käkade lunch innan vi åkte hem. Ett helt arbetspass (nästan) gick åt att skjutsa henne. Det blir ganska dyr transporttjänst för skattebetalarna... Jag har inget emot att göra det eftersom det är ett enkelt jobb (lite tråkigt kanske), men jag anser inte att det är rätt sätt att använda polisresurser.

Imorgon är det fest på skolan som arrangeras av kåren. Det är en fest som tidigare år har varit så tokbra. Men då har den varit på den sista fredagen på terminen och i år är det ju på en torsdag näst sista veckan, så vi får väl se om de lyckas få fram samma feststämning som tidigare.

Long time no...

2010-05-11T22:25:00.003+02:00

Back in business? Livet har inte stått stilla även om bloggen har det. Äntligen mår jag bättre och jag njuter av våren. Pappa har varit snäll och hjälp till med att bidra med pengar till familjens mycket magra ekonomi, så det känns skönt.

Jobbet har innehållit många upplevelser och omväxling till internmedicinplugget. Vaktat fotbollshuliganer, jakt på mopedtjuvar, tagit hand om och förhört en ung prostituerad på väg ut ur drogmissbruk och prostitution som blivit brutalt våldtagen under pistolhot av en grovt kriminell, mängder av omhändertagna fyllerister, misshandelsärenden och så vidare. Det känns kul och inspirerande och som en skön omväxling att jobba ute i polisbilen. Som det ser ut nu så kommer jag att jobba heltid under sommaren, men ägna hela hösten enbart åt forskning.

Internmedicinkurser rullar på. Just nu går jag hjärtveckorna och det har väl varit av varierande kvalitet. Men jag var med på en thoraxoperation (aortaklaffbyte o suprakoronar graft) i förra veckan som gick bra och var riktigt inspirerande. Jag stod med och assisterade och har hållit ett levande hjärta i min hand!! Guu’ va’ häftigt med kirurgi! Om min något klena rygg klarar av det, så kanske jag försöker satsa på kirurgi till slut i alla fall…

Idag var jag på forskargruppmöte för första gången på länge. Det var en produktiv dag. En stipendieansökan som enl. min professor i stort sett är ett säkert kort skickades in idag som ska täcka ekonomin i höst. Jag gjorde framsteg tillsammans med mina handledare idag också. Nu vet jag vad jag ska göra hela min ”lediga” tid i sommar och hela hösten när jag inte pluggar medicin.

Förra sommaren hade jag nått ned till vad som kändes min idealvikt (typ 86-87 kg), men förra höstens heltidsjobbande, heltidspluggande, tentaångest och tröstätande var inte bra. Jag gick upp till 94 kg igen… Suck! Men det har jag ändrat på nu igen. Jag har kört Cambridgekur (igen). Det har funkat riktigt bra. Över förväntan trots de minimala 470 kcal/dygn. Enstaka hungerkramper, men i det stora hela har jag mått toppenbra. Jag har gått ned från dryga 94 kg till dryga 88 kg på bara 10 dagar. Jag sover bättre och har mer energi än vad jag haft på länge. I förrgår konfirmerade sig min brorsdotter och efter det var det stor släktträff och givetvis serverades en massa god mat och kakor. Det var rätt tungt och se alla stoppa i sig den fina maten och go’sakerna. Men jag lyckades hålla mig och nu börjar jag komma in på okänd mark… Min viktnedgång har varit toksnabb (de sista dagarna nästan 1 kg ned per dygn) och nu bekymrar jag mig för hur jag ska trappa ut pulverkuren. Jag räknar med att jag kommer gå upp ett par kilo direkt när jag börjar äta riktigt, men det är egentligen inte det som bekymrar mig. Jag vill inte må dåligt eller bli sjuk av att jag äter för lite samtidigt som jag inte vill gå upp för mycket i vikt igen… Hmm… Hoppas det inte blir en alltför komplicerad ekvation.

Hustrun fyllde år för en tid sedan och jag fixade henne en Iphone (med bundet förhöjt abonnemang givetvis med tanke på den kassa ekonomin) och är sjukt avundsjuk nu. Hon har riktigt coola med.app:ar osv. som jag också vill ha. Nu har jag också börjat kolla på nya mobiler trots att vi inte har råd. Jag har typ ett halvårsbindningstid kvar på min mobil jag har nu. Den är inte dålig, men inte så cool längre. Jag har börjat drömma om en HTC Desire och jag bara älskar nya tekniska leksaker!

Ibland är det bara för mycket

2010-04-07T21:58:00.002+02:00

Egentligen skulle jag ha två sköna föreläsningsfria veckor, men jag fick inte vilat riktigt som jag hoppats. Ekonomin är katastrof just nu. Har fått ta en del extrapass för att förhoppningsvis få in lite fler slantar, men har samtidigt fått återkrav från csn (inte lika mycket som förra året, bara 4000, men ändå) och är rädd för att jag tjänar ihop för mycket pengar denna termin också och blir återbetalningsskyldig igen nästa år till csn. Det är underligt med csn:s inkomstregler. Jag tycker att det borde vara upp till studenten själv att avgöra hur mycket han/hon klarar av att jobba.

Med allt som varit under vintern har jag inte orkat ägna någon tid åt en artikel jag påbörjade förra sommaren och den hänger över mig och känns inte särskilt motiverande längre.

Hemmet och hushållet har förfallit under den senaste tiden och det tog nästan två hela dagar för mig och hustrun att få det i ordning. Så nu är det i hyfsad ordning. J

Nu är det några dagars polisjobb och sedan börjar en vecka fylld av föreläsningar och temadagar, en resa till huvudstaden och ännu mer polisjobb direkt efter det trots att jag egentligen bara vill ligga i soffan, se på tv, spela spel, dricka öl och käka chips.

Avslut på reumavecka och osäkerhet

2010-03-13T00:12:00.003+01:00

Då var reumatologiveckan avslutat. Vi hade en dugga idag som i sig visserligen var ganska enkel, men fick mig samtidigt (ännu en gång) känna hur mycket det är man ska kunna hålla i huvudet. Det är ett stort ansvar att inte missa någon viktig diffrentialdiagnos, särskilt vid diffusa symtom. Vi hade tre patientfall. En med Ankyloserande spondylit, en Reumatoid Artrit och en SLE (Systemisk Lupus Erythematosus).

En orsak till att jag inte satsade fullt ut på att bli läkare i tonåren var osäkerhetskänslan. Jag ställer höga krav på mig själv och känslan av att ha ansvar för någon annans liv och hälsa är ganska påtaglig. Tänk om man missar något som är viktigt? Det kanske inte behöver blir disciplinära åtgärder så länge man håller sig till olika åtgärdsprotokoll, men jag skulle ändå ha den gnagande känslan... "tänk om jag ändå hade tänkt tanken på den diff-diagnosen (eller liknande), så hade den patienten fått bättre hjälp tidigare". Vad är receptet på att bli den där riktigt duktiga doktorn? Om du vet det så får du gärna dela med dig. :)

Jag slutade jobbet för någon timme sedan. Det var en ganska bra kväll. Vi fick ett ärende med försök till grov misshandel och gärningsmannen greps snabbt pga. kvicktänkta väktare och vittnen.
Målsäganden talade ingen svenska eftersom han var en relativt nyanländ flykting. Vi fick ta med honom till huset och hålla ett tolkförhör över telefonen. Det är riktigt svårt. Det är så lätt att missa små nyanser och att man "pratar förbi" varandra. Det tog lång tid att bli klar. Typ en och en halv timme av omständligt förhör.
Därefter fick vi hjälpa en en psykiskt störd kvinna som psykakuten var orolig för. Hon hade hört av sig och sagt att hon hade självmordstankar. Vi fick hjälpa henne in till sjukan eftersom hon snabbt växlade mellan ett glättigt ytligt stämningsläge till att gråta i nästa och säga att hon skulle ta livet av sig. Personalen på sjukan kände till henne och var redan förberedda att ta emot henne så det hela gick ganska fort.

Som en fortsättning på vad "Farbor Blå" ställt till med blev det en del snack bland kollegorna om vad han gjort. En av dem frågade sig en retorisk fråga om varför han valt att berätta om olika ärenden på det sättet. Det fick mig att fundera på om jag ska sluta skriva om jobbet?
Jag är ju ganska lätt att identifiera för den som mött mig och kanske hört om vad jag sysslar med.
Det gör ju också kanske fallen jag berättar om lite lättare att hitta om man verkligen letar. Även om jag försöker avidentifiera dem så gott jag kan.
Själv tycker jag det är kul och intressant att berätta om vad som händer mig i arbetet som polis. Jag hoppas ni också, som läser här på bloggen, tycker det är kul att läsa om det.

Om att blogga

2010-03-10T23:49:00.002+01:00

Förra veckan under Utlokaliseringen frågade Mr O mig varför jag bloggade. Jag sa att det är en bra övning för mig att skriva bättre och som förhoppningsvis kan vara intressant för andra att läsa. Mr O är mycket angelägen om sin anonymitet på nätet och sa själv att han aldrig skulle kunna tänka sig att skriva på det sättet som jag gör över nätet. Det är en konst att försöka skriva intressant och fångande för en läsare utan att avslöja sig själv, någon annan eller något sekretessbelagt och ändå försöka hålla sig så nära verkligheten som möjligt. Det är särskilt viktigt då man skriver om något kontroversiellt eller då man själv har en position som skapar många starka åsikter. Det är dessutom olika från person till person. Politiker, journalister eller "proffsbloggare" har ju inga problem med att vara helt öppna (och det ska de väl dessutom vara) med deras person, åsikter och vad de står för. Deras syfte är till och med ibland att skapa skandaler eller åtminstone inte vara rädd för dem. En sådan stark symbol som polisen gör det mycket svårare. Oavsett hur mycket man försöker säga att man talar om sina egna åsikter, så representerar man hela organisationen. Berättar man om interna händelser, skämt, misstag, oegentligheter eller ventilerar åsikter som inte är helt rumsrena eller politiskt korrekta så återspeglar det på polisorganisationen som helhet. Man är inte bara en enskild polis, utan man är polisen. Det verkar den här killen ha missat. Farbror Blå (cachad bild eftersom bloggen stängdes).

Jag läste en jätteannons i metro i morse och förfärades. Samma annons i SVD, AB, KVP, DN och så vidare… Dessutom diskuteras det friskt i Flashback. Leif GW lämnade också sin åsikt i frågan och man kan väl inte annat än hålla med om att det är respektlöst.

Jag har bara läst delar ur Farbror Blå's blogg "Radiobils Polisen", men upplever inte att han egentligen berättat så mycket om sig själv (förutom de riktigt plumpa inlägg som citerats i tidningarna). Han har berättat om många olika polisiära situationer på ett raljant och moraliserande sätt som är olämpligt. Det märks tydligt hur han har kategoriserat in människor i olika fack och olika värde (tjuv/missbrukare, allmänhet som inte begått brott än, oskyldig allmänhet och poliser – typ).

Men som vanligt upplever jag det vinklat i media och blev inte lika fullt förfärad när jag läste själva bloggen. Det finns några överslätande egenskaper, men framför allt känner jag det som om han blivit fångad av sin egen förträfflighet och försökt skriva sensationalistiskt för att skapa intresse. Även jag har hört skrönor om plumpa "practical jokes" och om andra dumheter som poliskollegor sysslat med. Det är ingen tvekan om att det finns sanning i dem, men de är inte en del av vardagen som det ibland kan framstå som. Och ofta är de ju som alla vandringssägner överdrivna. Jag hoppas också att de åsikter han uttrycker är en del i den sensationalistiska stilen och inte något som kommer ut i yrkesutövningen (men tyvärr är det väl så). Jag har ju själv stött på en och annan kollega som jag upplevt haft skruvade åsikter eller sätt att hantera problem.

De kollegor som jag jobbar tillsammans med nu är riktigt bra. Unga, engagerade, balanserade och resonerar på ett sunt sätt. Det finns inget hos dem som påminner om det som Farbror Blå skriver om.

Själv började jag fundera på om min blogg tål granskning? Behöver jag bekymra mig om att jag skrivit om något som kan ställa till besvär på något sätt?

Positiva känslor och negativa känslor

2010-03-07T19:37:00.001+01:00

Idag vaknade jag med en positiv känsla och tankar på en välfungerande tid framöver. Det var kul och jobba i helgen. Det hände en hel del kul grejer och jag jobbade med K som har gott om humor och självdistans, är energisk och engagerad i sitt jobb. Precis vad jag behöver. Någon som drar igång mig så att jag inte bara gör det nödvändigaste utan också håller igång och gör det där lilla extra. Jobbet blir så mycket roligare då.

Igår kväll var det en man som viftade med en pistol på busscentralen. K körde och drog på ordentligt så vi var först på plats och strax efter kom tre enheter till. Jag kände mig inte så sugen på att konfronteras med en pistolbeväpnad påtänd kille, men det ingår ju som en del i jobbet. K gick in före mig tillsammans med vittnet som skulle peka ut var hon såg "pistolkillen" senast.

Poliser ska inte ha kula i loppet på tjänstevapnet eftersom att de som extra säkerhet ska vara tvungna att göra en mantelrörelse för att föra fram en kula. Jag kände att jag behövde höja säkerheten något och tagga upp mig lite mer och gjorde därför en mantelrörelse och satte tillbaka vapnet i hölstret för att snabbt med en hand kunna dra fram vapnet och skjuta ifall det behövdes. Det märktes på K att hon redan var upptaggad och gav mig en godkännande blick från ögonvrån.

Vi gick igenom busscentralen fram och tillbaka utan att se någon misstänkt. Strax efter gick de ut på radion om att man sett en man med den misstänktes signalement en bit ifrån busscentralen. De andra var snabbare iväg än oss och de hittade och grep honom ganska odramatiskt. Det visade sig vara en kolsyrepistol (är inte tillräckligt kraftfull för att räknas som ett vapen precis som softairgun) och det slutade med ett ringa narkotika brott. Det gick inte att stärka några andra brott eftersom det inte var någon som sade sig vara hotad av honom (t.ex. olaga hot) eller annat.

K och jag hade en kort diskussion om taktiska överväganden vid den här typen av ärenden. Hon har ett stort rättspatos och vill gärna hjälpa till. Hon känner att det är viktigt att snabbt sätta stopp för någon som är påtänd och har ett vapen som han när som helst kan använda för att skjuta någon. Jag håller med henne, men jag håller också med den kritik som ibland riktas mot polisen för att de är allt för kvicka att välja konfrontation utan att först avvakta och överväga alternativa strategier. Men hon har ju rätt i att man ofta kan undvika extremt komplicerade situationer med en typ av "stand-off" genom att bara agera handlingskraftigt och sätta stopp för gärningsmannen innan han egentligen fattat vad som hänt. Men å andra sidan så vill jag inte utsätta mig för onödig fara utan att veta att jag kan ha kontroll över situationen. (Jag vill vara så säker som möjligt på att jag oskadad kan komma hem till familjen igen).

Mina positiva känslor jag hade tidigare idag har bytts ut mot en tröttsam oro för att sonen har fått vinterkräk eländet och att jag också ska få det. Jag orkar inte. Jag har inte tid. Jag vill inte… Suck! Han sitter bredvid mig i soffan och har magkramper samtidigt som vi tittar på tecknad film. Åååå… håll tummarna för att det inte blir mer än så för oss just nu!

Nattpass helgen efter lönehelg

2010-03-06T08:15:00.003+01:00

Inatt jobbade jag med K som har go humor som gör att man skrattar mycket och arbetspasset går fort.
Första tre timmarna mellan 21 och 00 hände nästan inget. Minsta grej som hände drog till sig många patrullers intresse. Som t.ex. ett inbrottslarm (vilket i 70% av fallen är falska) som gick ut över radion strax innan midnatt, fick två radiobilar och en hundbil plus en väktare... Då är det lite och göra... :)

Halv ett drog det igång ordentligt. Jag och K fick bara en massa "fyllor". Vi åkte skytteltrafik mellan city och "huset" eller TNE (Till-Nyktrings-Enheten). Några var bråkiga och stökiga, andra var unga oerfarna drickare som kräktes rejält. Som tur var slapp vi o få något i bilen denna gången i alla fall.

Som avslut på natten fick vi en grej som slutade lyckligt, men kanske kunde gått illa. Det var två 14-åriga tjejer (Elin och Anna) som skulle ha en myskväll och övernattning hos den ena tjejen (Anna). Annas mamma kom hem vid midnatt och var full tillsammans med sin "pojkvän". Anna och mamman bråkade och tjejerna gick hem till pappan istället som bor kvarteret intill (pappan är handelsresande och skulle inte komma hem på två veckor). Av någon anledning kom de på att de skulle supa. De drack sig en hel del hallonvodka och skulle senare gå ut och handla något. De kom ifrån varandra och Elin hade kvar sina skor och sin jacka inne i Annas pappas lägenhet. Hon traskade runt gårdarna i kylan och försökte komma in någonstans och mobilen låg givetvis i jackan i lägenheten. Tillslut mötte Elin två "gubbar" (luffare/uteliggare) som släppte in henne i en portuppgång. De gav henne en jacka att svepa om sig och de lade sig allihop nere i källaren mot ett element. Någon såg eller hörde dem nere i källaren och ringde polisen om ett inbrott. Två hundpatruller åkte dit. De hittade 'luffarna' och denna unga tjejen tillsammans med dem. De var först helt oförstående till hur hon hamnat tillsammans med dem, men när hon berättat det hela så fick jag och K i uppgift att köra hem Elin till föräldrarna som bodde i närheten.

Elin hade ingen aning om vad som hänt med Anna och Elins föräldrar såg smått chockade ut över vad som hänt. (Nu var ju 'luffarna' snälla och trevliga, men undra vad som hänt om de inte varit det?). Vi sökte upp Anna och det visade sig att hon var ensam tillbaks i sin pappas lägenhet. Vi pratade med henne och hon var ledsen och uppgiven. Vi frågade om hon hade någon att prata med eller få hjälp av, men det sade hon att hon inte hade. Stora tårar rullade ned för hennes kinder när hon berättade hur arg hon var på sin mamma. Jag önskar att jag kunde hjälpt henne mer (förutom det obligatoriska PM:et till Soc), men hon ville inte ha någon hjälp och jag hade inga fler idéer om vad jag skulle kunnat göra för henne.

Det är många barn som far illa...
Nu är jag så sugen på att väcka min dotter som nästan är lika gammal och ge henne en jättekram. (Men det skulle hon inte tycka om så tidigt på morgonen, så det göra jag inte. Jag går och lägger mig istället för att kunna vara någelunda utvilad för kvällens mastodont pass mellan kl 16 till 03).

Svårbedömda sjukdomsfall och avkortad resa

2010-03-04T18:25:00.001+01:00

Far min hade en kraftig infarkt i början av veckan och han behöver min hjälp eftersom han kommer hem ifrån sjukhuset idag och inte får anstränga sig. Därför kortar jag ned vistelsen på utlokaliseringssjukhuset och åker hem idag istället för imorgon. Det var några bra dagar där man fick möjlighet att se lite allt möjligt av det vi själva valde att se.

För min del var det intressant hur de skötte ronderna och hur diskussionerna gick. Ansvarige avdelningsläkaren som är en tyskättad kardiolog, skötte sig mycket bra. Om jag nu skulle välja att jobba på ett sjukhus som detta eller om jag skulle göra AT här, så skulle jag vilja ha stöd från en läkare som honom. Sympatisk, undervisande och lyhörd. Det var några svårbedömda fall som diskuterades under och efter ronden där både Mr O och jag fick vara delaktiga i samtalet. Inte för att jag hade så mycket att tillföra till diskussionen, men det kändes ändå kul.

Det var två patienter med liknande sjukdomsbild och progress (men de var inte från samma bostadsområde och de låg inte inlagda på samma avdelning). Ca 80 år gamla med njursvikt och hjärt-kärlsjukdom i grunden. De hade sökt sjukvård efter att ha fått någon form av cerebral påverkan. Sänkt allmäntillstånd, plockiga, något desorienterade och tilltagande minnessvårigheter. Man gjorde CT-skalle och lungröntgen som inte visade något anmärkningsvärt, mer än möjligtvis lite vätska basalt på lungorna. TnT var lågt, CRP, Ca, K och Krea stegrades. Man urin- och blododlade utan att få någon växt. De sattes in på antibiotika och förbättrades och CRP sjönk något. Efter ytterligare ca 1-2 dagar blev de drastiskt sämre. Man gjorde LP i två separata omgångar på den ene patienten som inte visade några stegrade celler eller andra avvikande värden. UCG var svår att genomföra pga. fetma och resulterade i dåliga bilder som inte kunde ge något riktigt bra svar (men det verkade i stort sett inte vara påverkat hos någon av dem). Bara någon dag senare var de somnolenta och svarade knappt på tilltal. Kardiologen, neurologen, anestesiologen och övrig sjukvårdspersonal hade inte några bra idéer om vad detta kunde bero på. För något dygn sedan gick den ene patienten ad mortem tidigt på morgonen och den andre fördes över från avdelning till IVA. Under natten fick patienten på IVA takykardi, flimmer och därefter asystoli i knappt 10 min innan pulsen kom igång igen. Patienten var intuberad och sederad idag och skulle till ytterligare CT-undersökningar m.m. innan nya ställningstaganden. Nu vet inte jag mer om vad som hände, men det är sjukt vad nyfiken man kan bli. Jag skulle velat briljera med en idé som ingen av de andra hade kommit och tänka på före mig, men jag stod helt tom på idéer bredvid och lyssnade på hur läkarna också var helt oförstående till vad som kunde orsaka detta. Inte TIA, inte stroke, inte någon hjärnstamsinsult, inte pneumoni, inte endokardit, inte nefritiskt- eller annan njursviktsorsakat problem, inte någon annan synlig infektion och så vidare… (Undrar hur ofta man aldrig får svar på varför en patient går bort?)

Det som jag saknade under den här veckan var tillgången till journaler och datorer för att kunna läsa på patienterna ordentligt. Nu fick man lyssna riktigt noga till vad som sades på ronden och försöka komma ihåg vad de sa istället. Då är det lätt att blanda ihop patienterna eftersom de flesta är i samma höga ålder, med flera underliggande sjukdomar och många är inneliggande för snarlika symtom. Det var några få patienter som stack ut ifrån mängden och de var ju lätta att komma ihåg.

Förra veckan då jag avslutade min första omgång av AIM (allmän internmedicinsk placering, 2 veckor) kändes det trots allt okej. Jag kom in i rutinerna lite mer och lyckades skriva in tre patienter och få positivt omdöme. Det gjorde att jag fick hopp om framtiden och att det snart ska bli bättre. Tiden framöver kommer handla om "specialveckor". Jag börjar med reumatologi i nästa vecka och därefter fortsätter det med lunga/allergologi, diabetes, hjärta, gastro, en omgång av AIM till och lite seminarier o föreläsningar dess emellan innan terminen är slut.

Imorgon skall jag hälsa på far min och hjälpa honom och därefter senare på natten skall jag jobba igen. Det blir en tung helg med först nattpass och sedan förstärkningskväll på lördag till kl tre på natten. Det kommer säkert bli mycket och göra också, eftersom det är tidigt i månaden och folk inte gjort av med lönen helt än.

Utlokalisering

2010-03-01T20:47:00.002+01:00

En vecka under internmedicinkursen skall vi åka ut i landet och besöka ett sjukhus på landsbygden. Jag och klasskompisen Mr O har åkt till ett sjukhus i norra Mellansverige igår. Det är rätt så trevligt. Vi får resan betald, inackordering i en lägenhet som sjukhuset äger och gratis lunch.

I morse gick vi upp så att vi var på sjukhuset strax innan kl. 08.00 där chefen mötte oss i entrén. Hon visade oss in i måndagsmötesrummet efter att vi bytt om. Det var fler läkare än jag först väntade mig. Kanske 20-tal läkare på mötet. I och för sig var fler av dem underläkare, AT- och ST-läkare än färdiga specialister. Det är svårt att rekrytera läkarresurser hit och de flesta har utländsk bakgrund. Självklart var det Calici på detta sjukhus också.

Jag satt med under ronden och det var patienter med många olika åkommor. Det är kul med mindre sjukhus. Vi hade en medelålders man med nydebuterat förmaks flimmer, en äldre man med bältros över panna och ansiktet fram över ögat (de misstänkte även cerebral involvering), en man med känd diabetes som inkom med keto-acidos och så vidare… Eftermiddagen var inte lika aktiv på avdelningen. Någon remiss, något samtal med anhöriga, kontakt med någon ordinarie behandlande specialist på regionsjukhuset.

Därför valde vi att gå ned på akuten istället.

Först fick jag träffa en ung tjej som vid lunchtid hade fått plötslig huvudvärk på vänster sida av huvudet, blev svag i sin högra sida och kände det som om högerhanden sov. Hon transporterades in till akuten med ambulans. Någon timme senare undersöktes hon av AT-läkaren på akuten som kände att hon hade kvarstående relativ svaghet på högersidan, men inga andra tydliga symtom. Kvinnan sade också att hon i början av anfallet hade svårt att förstå vad som sades till henne, men att det försvunnit. Enligt anamnesen åt hon p-piller, var rökare och hade haft ett liknande anfall för ett år sedan som snabbt gått över av sig självt utan sjukhusbesök. AT-läkaren kände sig säker på att det var läge för "rädda hjärnan", men bakjouren sade att det inte var någon idé eftersom hon ändå blivit bättre av sig självt. Hon fick gå hem utan några åtgärder (visserligen hade alla symtomen försvunnit vid det laget).

Strax efter kom ett traumalarm. Det var en man som jobbat i skogen och fått ett träd över sig. Alla resurser samlades vid traumarummet. Det var lite oorganiserat och bitvis lite rörigt eftersom de inte hade någon uttalad ledare för omhändertagandet/undersökningen. Då mannen kom in var han vaken och hade ont i ryggen och bröstet. Han saknade känsel i hela underkroppen. Jag och Mr O stod limmade in till väggen för att inte störa arbetet i rummet. Vid ett tillfälle genomförde en av läkarna i rummet Babinsky's som var positivt. Mannen undersöktes, stabiliserades, smärtlindrades och fördes upp till CT. CT:n visade omfattande skador på bröstkotor och ryggskadegrupp kontaktades.

Dagen var slut och det var dags att ta sig till lägenheten igen. Jag har varit helt slut hela dagen idag men vi stack ut i snön och sprang ändå och jag kände mig väldigt duktig. Det är som sagt mycket i livet just nu, men trots det var förra veckan något bättre än veckan innan. Igår innan resan fick jag besked om att min far fått akut hjärtsvikt som sannolikt berodde på en infarkt (bekräftades idag). Det stressade upp mig rejält eftersom jag hade någon timme på mig att bestämma mig för om jag skulle åka iväg på utlokaliseringen eller inte, samtidigt som jag givetvis inte var riktigt färdigpackad än. Jag fick besked om att det inte var alltför allvarligt och åkte iväg ändå trots en liten gnagande skuldkänsla för att man inte finns där.

Edge of capacity and sanity…

2010-02-20T22:57:00.001+01:00

Förr förra veckan kom jag äntligen igång med träningen igen. Jag hann löpträna vid fyra tillfällen i halkan och började känna mig mer positiv innan jag i helgen kände en förkylning krypa på mig.

Förr förra veckans överlastade föreläsningar fyllde mitt huvud till bristningsgränsen och kvällarnas föräldramöten, jobb och andra åtaganden utmattade mig rejält. Så det kanske inte är så konstigt att jag drog på mig en förkylning förra helgen.

I tisdags hade jag min första praktikdag med introduktion, så jag kunde inte stanna hemma och vila trots ett rikligt flöde från näsan, ont i halsen och lätt frosskänsla i kroppen. Förmiddagen användes till en snabb rundvandring mellan de olika avdelningarna för att presentera studenterna, genomgång av datarutiner och inlogg (det är alltid något som strular), tilldelning av klädskop och förevisade linneförråd. Eftermiddagen ägnades åt att presentera sig för avdelningsläkarna och överläkaren. Jag går på en diabetesavdelning under två veckor. Avdelningsläkarna var trevliga AT-läkare som handledde oss väl. Vi fick förevisat hur man tar blodgas innan jag kände att jag fått nog och kunde gå.

Tyvärr kunde jag inte gå hem utan var tvungen och åka till jobbet för ett kvällspass (kan omöjligt stanna hemma och förlora pengar). Jag hade hoppats på ett lugnt pass, men det var några fyllon som vi tog hand om som var lite motsträviga som jag var tvungen att hålla hårt i, trots att orken inte fanns där. Någon timme innan passet var slut hade mina snorfyllda bihålor och näsa sett till att jag var alldeles svullen runt ögonen och tårögd. Inre befälet sa att nu var det dags för mig att gå hem och att jag inte behövde oroa mig för att förlora några pengar för att han inte ville att jag skulle vara kvar som den smittohärd jag var.

Under onsdagen stannade jag hemma. Jag sjukskrev mig från praktiken för en dag för att det behövdes, men det ställde till det lite för mig. Min klasskamrat Mr O skulle vara där under onsdagen, men inte under torsdagen och fredagen. Mr O är en erfaren sjukskötare både inom anestesi och också akutmedicin, så han har koll på det mesta praktiska (och är duktig teoretiskt också). Han fyllde nog sin plats på ett utmärkt sätt under onsdagen och gjorde en inskrivning m.m. Själv gjorde jag inte så bra ifrån mig. Förvirrad, förkyld, trött och tyvärr ganska oengagerad kom jag till avdelningen i torsdags morse och försökte läsa in mig så gott jag kunde på avdelningens patienter. Det gick inte så bra som jag hoppats… I stort sett enbart äldre patienter med sjukjournaler som en mindre roman. Min brist på erfarenhet omöjliggjorde ens den minsta lilla sållningsprocess (och när informationsmassan är för stor är det svårt att ens minnas delar av helheten). När väl ronden startade kände jag inte att jag hade någon koll alls och avdelningsläkarna och överläkaren babblade på och hoppade mellan olika mätvärden, läkemedel och observationer från sköterskor. Överläkaren (som egentligen verkar vara en omtänksam person) ställde mig några frågor för att se om jag hängde med upptäckte kvickt att jag inte hade någon koll och därför undvek att fråga mig efter det… Jag är inte van vid att få så högt ställda krav på mig utan att få dem tydligt förklarade. (Under fredagen försökte överläkaren tala om för mig hur jag ska göra för att få min tid på avdelningen att funka och för att jag skulle lära mig så mycket som möjligt, men jag kunde inte hjälpa att känna det som ganska besvärande kritik över min bristande förmåga).

Förutom att jag kände mig nedtryckt av min bristande kapacitet/förmåga att tillmötesgå förväntningar på mig från läkarna (vilket också sänkte mitt självförtroende något), så var det svårt med sköterskorna. Jag försökte visa mig ödmjuk och tillmötesgående som möjligt, men fick allt som oftast ganska snäsiga och bitvis ohyfsade svar på mina enkla frågor. De verkade också ha konflikter sinsemellan eftersom att jag hörde att de var likadana mot varandra. Jag antar att arbetsbelastningen är tung och att de är besvikna över många saker, men det känns ändå jobbigt att hela tiden ta hänsyn till relationer istället för att bara koncentrera sig på att lära.

Fredagen gick inte särskilt mycket bättre. Först fick jag reda på att de misstänkte att en av patienterna hade fått vinterkräksjukan. Jag hatar kräksjukan! Dessutom var jag fortfarande lika oförmögen att hänga med i de snabba svängarna under ronden, men jag slapp i alla fall visa hur kass jag egentligen var… Föregående kväll kom en ny patient till avdelningen som jag tyckte skulle funka som en bra första inskrivningspatient och det höll avdelningsläkarna med om, så jag tog en något tafflig anamnes och status. Efter det var det meningen att jag skulle försöka diktera detta. Jag vet inte varför, men det låste sig nästan helt. Jag ställde krav på mig att det skulle bli en bra diktering för att visa att jag inte var helt värdelös. Eftersom jag satte pressen på mig, så blev det givetvis inte ens i närheten av så bra som jag hoppats att det skulle bli.

Summa summarum… Inte särskilt bra tid alltså. Börjar kanske till och med tveka på min förmåga att bli läkare… Väntar och hoppas att det snart kommer lite bättre tider igen. Just nu är jag så utmattad att jag inte orkar sätta mer press på mig och väljer därför att göra så lite som möjligt men samtidigt förväntar mig ett bra resultat, vilket är en omöjlig ekvation.

En resa, ett möte och ännu mer medicinföreläsning

2010-02-03T17:31:00.005+01:00

Internmedicinföreläsningarna fortsätter. Njurmedicin, farmakologi, cardiologi, diabetes, stroke, osv. osv...

Det är första gången under utbildningen som vi kontinuerligt börjar klockan 8 istället för 9 och föreläsningarna pågår ända fram till kl. 16 (mot den vanliga tiden till lunch eller kanske till kl 15).

Det är ganska tungt att bara sitta och lyssna en hel dag på det sättet.

Jag märker fortfarande av att jag pressat mig hårt innan Jul. Jag hade hoppats att jag skulle kunnat återhämta mig på den här tiden, men... Ont i magen, sover oroligt, blir så trött att jag kan sova bara jag sätter mig ned och tar det lugnt en stund, svårt att hålla mig vaken på föreläsningar och så vidare...

Funderar på att ta en ledig dag imorgon och stanna hemma och sova hela dagen. Det har jag inte gjort på väldigt länge...

MÖTE OCH RESA
Igår var jag i Stockholm. Jag skulle på ett möte angående nationell examination av läkarprogrammen i Sverige. För tillfället finns det inte ett gemensamt sätt att mäta studenternas kunskaper och jämföra lärosätena i landet. Det har kommit ett förslag från Lund angående "progresstest" som jag skrivit om i föregående inlägg.
Du som läser på läkarprogrammet får gärna läsa och säga vad du tycker.
Det var ett mycket intressant och givande möte. Det var föreläsning med en av de personer som varit med och infört progresstest i Holland. Det var intensivt och det blev bitvis en hetsig diskussion.

Jag passade på att åka upp kvällen innan för att träffa en barndomskompis som bor där. Det känns riktigt tråkigt att det ska gå så lång tid mellan det att man träffas. Varken pengarna eller tiden finns just nu. Vi har hållt kontakten regelbundet sedan vi var typ 13-14 år. Han har alltid varit lite smått galen och rejält "dampig", och samtidigt sjukt rolig att umgås med och är en lojal vän. De senaste åren har han sansat sig och blivit riktigt "vuxen" (men bara om man jämför med honom själv från hur han var tidigare).

Vi hade en trevlig kväll med några glas vin, stark indisk mat och en massa snackande.

Jag har känt mig ganska nere av att ha mått dåligt och vara så trött, men det var riktigt kul att träffas och det fick mig faktiskt att känna mig bättre.

Det blir fortsatt föreläsningar även nästa vecka och därefter börjar klinikplacering på allmänmedicinsk avdelning i två veckor.

PROGRESSTEST (en nationell examinationsform?)

2010-02-03T17:28:00.002+01:00

GRUNDUPPGIFTER OM PROVET

Testet skall genomföras 4 ggr/läsår och inkludera frågor från hela läkarutbildningens kunskapsområden.

Varje prov innehåller 200 frågor (items) och skall slutföras inom tre timmar.

Frågorna genereras av de enskilda fakulteterna på respektive universitet och lämnas över till ett universitetsgemensamt organ ("reviewboard") som lottar fram och granskar de frågorna som är aktuella för att ta med i proven. De för också en dialog med de som skrivit frågorna¹.

Faculty -> itempool -> reviewboard -> test -> post test review -> testbank

Avsikten är att ca 1200 frågor/år skapas som över kommande år ackumuleras till en större frågepool att slumpa ut provfrågor ifrån.

För att få en rättvis fördelning över kunskaps/utbildningsområdena används en matris och en fast fördelning om: 1/3 preklin, 1/3 klin och 1/3 beteendevetenskap (konsultationskunskap, socialmedicin m.m.)

Matris: organsystem – disciplin (ex: respiration – farmaka; cardio – fysiologi o.s.v.)

Poängsättning:

1 rätt = 1 poäng
inget svar = 0 poäng
felaktigt = 1/antal möjliga felaktiga svar i avdrag (5 svarsalternativ = 4 felaktiga -> ¼)

Poängsättningen normeras och räknar samman alla fyra test under läsåret. Poängnormeringen graderas in i: bra, godkänt och underkänt.

Exempel: godkänt - underkänt – godkänt – underkänt = underkänd;

underkänt – godkänt – underkänt – godkänt = godkänd (senaste resultat viktas högre)

Resultatet presenteras i tabellform med statistik och jämförelse med hela den övriga studentgruppen. För att det skall bli meningsfullt krävs det att varje student har tillgång till en egen mentor/lärare som kan diskutera igenom resultatet och svagheter som kan behöva förbättras. Studenterna har möjlighet att inkomma med klagomål på enskilda frågor till "reviewboard" som genomför en "post test review" (i snitt sållas 5 % av frågorna bort).

¹Det skall finnas ett krav på fakulteten från "reviewboard" att kunna redovisa relevans för varje fråga (item) i förhållande till vad en läkare bör kunna, vilket är en förutsättning för att inte enbart enkla frågor på till exempel cellyte -proteiner och liknande (och i övrigt irrelevant kunskap för yrkesutövningen). [core curriculum]

Det skall fungera som komplement till övrig pedagogisk undervisning/examination (seminarier, temadagar, kursskrivningar, portfolio, PBL osv.).

Progresstestet är i första hand utarbetat för de skolor som använder PBL, men det finns inga hinder eller undersökningar som visar att det inte skulle fungera även för annan pedagogik.

FÖRVÄNTAD VINST/FÖRDEL

Ett mått på hur kunskapsutvecklingen hos studenter (både enskilda och gruppen) fortskrider genom utbildningens gång
Möjlighet att fånga upp studenter som sviktar i sin progress (kunskapsutveckling)
Ett statistiskt mått som hjälp vid jämförelser mellan olika fakulteters/universitets förmåga att lära studenter relevant kunskap
En ökad möjlighet till en samsyn i landet mellan vad som anses vara "kärnkunskap"
"Ökad möjlighet för studenter att överföras mellan utbildningsorter"
Vid ev. underkännande – konsekvens? Gå om ett år? -> Förlorad ersättning från CSN

FARHÅGOR/NACKDELAR

Testning begränsad till "faktoider" (säger inget om den högre konceptuella förståelsen)
Svårt att samarbeta mellan fakulteter/universitet och utarbeta koncensus kring frågornas relevans för vad en läkare skall kunna
Finns risk för att progresstest ersätter annan examination och får för stor tyngd i förhållande till annan examinationsform
En ökad examinationspress/-börda på studenterna
Ökad kostnad för universiteten
Vad är det "reella värdet" för studenten? (Vad säger testet egentligen om studentens färdigheter? Ex en smal kurs med få antal frågor kan missas kontinuerligt och ändå få godkänt på testet som helhet)

Första stora föreläsningen

2010-01-24T21:59:00.002+01:00

Av någon anledning körde jag ännu hårdare i veckan som gick. Det var väl en form av symboliskt avslut på tiden som gått.

Den lilla två-veckors kursen avslutades i fredags också. Vi fick ganska stora uppgifter att lösa från ena dagen till den andra som skulle läsas in och redovisas i PowerPoint. Det tog en massa kraft samtidigt som jag hade en hög ambitionsnivå på min föreläsning om ondska. En av nätterna satt jag ända fram till klockan tre. Det var rätt segt, men jag fick gjort det jag skulle.

Föreläsningen om ondska gick ganska bra. Jag jobbade hårt med den ända in i sista stund och var ganska utmattad efter allt jag haft att göra. Jag och Mrs S (min forskarkollega), som är filosof, hade totalt en timme på oss att prata och jag kände press på mig att hålla mig till min halvtimme. Det gjorde att jag hade svårt att gå ifrån manus (för att inte börja svamla för mycket) och pratade ganska forcerat bitvis (mycket information på kort tid). Jag kände mig lite missnöjd efteråt att jag inte sållade lite och höll ned tempot istället, men det verkade som om de flesta var ganska nöjda ändå.

Publiken var något äldre än vad jag först väntade mig. De var nästan alla i medelåldern eller äldre med undantag av några 20-åriga studenter. Det var en kort rast efter föreläsningstimmen och det var faktiskt ungefär ¾-delar av publiken som stannade för frågestunden, så de måste väl ha tyckt att ämnet var intressant i alla fall. Fösta delen kom det flera väldigt bra frågor som var lagom utmanande att svara på och sedan hände något som jag inte tänkte på innan kunde hända på föreläsningar. En äldre herre med stort skägg som satt längst bak i föreläsningssalen signalerade att han ville få mikrofonen. När han fick mikrofonen började han svamla "varför… kan inte… barnen… barnen… öhh… vara… ja, du vet vara… som oss… öhh… varför kan inte barnen vara som oss". He, he… Han var aspackad! Jag och Mrs S kollade på varandra helt oförstående med ett litet flin. De som höll i föreläsningsserien blev ganska besvärade och många ur publiken fick en besvärad min som om de tyckte det var pinsamt värre. En av de som höll i föreläsningen fick föst ut mannen på vingliga ben och föreläsningen fortsatte med några bra frågor till, tills nästa udda inslag hände.

En man i publiken frågade oss om djur, som t.ex. vargen kan vara onda. Mrs S gav lite filosofisk input i frågan och jag ville hävda att det är förbehållet människan med ondska av två skäl. Det finns ingen moral i naturen (moral kräver avsiktliga handlingar för att värderas, dvs. om det agerar på det enda sättet det kan, så är det meningslöst att sätta en värdering på beteendet) och det är förbehållet mänskligt tänkande med högre abstrakt tänkande (även om det finns djur som visar tecken på komplexa tankar). När jag sagt det, så var det en något yngre kille i publiken som (utan att först ha begärt ordet) som hasplar ur sig "så du menar att vargar inte kan tänka då". – Nä… det var väl inte riktigt så jag menade det, sa jag. – Vad menar du då? Frågade jag. Han sa, "ja, just det". Jag fattade ingenting. Jag försökte förtydliga genom att säga att jag menade att vargen inte kan vara ond. Mannen som ställt frågan först svarade då högt att han tänkte detsamma. Den yngre killen hoppade direkt in och försökte sig på något han inte riktigt klarade av. Han började med att säga "ja, men vargen tänker ju inte… eller… ja… äh, skit samma". Det stod klart för mig att han egentligen ville provocera mig på något sätt, men inte visste riktigt hur… Sedan när det kom fler frågor, så hoppade han in igen, men någon konstig referens till vargen. Det var annat folk i publiken som började hyscha på killen för att få honom att sluta. Det tog en liten stund för honom att fatta, men till slut så la han av.

Frågestunden avslutades och folket lämnade utom den killen och hans kompis. Kompisen kom fram till mig och så frågade han "varför gör polisen så att ungdomar mår dåligt"? Han hade riktigt rödsprängda ögon (som om han precis rökt på en fet haschbong) och både han och "vargkillen" hade tatueringar som stack upp på halsen under tröjorna. "Vargkillen" sa inte så mycket, men såg irriterad och ilsk ut. Jag försökte hålla mig lugn och trevlig för att inte provocera dem mer i onödan. Jag bad kompisen att förklara lite mer för jag förstod inte frågan. Då sa han, "ja, du vet. Såna aggressiva och otrevliga poliser som bara bryter ner en och bänder upp armarna på ryggen på en och drar en i håret å' så du vet". Jaha, sa jag och tittade på honom en stund. "Ja, inte du förstås, du verkar ju som en trevlig polis", sa han.

"Ja, jag är en väldigt snäll polis", sa jag. Kompisen sa vidare "ja, det hände mig för bara några veckor sedan. Jag har tagit mig ur all skit för två år sedan och när jag var ute i parken, så hoppade en polis på mig och bröt ned mig helt utan anledning. Ska det få vara så"? "Vargkillen" stod ivrigt påhejande intill. Jag sa inget och tittade bara på honom och visade tydligt att jag inte ville prata mer honom genom att säga "det kanske kan vara som du säger och det skulle väl vara intressant och studera" och vände mig om mot föreläsningsarrangörerna och pratade. Turligt nog blev han inte provocerad av att bli avvisad på det sättet och de lämnade. Jag hade inte tänkt på att föreläsningar av den här typen kallar till sig även de udda typerna (jag borde tänkt på det, men…). Jag undrar vad risken för en polis som föreläser om ondska, psykisk störning och brott är att få en riktig tok som vill hoppa på en. Efter denna föreläsning känns det som om det är en ganska överhängande risk att någon gång få behöva försvara sig på riktigt…

Stolt och glad

2010-01-15T23:27:00.004+01:00

Jag är stolt och glad!
Förra veckan ägnades helt åt tentaplugg (så mycket jag orkade i alla fall). Längsta passet pluggade jag i ca 14 tim med några små pauser.

Jag visste med mig redan innan jag började plugga att jag har svårt för att läsa in ord utan betydelse för mig. Antibiotikan var näst intill omöjligt för mig att få in i huvudet. Jag läste samma ord om och om igen utan att få sammanhang i dem så att jag kunde få dem och stanna kvar i huvudet.

Kloramfenikol, ciproxin, cefalosporin, karbapenemer, erytromycin, abboticin, klavulansyra....
(Ja, ni fattar nog vad jag menar).

Inget mönster att hänga upp orden på. Jag är inte heller ens särskilt duktig på att bilda ramsor för att hjälpa minnet. Det är mina klasskamrater duktiga på.
Men jag har ju inte haft så mycket tid att sitta tillsammans med dem de senaste månaderna, så jag har fått klara mig själv så gott jag kunnat inför denna tenta.

Infektionstentan bestod i tre delar.
- MEQ (patientfall med frågor i flera steg) varje fråga gav runt 15 poäng.
- Essäfrågor (3 st runt 8 poäng styck)
- "Kortasvarsfrågor" (ca 25 poäng)

Det var valfritt vilken ordning man svarade på de olika delarna. Jag började med "kortasvarsfrågorna" och de första frågorna handlade givetvis om antibiotika, så jag fick en ttillfällig black-out som det tog lite tid för mig att återhämta mig ifrån. Totalt satt jag i nästan 5 timmar och skrev. Inte en av de snabbare i klassen, men inte bland de långsammaste heller.

Det var nog den snabbaste tiden jag fått tillbaka en tenta på (mindre än en vecka).
Så jäkla skönt! Godkänd med en hyfsat god marginal. Helt otroligt att jag klarade av allt.
Jag har inte krossats under all press med konflikt, lärt känna nya människor, lär mig nya jobbrutiner, praktik, seminarier och klarat av en större tenta. Jag är stolt och glad över att ha presterat så mycket under de senaste månaderna.
Ytterligare en kurs jag kan lägga bakom mig och är snart halvvägs genom utbildningen.
:)

Jag jobbade i helgen som gick (ganska händelselös) och var helt slut i veckan som gick. I början av veckan sov jag typ 13 timmar under ett dygn vilket är ovanligt för mig numera.

Snart börjar internmedicinkursen som jag känner mig väldigt peppad inför. Den är ganska lång och sträcker sig fram till mitten på höstterminen. Det blir alltså inte någon stor tenta igen förrän i höst. Gött och kunna ladda om!

Nu har jag forskningen och ta tag i. Jag ligger efter en del med artikelskrivandet.

Nu är jag nervös. Genom forskargruppen har jag fått erbjudande om att läsa inför en "filosofiklubb" med drygt 200 gäster. Jag är inte särskilt van föreläsare och ska behandla ämnet "Ondka - vad kan vi göra åt den?".
Jag vet att jag är duktig, men ställer som vanligt höga krav på mig själv. Jag vill gärna säga någonting nytt. Något som inte alla har hört förut.

Huvuddragen i det jag tänkt säga är typ...
1. Biologin sätter förutsättningarna/begränsningarna i vad vi klarar av och hur vi uppfattar livet/omvärlden.
2. Vi kan inte rå för den miljö vi växer upp i (kaotisk uppfostran föder många psykiska problem).
3. Om vi varken kan ta ansvar för vårt biologiska arv eller hur vi blivit uppfostrade, hur kan vi då ställa människor till svars och straffa dem? (Finns egentligen människans fria vilja?)

Jag är inte den förste som sagt detta och jag har givetvis spetsat till ämnet något för att ge ett underlag till diskussion.
(Det finns självklart ett element av ansvar - potentialen till ondskan finns hos var och en av oss som faktiskt har valfrihet att agera på ett hänsynsfullt sätt men väljer att inte göra det).
Vad tycker du?

Håll tummarna för att jag gör bra ifrån mig på min första stora föreläsning!

Vilsam julhelg

2009-12-30T13:25:00.004+01:00

Äntligen har jag fått vila lite. Innan jul var det några få föreläsningar och seminarie om infektioner i CNS, och jobbet handlade i stort sett bara om trafikolyckor, snatterier och fylleri.

Jag jobbade under natten mot julafton och hade fått ledigt på julaftonskväll, som blev en skön myskväll tillsammans med familjen hemma. Under julhelgen tog jag ledigt från precis allting. Kollade bara på film och på Grey's anatomy eller sov. :)

Denna veckan jobbar jag mitt sista "byte" på heltid och går efter nyår ned till bara 30%-ig tjänst igen (typ jobb varannan helg). Det ska bli så skönt att inte ständigt vara så upptagen och trött.
Efter passet ikväll sätter tentaplugget igång inför tentan i slutet av nästa vecka.

Nattjobb
Natten igår inleddes med ett underligt fall. Vakterna hade bråk med en man på centralen som de hade svårt att få kontroll på. Vi var fortfarande kvar inne på stationen när larmet gick ut över radion, så det var två patruller från "kvällsgänget" som kom dit först.
När jag och kollegan kom fram stod två av kollegorna från "kvällsgänget" och höll i mannen som stod upp. Han var handfängslad på ryggen och stod på ett ben och beklagade sig över ont i benet. Mannen var i 50-års åldern och såg sliten ut i ansiktet så som alkoholmissbrukare brukar göra av sitt hårda leverne.
Mannen såg inte så besvärad ut av benet, men beklagade sig.
När vi försökte sätta in honom i vår polisbil (vi skulle ta hand om transporten eftersom vi skulle fortsätta jobba hela natten), var han först ganska oberörd och plötsligt när han skulla ta in sitt högerben sträckte han ut det och skrek "ajaj" och lade till ett "usch". Jag misstrodde inte att han hade ont, men upplevde det starkt som om han överdrev sin smärta.
Vi började kolla på benet om det var så att man kunde se något konstigt med det.

Läkarfärdigheter?
Nu tänkte jag att det är dags för mig att brilljera med mina (ahum... kanske något bristfälliga) anatomifärdigheter.
Jag drog upp byxbenet och tittade på knät. Det såg svullet och rodnat ut. Man kunde möjligtvis skymta lite blodutgjutning kring knäleden.
Med mina tunna skinnhandskar (polisens knivhandskar) kände jag med fingrarna på och runt knäleden. Kollegorna pratade med honom samtidigt som jag undersökte honom. Då jag klämde över knäleden på bägge sidor fick jag inte någon smärtreaktion från mannen.
Det kändes lite svampigt och svullet. Jag försökte hitta ledspringan under knät och lyckades hitta något som jag tänkte kunde vara ledspringan. Jag följde med fingrarna medialt upp över knäleden mot lårmuskeln. Då jag kom strax ovan knäleden stötte jag på en liten klump som kändes "svampig" och rörlig mot underlaget. Då jag klämde på den klumpen fick jag en kraftig smärtreaktion från mannen. "Aha - detta måste ju vara en bursit", tänkte jag stolt och slutade klämma honom över knät för att inte utsätta honom för mer smärta än nödvändigt.

Vi fixade så att några andra kollegor körde fram en polisbuss åt oss att transportera honom i och ringde samtidigt sjukvårdsupplysningen för att försäkra mig om att det funkar och vänta med läkarvård för en bursit. Syrran på sjukvårdsupplysningen sa som jag väntat mig, att om det är en bursit, så gör det inte något att vänta några timmar på behandling.

Då vi försökte sätta in mannen på golvet i polisbussen (för att han skulle kunna ha benet rakt), så började han streta emot och säga "ajaj" samtidigt som han tryckte ut benet igen genom bussdörren. Jag kände mig än mer övertygad om att detta inte kunde vara någon allvarligare skada. Han kunde både böja och sträcka benet något och trycka tillbaka det då kollegan försökte hjälpa till och lyfta in det i bussen. Jag tog tag i hans byxa och höll in benet, så att dörren kunde stängas.

Under transporten in mot fyllecellerna pratade jag med mannen och titta lite närmare på honom. Han var inte särskilt smutsig, men hade inga skor på sig. Han var pratbar och ganska beskedligt och trevlig. Trevligare än många andra som man kan ta hand på helgerna.

Han frågade om jag kunde ta av honom handfängslena, men jag sa att de fick sitta på tills dess att vi var framme och det accepterade han utan någon större protest. Han beklagade sig något över att han fått ont i ena armen. Det gör riktigt ont att få på sig handfängsel, så det var inget jag tyckte var särskilt konstigt.
Det tar ett antal minuter innan vi är framme på station och under tiden börjar han beklaga sig mer och mer över att han har ont i benet.

Väl framme vid stationen mötte arrestvakterna upp och öppnade bussens sidodörr. Vi skulle hjälpas åt och lyfta ut honom när han började hojta till innan vi ens börjat ta i honom. "Jäkla simmulant" tänkte jag. Han gör allt för att slippa ligga i fyllecellen.

Men för säkerhets skull drog jag upp byxbenet igen och kollade på knät. Det var klart mycket mer blått nu än då jag kollade på det än innan. ("Oj...").
Han hade vridit sitt ben något åt sidan och sa dramatiskt "Titta, det är ju snett ju. Knät är brutet". ("Ja, ja...").
Jag lade händerna än en gång över hans onda knä. Började känna efter där knäskålen skulle sitta över knäleden och hittade den inte... Började leta mig uppåt där jag känt den "svampiga klumpen" tidigare och hittade den. Nu var den helt plötsligt inte så svampig längre. Den var benhård och kändes precis som en knäskål. ("Oups").

Jag fick hjälp att ta av handfängslena utav arrestvakterna och körde in honom till sjukhuset och lämnade honom där.

Jag fick aldrig helt säkert veta vilka skador han hade och jag kände mig så dum! Jag fastnade i fällan av förutfattade meningar och en övertro på min egen kapacitet och kunskap. Visst, det är lätt att missta sig, men detta kändes så uppenbart att jag inte ifrågasatte mig själv mer.

Det här är det jag är mest orolig för sedan som praktiserande läkare. Att feldiagnostisera pga. att jag går på rutin och förutfattade meningar och därför inte fortsätter med en fördjupad undersökning.
Jag vill vara mycket nogrann i allt jag gör, men det kan ibland kompromissas lite väl mycket mot effektiviteten.

Detta är något jag inte får glömma i allt jag har att lära mig....

Ännu mer infektionskurs och jobb

2009-12-13T18:04:00.006+01:00

Äntligen en ledig dag. Det har hänt väldigt mycket de senaste dagarna både i skolan och på jobbet.

Infektionsmedicinkurs
Under förra veckan så hade jag avdelningplacering på infektion igen. Jag har gjort vad jag kunnat för att ta igen plugg som jag inte hunnit med innan. Men det har inte gått så bra som jag hoppats. Att jobba natt är tungt. Jag blir trött i flera dagar efter ett nattpass.
Första passet på avdelningen, så gjorde vi likadant som förra omgången. Vi delade upp oss på varsin underläkare som rondade och följde ronden. Under ronden fick vi varsin patient tilldelade som vi skulle läsa in oss på. Vi skulle ta reda på hur diagnos ställts (ifall det fanns någon), behandling och alternativ behandling ifall patienten har typ 1 allergi. Följande dagar skulle vi läsa in oss på alla patienter på avdelningen och få förhör med överläkaren på torsdagen.

Denna veckan var det inte lika fullt av patienter med svininfluensa. Förra avdelningsplaceringen var det ju nästan bara influensapatienter vilket inte blev så lärorikt i längden.

Den patient jag fick läsa in mig på under första dagen var en man som nyligen pensionerats och för några år sedan drabbats av AML (Akut Myeloisk Leukemi), men nu hade fått sina blodvärden stabiliserade efter benmärgstransplantation. Några veckor innan han togs in på sjukhuset denna andra omgången, hade han drabbats av kraftig hosta, feber, muskelvärk, huvudvärk och något sänkt i medvetande. De hade tagit odlingar, prover och satt in bredspektrum antibiotika. Det visade sig några dagar senare att han var negativ för H1N1 och hade växt av S. pneumonie. Febern gick ned och han blev bättre och skrevs ut.
Någon vecka senare blev han sämre igen och fick lite feber och hosta. Han lades in på avdelningen igen och nya prover togs. Jag hann tyvärr inte få något riktigt besked om vad han hade. Han blev bättre under de få dagarna jag var på avdelningen, men jag han inte se vad odlingssvaren visade innan placeringen var slut. Eftersom han blev bättre skrevs han ut igen.
Det är rätt frustrerande med oklara fall tycker jag.
Jag gillar raka och logiska svar.

Det är nog också lite av mitt problem med kliniken. Verkligheten är alltid så mycket mer komplicerad än teorin. Det har varit så skönt under preklin, för när jag pluggat så har jag lätt kunnat bygga små logiska nätverk av det jag hade och lära mig. På kliniken är det inte alltid så mycket logik i det hela... Det är så mycket som man inte har någon riktigt bra förklaring varför man gör så. Det bara är så.

På torsdagen hade vi frågestunden med överläkaren. Tyvärr har jag varit försenad på morgonen allför många av dagarna vilket jag också var denna dagen. Vi hade rond och skulle lära oss alla patienter och redogöra för sjukdomar, agens och behandlingar. Vi satte oss i linneförrådet och gick igenom patient efter patient. Det gick väl ganska bra, men jag var tvungen att ha antibiotika lathunden framme hela tiden och kolla på för att kunna svara på några av antibiotikafrågorna.
Det verkade som om att överläkaren inte tyckte särskilt bra om mig heller. Han var ganska kort i tonen och ställde få frågor till mig.
Efter frågestunden så var det en kort diskussion om vad vi tyckte om kursen och så vidare. Jag nämnde då att jag hade otroligt svårt att lära mig om antibiotikan och så vidare.
Då vände sig överläkaren till mig och sa "vi pratade lite om dig imorse när du var sen". Oups tänkte jag. Hoppas det inte var något dumt... Han fortsatte med att berätta om att han hört att jag är med i en grupp för utveckling av läkarprogrammet, forskar, jobbar och har familj... Han menade typ att det inte är så konstigt att jag inte greppat det helt än, men att jag nog skulle göra det snart...
Jaha! Han kanske inte tyckte så illa om mig i alla fall...

Ordningspolisjobb
Jag jobbade fredag natt och från halv fyra på lördag eftermiddag till klockan tre på söndagmorgonen. Det var väldigt mycket att göra hela tiden. Inga större ärenden, men kontinuerligt något att göra. Jag gillar det för man hinner aldrig känna efter hur trött man är.

Det var tre händelser som verkligen stack ut från allt som hänt. Första händelsen var att några ordningsvakter tagit hand om en stökig berusad kille som försökt ta sig in på en konsert. När vi kom dit hade de satt handfängsel på honom och höll ned honom på en bänk. Han hade kräkts och hade gamla matrester på byxorna. Det var en ganska stor kille i 20-års åldern, men inte särskilt vältränad. Han var riktigt upprörd för att han inte fick gå på konserten. När vi försökte sätta in honom i polisbilen så gjorde han en hel del motstånd. Vi blev tvugna att vara ganska hårdhänta mot honom. Han vägrade sätta in fötterna i bilen så att vi kunde stänga den. Det var mycket folk runt i kring som såg vad vi gjorde och det såg nog ganska hetsigt ut. Han skulle tas med och vi gjorde vad vi behövde för att få med honom. Tillslut lyckades vi stänga dörren och han grät och skrek och svor om vart annat på vägen mot polishuset. Han agerade väldigt likt en mycket bortskämd fyraåring som inte får godiset han vill ha. Dessutom började han kaskadkräkas i bilen på vägen in mot polisstationen. Yipee... Det blev till och försöka sanera bilen rejält för att stå ut att arbeta ett helt pass i den polisbilen. Vi lyckades nästan... Det blev en trevligt lukt av äppeldoftande rengöringsmedel med en unken underton av kräkning.

Det andra som hände var att jag och kollegan åkte hem till en klasskompis som hade fest. Det var hälften klasskamrater och hälften var andra vänner till honom. Vi gjorde en kul grej. Jag lät kollegan ringa på dörren och säga "nu får ni se till och sänka här va", medan jag stod vänd från dörren. Hon var en mycket duktigare skådespelerska än jag trodde. Det var en klasskamrat som öppnade dörren och inte han som hade festen och jag hörde hur orolig han som öppnade blev. Han sa senare "jag blev så skraj att jag trodde jag skulle pissa ner mig". :-)
Det är lustigt vilken uppståndelse det kan bli över att man kommer i polisuniform. Mina klasskamrater var alla hjärtliga och välkomnande, men det var någon som var på festen som jag inte kände sedan tidigare som tittade nästan lite obehagligt granskande och nedlåtande på mig. Inte så kul, men sånt man får räkna med kanske?

Det tredje är också något som händer då och då. Det var faktiskt en händelse som skedde precis intill där jag bor. Det var en kille som tagit GHB och låg i sina ångestdrömmar på gatan och skrek. (De kan bli omväxlande aggressiva - medvetandesänkta/sövda med andningsdepression. De missbrukar ibland steroider också som späder på aggressiviteten). Av en slump var vi två polisbilar precis i närheten och en tredje anslöt lite senare. Han låg och vrålade i ett kraftigt bröl var och varannat andetag. Vi gick fram och tog tag i hans händer för att han inte skulle börja vifta med armarna och slå till oss. Han var helt väck. När vi tog tag i honom reagerade han först som någon som man väckt ur en djup sömn. Med en oförstående blick sa han gång på gång "ta det lugnt" oavsett vad vi sa till honom. Typiskt nog så var han en stark vältränad kille. Typ som en grovarbetarkille. Han började göra motstånd och dra åt sig armarna och knuffa undan oss. Vi hjälptes åt och fick ned honom igen på mage och satte handfängsel på honom hela tiden som han omväxlande brölade högt och emellanåt sa "ta det lugnt". När vi fått på honom fängslena så hade vi kontroll på honom, så det var bara två som höll kvar honom där han låg. Vi tillkallade en ambulans för att transportera in honom till sjukhuset. Under tiden vi väntade på att ambulansen skulle komma (ca 20 min), så passerade det en del folk. En av dem sa "det där ser ju jävligt bra ut med sex poliser på en snubbe". (?) Det var två som höll honom och vi andra stod bredvid, men...
Bara ett litet ögonblick senare passerade ett par i medelåldern. Efter att de passerat kom de tillbaka igen och ställde sig och tittade på. Min kollega gick fram och frågade ifall de undrade något. Kvinnan sa då "behöver han verkligen ligga sådär, det är väl inte bra"? Kollegan försökte förklara att vi misstänkte att han tagit GHB och att han därför kunde bli väldigt aggressiv och att det var viktigt att vi höll kontroll på honom. "Ja, ja, men det ser inte bra ut i alla fall", sa hon och så vände de sig om och gick igen.
Det är helt otroligt vilken förväntan om att poliser gärna missbrukar sin maktposition och agerar hänsynslöst utan något egentligt skäl till det. Undrar vad man behöver göra för att ta bort den misstänksamheten och förväntan på polisers agerande? Visst, vi har ett offentligt jobb på gatan som många kan se på, men det är förunderligt hur människor tror sig veta hur saker och ting går till och att de minsann skulle göra det bättre. Det är som när folk kollar på fotboll och är helt övertygade om hur spelaren skulle gjort istället när han missade skottet mot mål.
Ambulansen kom och han fortsatte skrika och kämpa emot. Jag och en kollega ur den andra patrullen satt bak i ambulansen för att hålla koll på killen på vägen in mot sjukhuset. Han fortsatte bröla och säga "ta det lungt" och "mmammmamma". Efter en skumpig och kämpig färd in mot sjukhuset fick vi jättebra hjälp av sjukvårdsteamet på akuten. De satte direkt nål på honom och gav honom fler små doser av stesolid och diprivan. Snart sov han gott och vi kunde släppa handfängslen och slappna av något. Innan de var säkra på att de fått kontroll på honom och att han verkligen var ordentligt sövd, så fick jag och kollegan vänta kvar en stund till.
Kollegan är en väldigt trevlig och pratsam tjej som pratade med vaktmästarna som också befann sig i rummet. Efter en stund nämner hon att jag läser till läkare. Vaktmästarna vände sig om mot mig och gav mig skeptiska blickar, men verkade sedan inse att hon faktiskt inte skojade med dem. Som tur var hörde inte läkaren och sjuksyrran det hon sa. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig i sådana här situationer.
Det kan bli komplicerat när folk får veta att man är polis (precis som på min kompis fest) och jag tror också att det kan bli komplicerat när folk får veta att en polis snart är en läkare...

Får se hur jag gör i fortsättningen. Jag var inte riktigt beredd än på att låta någon annan berätta om vad jag gör. Det är lite lättare om jag själv kan avgöra vad jag vill avslöja beroende på hur jag uppfattar situationen.

Snart är julen här och förhoppningsvis klarar vi oss på lönen jag får... Det är jobbigt att ha ont om pengar...

Skön sömn och forskning

2009-12-01T20:45:00.012+01:00

I helgen jobbade jag dagspass både lördag och söndag. De var bägge väldigt lugna med ganska lite att göra. Men jag jobbade också natten mot måndagen med en hel del att göra som olovliga körningar, narkotikabrott, inbrott med mera.
På måndag förmiddagen var det föreläsningar jag fått rekommenderat att gå på för att de skulle vara bra, så jag valde att gå direkt från jobbet till skolan. Det var länge sedan jag inte sov direkt efter ett nattpass. Det gick förvånansvärt bra trots allt. Jag somnade bara till lite emellanåt när föreläsningstakten gick ned. Och det var faktiskt en bra föreläsning och jag är glad att jag gick trots att jag var så trött.

När jag kom hem sov jag först 5 timmar och sedan gick jag och lade mig och sov 12 timmar till över natten. Det var riktigt gött och få de 17 timmarna, men jag känner mig otroligt nog fortfarande trött. Nu blir det inte mer jobb förrän på lördag i alla fall.
På torsdag blir det lab och på fredag seminarium, så det är en del obligatoriska moment i skolan denna veckan istället...

Forskning
Idag var första dagen på länge som jag ägnat en tanke åt forskningen. Vi hade först ett forskargruppmöte som inte var särskilt givande och jag kände att det kanske hade varit bättre spenderad tid om jag pluggat infektion istället... men jag fick leda en diskussion kring begreppet aggressivitet.
Gruppen består av lite olika "kunskapsdomäner". Vi har psykologer/beteendevetare, statistiker, juridikfilosof, professor i teoretisk filosofi, psykiatriker med flera som gör att alla kan göra sina egna små intressanta inlägg från sin egen synvinkel.

Aggressivitet:
- Det saknas en gemensam klar definition för aggression. Den varierar något beroende på vetenskapsdisciplin.
"aggression (latin aggre´ssio 'angrepp', 'anfall', av aggre´dior 'angripa', 'anfalla'):
- inom biologin de olika beteenden varmed en individ eller grupp av individer med våld eller hot om våld förhindrar eller försöker förhindra att en annan individ eller grupp av individer får möjlighet att utnyttja en viss, av båda parter eftertraktad resurs som inte räcker åt båda. Konflikten kan gälla t.ex. sexualpartner, föda, revir eller boplats eller kan vara en uppgörelse om status. Aggressiva beteenden kan bestå av synliga, akustiska, kemiska eller andra signaler, som ofta är starkt ritualiserade. [NE]
- i psykologin: beteende eller reaktion som har till syfte att tillfoga en annan individ (eller "individersättning") skada eller obehag. [NE]
- De center i hjärnan som aktiveras vid aggressivt beteende ligger i mycket nära anslutning till belöningssystemen. Man har visat att aggressivt beteende ger en tillfresställelse/belöning.
- Det fyrningsmönster och singalsystem som aktiveras vid rädsla är mycket lik den som aktiveras vid aggressivt beteende.
- Människors aggressivitet kan delas in i emotionell (het) aggressivitet och instrumentell aggressivitet. Instrumentell aggressivitet saknar emotionell komponent (föregående provokation) och är bara ett sätt att uppnå något eftertraktat som t.ex. status i socialt sammanhang.

Ondska
- önskan att orsaka sina medmänniskor (andligt) lidande. [NE]
Det är svårt att inom psykiatrin tala om begreppet ondska. De flesta av oss i gruppen är av åsikten att, för att något skall klassas som ondska, behöver personen ha en klar avsikt att åsamka lidande (intentionalitet), förstå att det orsakar smärta/lidande (insikt) och kunnat handlat på ett annat alternativt sätt (kontroll/förmåga). Dessa är var och en svåra begrepp att reda ut och förklara på ett djupare filosofiskt plan vad de egentligen innebär. De som hamnar inom psykiatrin har alla svårigheter med antingen sin verklighetsuppfattning eller att kontrollera sitt beteende. Därför kan man egentligen inte kalla dessa människors handlingar för onda.

Tröttsamt

2009-11-29T08:51:00.007+01:00

Ett kroniskt tillstånd av trötthet har lägrat sig hos mig. Det strömmar en enorm mängd upplevelser genom mitt huvud som jag inte hinner reflektera nämnvärt över. God planering och struktur behövs för att nödvändig tid inte skall gå till spillo. All tid planeras enligt en strikt plan med mycket lite utrymme för förseningar eller annat strul. Ofta blir det så att om något inte funkar som tänkt, så är det den lilla nödvändiga vilostunden som går bort.
En månad kvar innan livet kan gå tillbaka till ett tillstånd av lite mer överkomlig press.

Infektionsmedicin (TBC)
Under veckan som gått kände jag av att jag inte varit på några av de gruppdiskussioner och seminarier som visserligen inte varit obligatoriska, men tydligen väldigt nyttiga för en större förståelse.

I slutet av veckan hade vi en temadag om TBC som var oväntat givande. Jag har inte tidigare varit inläst på TB och inte förstått omfattningen på det hot som det egentligen innebär för de fattiga i världen. Den var uppdelad i en biomedicinsk beskrivning, en epidemiologisk del och om den klinisk handläggningen av TB. Den är egentligen inte särskilt smittsam, men har trots det en enorm spridning (ca 2 miljarder infekterade). Fattiga, undernärda, HIV-smittade och immunsvaga människor drabbas hårdast i sjukdomsförloppet.
Bakterien som kan ligga vilande i människokroppen i nästan en hel livstid och utvecklar tydligen väldigt lätt resistens mot antibiotika.
En av föreläsarna sa att man funnit totalresistenta stammar i Kina som ställer till stora problem där.
Än så länge är inte hotet särskilt stort i Sverige, men de resistenta stammarna sprider sig och förs vidare med latenta bärare.

Ordningspolisjobb
Igår var en ganska normal dag. Så som jag minns att de var när jag jobbade innan jag började på ledningscentralen. En nykterhetskontroll, två snatterier, fotpatrull på en av de större köpcentren i stan, ett falskt överfallslarm och en transport av en intagen för LVM (Lagen om Vård av Missbrukare). Inget uppseendeväckande, men på det hela en ganska trevlig dag.

Det har inte riktigt dragit igång än, men så snart julhandeln är igång så ökar antalet snattare till tre gånger så många mot normalt. Det är otroligt att man låter så stora resurser gå åt till en sådan enkel grej som snatteri om man jämför med parkeringsärenden eller tjuvåkning på buss. Det hade underlättat ganska mycket om butikskontrollanterna kunde skriva en anmälan eller böteslapp själva istället för att alltid behöva kalla in polisen. Vissa fall är väl självklart som vid minderåriga eller de som vägrar medverka. Samhällskostnaden för handläggningen av ett snatteri (säg runt 100 kr) är ca 1000 kr. Två polisers timlön plus åklagartid är inte billig. Men detta har varit upp länge bland chefer och det verkar inte som om man kan hitta någon enkel lösning som är säker för alla (man vill ju inte att någon ska få betala böter som inte begått brottet).

Jobb, jobb, jobb och så en hel del studier...

2009-11-25T00:25:00.005+01:00

Nu är jag nyss hemkommen från jobbet. Det känns verkligen att jag jobbar mer än vad jag pluggar just nu. Jag är inte särskilt ledsen för det, för nu känns det kul och jobba igen. Idag var nog första gången som jag inte tvekade på att det kommer och funka bra fortsättningsvis med arbetskamraterna.

Jag har varit otroligt trött under veckan som gått från det att jag senast gjorde ett inlägg. Det har varit ansträngande att jobba så mycket natt och att försöka hålla koll på allt nytt som det innebär att ändra arbetsuppgift efter fem år på samma plats. När jag varit mitt upp i det har jag inte upplevt det som särskilt jobbigt, men nu när jag äntligen hade en ganska fri helg så märkte jag det alltför tydligt. Jag försökte hämta igen det jag inte orkat plugga innan på infektionsmedicinen, men det var näst intill omöjligt att koncentrera sig och hålla sig vaken.
Jag hade i alla fall tid och prata med hustrun och mysa med familjen i helgen vilket var väldigt, väldigt skönt. :)

Det bästa av allt var att hustrun påminde mig om hur bra det funkat för mig tidigare med att plugga på "lappar". Dvs. en fråga på ena sidan och ett svar på baksidan. Det ger möjlighet att själv tänka ut lämpliga "korta-svars-frågor"/tentafrågor och sedan skriva ned ett hyfsat utförligt svar. Sedan är det bara att sitta och "nöta in" kunskapen.
Jag började skriva på några lappar under helgen och det kändes som om jag äntligen började få lite kontroll i allt kaos.

Ordningspolisjobb
Vad är det som gör att jag tycker om att jobba som ordningspolis? Det är svårt och sätta fingret på... men det har varit väldigt kul under de senaste arbetspassen.

Under ett arbetspass (natt) i förra veckan larmades det ut om en trafikolycka på en av de stora lederna kring vår stad. Först gick det ut som om att föraren var fastklämd i fordonet, men under "utlarmningen" framkom att det var en ung kille som verkade berusad. Strax efter det sade de att han sprungit från platsen när räddningstjänstpersonalen kommit till platsen. Ytterligare ett ögonblick senare framkom det åt vilket håll han sprungit. Jag och kollegan som jobbade då, låg ganska bra till för att åka fram på ärendet, men det var sådant "tjatter" på radion så vi hade inte möjlighet att säga något alls. Jag styrde bara polisbilen i riktning mot det område som de angivit att killen sprungit åt. Det snackades över radion om vilka patruller som anlänt till olycksplatsen, vem som tilldelades ledningsansvaret (PIC) och han delegerade vem som skulle åka vart och så vidare...

Det var fortfarande ingen som visste att vi åkt med på ärendet...

Snart kom det också fram att bilen verkade stulen. Nu fick ärendet flera dimensioner. Dels var det angeläget att få tag på honom för att kolla så att han inte var allvarligt skadad (ja, man kan ju faktiskt strax inpå en olycka verka oskadad) och dels skulle vi få tag på en biltjuv. Det blev lite hetsigare på polisradion om att hundpatrullen skulle fram och börja söka.

Jag var ganska kvickt framme på en av de större gatorna i det område som han skulle ha sprungit åt. Jag gled ganska långsamt framåt på gatan och såg plötsligt en figur som typ "joggade" fram på gatan (vi såg bara ryggtavlan på honom). Han var den enda personen i området som vi sett och han var klädd enligt signalementet som gått ut över radion, så jag blinkade med helljusen på honom och satte på blåljuset. Killen stannade då upp direkt, vände sig om och jag hörde honom säga "ja, ja.. det var jag som gjorde det" och gick mot polisbilen och satte händerna på motorhuven.

Det var den andra personen på kort tid som direkt erkände vad han gjort. He, he... Väldigt lustigt! Ledningscentralen hade precis uppmanat de inblandade patrullerna att gå över på en "insatskanal" och var nästan på väg att koppla ned då jag gick in och sade "vi har honom här". Den personal som höll i ärendet på ledningscentralen sa bara "öhhh... jaha"(!?). "Hur vet du det"?
- Jo han sa det själv när vi tog honom, sa jag.
Hela insatsen avbröts och senare var alla, som hört vad som hänt, ganska konfunderade. De frågade hur jag gjort för att hitta honom så snabbt...

Senare i samband med ett annat ärende (där jag inte varit inblandad) och det var ett eftersök efter en person som de inte fick tag på, så fick jag en liten hånfull kommentar, men med glimten i ögat, om att 'om jag varit där så hade säkert gärningsmannen gett upp direkt och erkänt allt han gjort'.
:)

Förnedring...
Under nattpasset igår träffade jag en kvinna som för första gången anmälde sin ex-sambo för diverse brott. Herregud vad hon pratade...
Det märktes hur mycket hon hållit inom sig det senaste året. Hon hade själv blivit bortaborterad som treåring från ett land i mellanöstern till ett europeiskt kristet par som hon levt större delen av sin barndom med och hade därför väldigt få muslimska traditioner med sig.
Killen hon blivit ihop med för snart ett år sedan var en djupt religiös muslim som till en början behandlat henne väldigt omtänksamt och ömt. Hon hade själv till en början betänkligheter kring honom, men gav till slut med sig och de blev ett par.

Hon berättade en lång historia om hur han efter en tid bl.a. inledningsvis köpt en koran till henne och visat henne hur man ska göra när man ber, krävt att hon skulle vänta "fixad och fräsch" (dvs. naken) hemma på honom när han kom hem från jobbet. Hon hade inte fått tillåtelse att fortsätta umgås med egna vänner (men hon kunde få vara med honom när han träffade sina kompisar ibland). Sex skedde under näst intill ritualistiska former oavsett om hon hade lust till det eller inte och skulle gärna avslutas med att hon fick sig en örfil eller två.
Han kallade henne gärna omväxlande för älskling, äcklig hora och gris i olika sammanhang.

Hon berättade väldigt mycket mer som jag absolut inte kan skriva om här, men det var faktiskt det första "riktiga" kvinnofridsärendet som jag stött på i min karriär. Visst... jag har träffat på kvinnor som misshandlats grovt, men i detta fallet handlade det faktiskt inte så mycket om det fysiska utan snarare om den systematiska psykiska misshandeln hon varit utsatt för.

Hemskt och säga det, men det var otroligt intressant och höra henne berätta om vad hon varit med om. Det var så att man bitvis häpnade över vad hon berättade. I vissa stycken skolboksexempel vad ett kvinnofridsärende innebär och i andra överraskande och oväntat. Hon var väldigt trovärdig och övertygande i sin berättelse och jag hoppas verkligen att hon inte bara hittade på och lurade mig. (Men det tror jag verkligen inte.... Det går nog inte att spontant hitta på en sådan historia som hon berättade för mig!).

Jag berättade för henne att jag verkligen trodde på det hon berättade och att jag hoppades att allt skulle gå bra för henne till slut, trots att det skulle stå "ord emot ord". Under det långa förhöret grät hon omväxlande med att fysiskt visa hur äcklad hon var över vad han gjort med henne (svalde hårt som om hon mådde illa t.ex.), men när vi var klara såg hon lättad ut. Gick med lätta steg och skakade min och kollegans hand med djupt eftertryck.

Detta är nog en av anledningarna till att jag tycker om jobbet som ordningspolis. Ibland känner man att man verkligen kan hjälpa någon bara genom något så enkelt som att låta den få berätta sin historia.
:)

Nu är det infektionsstudier som gäller för resten av veckan.

Dags att sova...

Ekonomisk?

2009-11-14T22:05:00.003+01:00

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att klara av de närmaste två månaderna.
Jag får skylla mig själv. Jag har levt över mina tillgångar.
Jag älskar och köpa mig en latte då och då. En god lunch på någon restaurang emellanåt och sedan har det ju varit flera barkvällar också.
Sammantaget blir det mycket pengar. Dessutom tappade jag kollen på ekonomin någon gång i mitten på hösten och missade ett par räkningar som skulle betalats vilket gjorde att pengarna tagit helt slut.
Nu får jag bita i det sura äpplet och bara jobba på.

Det är ju skönt att det äntligen verkar lösa sig på jobbet. Det är också riktigt skönt att det är välbetalt och att jag själv kan bestämma hur mycket jag vill jobba (lägga till mertid) trots att jag har en deltidstjänst.
Det är ett jobb jag tycker om och gärna vill jobba med (se tidigare inlägg "Ordningspolisjobb").

Men att ha så mycket och göra samtidigt ställer till med problem för studierna ("infektionsklinik").

Nu har jag hamnat i en situation igen där jag behöver klara av en näst intill 250%-ig sysselsättningsgrad. Heltidsstudier, nästan heltidsjobb och lite forskning som jag lovat att slutföra innan årets slut...

Förra gången jag var i liknande situation, sa jag efteråt, "aldrig mer"...

Men... "Är huv'et dumt får kroppen lida", som en kollega till mig alltid säger.
:-)

Praktik på infektionsavdelning

2009-11-14T21:27:00.003+01:00

Jag har jobbat väldigt mycket den sista veckan och kommer fortsätta med det hela november och december.
Jag behöver egentligen lägga fokus på en sak åt gången för att det ska funka riktigt bra, men nu får jag försöka hitta någon kompromiss.
Om jag splittrar mig för mycket känns det som om jag inte riktigt får grepp om det som jag ska kunna. Som i veckan som gick till exempel.

Vi hade introduktion till ett seminarium i måndags. Det handlar om mag-, tarminfektioner och vi ska ha det i nästa vecka. Jag visste att jag skulle jobba senare på eftermiddagen och hade lite svårt att koncentrera mig.

Tisdag till torsdag så skulle min grupp vara på avdelning och följa med på rond och träffa patienter. Jag kunde bara vara med på onsdagen tyvärr och jag kommer ta igen de andra två tillfällena med andra grupper i nästa vecka. Det märktes att de andra i min grupp hade bättre koll. Hmm... Det gillar jag inte. Jag vill vara den som har minst lika bra koll som de flesta andra.
Vi satt först och hade avrapportering från syrrorna angånde vad som hänt med patienterna under senaste dygnet och sedan gick vi runt på rond. Ronden i sig var väl inte några problem.

Efter ronden skulle de andra gå igenom den patient som de fått tilldelat tillsammans med underläkaren på avdelningen.
De skulle berätta kort om anamnesen, eventuell diagnos, hur man kommit fram till diagnosen, behandling och alternativ behandling.
Jag har fortfarande inte lärt mig antibiotikan. Jag sitter fortfarande och slår i pappren och fattar väldigt lite. Ligger steget efter nästan hela tiden.
Jag hade förhoppning om att få pluggat lite nu i helgen eftersom jag faktiskt är ledig och inte uppbokad, men det är segt. Jag är trött från veckan som gått och har svårt att komma igång.

Ja,ja... än är helgen inte slut.

Ordningspolisjobb

2009-11-14T18:59:00.003+01:00

Nu har jag jobbat med det nya gänget i fyra pass. Det har inte varit några konstigheter och de har ganska snabbt accepterat mig. Allihop är väl mer eller mindre avvaktande gentemot mig, men det är väl bara och vänta sig detta innan vi lärt känna varandra lite bättre.

Jag tycker om ordningspolisjobbet. För det mesta i alla fall. Jag är inte särskilt engagerad i ordningshållning i och för sig, så jag är ju inte den mest nitiske ordningspolisen. Men jobbet är varierande och bjuder ibland på överraskningar.

Jag jobbade först kväll, sedan dag, natt och sist en kväll i torsdags. Alla arbetspassen hade något kul och bjuda på, men en grej var väl lite roligare än de andra.

Jag och kollegan "Nils" åkte runt i stan under dagspasset och väntade på något att göra. Ibland slumpar det sig så att man håller sig på rätt del av stan, vilket vi gjorde nu. Vi fick larm om att det var ett pågående inbrott bara några hundra meter ifrån där vi var och att anmälaren hade uppsikt över tjuven.
Jag körde snabbt fram, men inte med blåljusen på för de kan ibland ställa till mer problem än vad de är till hjälp. Då vi kommer fram till parkeringen vid den angivna adressen står en man och en kvinna och pekar på huset som tjuven är inne i.

Det är ett 3-vånings suterränghus med flertalet lägenheter i. Tjuven hade slagit en ruta i bottenplan och tagit sig in i lägenheten. Ytterligare en granne stod och höll koll vid andra gaveln på huset så att tjuven inte skulle "slinka undan". Jag och "Nils" tog oss fram till entrédörren till lägenheten. Precis när vi ställt oss intill dörren och övervägde vad vi skulle göra för att ta honom, så öppnades dörren och ut kliver en ganska sliten man i 40-års åldern. Han bar ett gitarrfodral och en datorväska i händerna. Han stannade till direkt framför oss och ställde ned väskorna på marken.

"Nils" frågade - Vad har du gjort?
- Ja, jag har gjort inbrott! Sa han lakoniskt.
- Jaha, men det var ju bra. Då får du följa med oss, sa jag och hjälpte honom bort till radiobilen.

Jag pratade med grannarna om vad de sett och fick veta att han som bor i lägenheten var bortrest. Efter en liten stund så fick jag tag på lägenhetsinnehavaren på telefon och han var riktigt olycklig. Bara två veckor tidigare hade det varit någon annan som brutit sig in i hans bostad och tagit allt han ägde.
Stackar'n! Jag hörde hur upprörd, skakad och ledsen han var över att ha fått inbrott igen. Det sista han hade (gitarren, bärbar dator och ett psp-spel) var på väg ut med den senaste tjuven vi grep. Han sa "Jag hoppas ni tog i ordentligt när ni grep honom". Han hade nog velat höra att tjuven gjort våldsamt motstånd och fått känna på några rapp av batongen.

Jag höll det så kallade 24:8-förhöret med tjuven (rättegångsbalkens paragraf som reglerar vad som ska hända med den gripne). Det visade sig att han varit "ren" under några år och nyligen fått kontakt med några gamla bekanta som lockade in honom i fällan. Han kom till stan och festade under helgen och höll på och tända av. Han kände sig desperat och behövde mer, så därför gjorde han inbrott. Han sa att det ändå var skönt att han blev tagen såpass tidigt, så att han inte behövde sjunka så lågt denna gången. Jag berättade för honom hur olycklig lägenhetsinnehavaren var över vad han gjort och om det tidigare inbrottet.

Han sa att det var fördjävligt och att han skämdes över vad han gjort. Han sa också att det bara fanns två utvägar för honom. Antingen att han blev fri från drogsuget eller att han skjuter sig själv. Jag bekräftade honom och sa att jag förstår att det måste vara otroligt svårt när man väl fastnat för en drog och så vidare.
Förhöret avslutades positivt. Jag lyckönskade honom i att inte få fler återfall och han skakade min hand med eftertryck som om han var nöjd över att ha fått pratat med mig.

Åklagaren anhöll honom.

Nystart

2009-11-08T21:19:00.004+01:00

Jag sade i tidigare inlägg att jag inte skulle skriva mer om konflikten, men det har hänt ett och annat som jag tycker är intressant och känner för att skriva av mig om...

Nu har det gått drygt en och en halv vecka sedan jag fick beskedet om att jag skulle få byta lista. Igår jobbade jag igen första gången sedan jag fått beskedet.

Det som oroade mig och gjorde den senaste veckan ganska outhärdlig var att beskedet om vilken lista jag skulle hamna på dröjde ända tills i förrgår.
Det har varit chefen för "ordning och säkerhet" som har tagit hand om samtalen med yttre befälen på de andra listorna. Det är personer som jag är bekant med och några av dem har jag till och med jobbat med tidigare.

Jag pratade med chefen i torsdags och då sa han att det är ju "bekymmersamt" att det snackas så mycket skit så fort i organisationen (?). Det var bara en som tydligen var helt klar med att det var helt okej att jag kom och det var han som var mitt yttre befäl innan jag sökte mig in på ledningscentralen. De andra sa att "det var okej", men att de hade vissa invändningar. Jag har ingen aning om vad invändningarna handlade om, men oavsett så tänkte jag ju det värsta.

Jag fick beskedet i fredags att jag hamnade på min "gamla lista" igen. Den enda som är kvar som jag jobbat med tidigare är yttre befälet.
Samtidigt fick jag besked om att jag skulle behöva jobba två dagspass till med min nuvarande lista.

Det kändes som en lättnad att hamna på "gamla" listan igen, så jag var inte så särskilt bekymrad över att behöva jobba med dem. För att de inte skulle få en jobbig överraskning att jag var kvar på listan, så hörde jag av mig till yttre befälet och berättade att jag skulle jobba med dem över helgen igen...
Som svar fick jag besked om att jag skulle vara beredd på att få jobba i receptionen hela helgen

Receptionsjobb
Saken är den att det är ganska låg status att jobba i receptionen. Själv vet jag inte riktigt varför, men det kanske är för att det på sitt sätt kan vara ganska krävande.
Alla befälen har en särskild "rullande lista" för att tjänstgöringstillfällena i receptionen skall bli så rättvist fördelad mellan personalen som möjligt för att undvika gnäll.

Så detta innebar helt klart att befälet var orolig för att det skulle bli jobbigt bland personalen ifall jag skulle åka med i gänget... Det störde inte mig särskilt mycket heller egentligen. Jag var på gott humör för att jag visste att det snart skulle lösa sig ändå.

Men sedan hände något som jag inte väntade mig. När jag kom på morgonen så var det nästan ingen som hälsade på mig (?). Då kände jag mig lika utfryst som en djupfrusen kyckling. :-)

Den personal som har ansvar för receptionen har en egen tjänstgöringslista och går "bredvid" ingripandepersonalen. De (receptionsbefälet) blev förvånad när de fick beskedet om att jag skulle ta receptionen bägge dagarna.
Befälet frågade mig då vad det kom sig.
Jag sa då direkt "nä.. jag är utfrusen på listan, så de har satt mig i receptionen".
Va?! Sa han då.
"Ingen kan ju anklaga dig för att inte vara rättfram i alla fall".
Jag fick snabbt förklara att "Filippa" och jag hade en konflikt för 10 år sedan som hon inte ville lösa idag och att hon sagt att hon vägrar jobba med mig och nu har de andra valt att stödja henne.
Han sa att det "var väl moget av dem".

Det var skönt att känna att det finns människor runt detta som kan se det absurda i situationen utan att egentligen behöva ta ställning i konfliktfrågan.
Jag förväntar mig ju givetvis inte att folk ska ge mig sitt stöd sådär direkt, men jag blir glad av att känna att det finns rationalitet. Och att de till slut kan känna att de har lättare att tro mig än vad de har att tro på "Filippa" utan att jag behöver anstränga mig allt för mycket.

Dagen flöt på igår och jag låtsades som ingenting och visade mig glad och nöjd. Det var några ur listan som vågade börja heja på mig när de gick förbi. Det kändes mer som att de inte kände sig inblandade egentligen och bara inte kunde visa sig vänliga mot mig när de andra var med för att inte uppfattas som svekfulla mot det "egna gänget". (Min analys).

Idag när jag jobbade var det ännu fler ur gänget som gav mig ett leende och hälsade glatt på mig, så nu känns det som om att det bara är en eller möjligtvis två som inte kan hälsa eller prata med mig. Ja, ja... Jag är nöjd för det lilla! :-)

Det är underligt hur gruppdynimik fungerar och det är något som fascinerat mig länge. Jag låter mig mycket sällan styras av "grupptryck" när jag är medveten om det. Därför har jag lätt för att ställa mig utanför och observera vad som händer istället.
Jag har en idé om att de konflikter jag varit med om har handlat om min förmåga att stå emot grupptryck och att det varit alltför hotfullt för vissa personer. De kan ha uppfattat mig som opålitlig eller ett hot mot gruppen.

Imorgon börjar jag jobba på min "gamla" lista igen och det ska bli spännande och se hur de är och vad de tror att de vet om mig...
:-)

Fest och om frigjordhet

2009-10-25T22:29:00.004+01:00

I fredags träffade jag grabbarna (gubbarna?) på en ölkväll. Det kändes som ett skönt brejk från att älta konflikt och lösningsstrategier. Det blev många goda öl och en sen natt... som påverkade lördagen. :)

Igår lät jag sonen (snart 10 år) klippa sig och ta hål i örat. När jag lite senare samma dag hämtade en cykel från min äldre bror, så nämde jag detta (kanske för att provocera lite). Han sa då med eftertryck: "Vad är du för förälder egentligen, XX [dottern] fick inte ta hål i öronen förrän hon var 13 år".
He, he.. brorsan är så välordnad och strukturerad i sitt liv. En riktig "svensson" på sitt eget lilla sätt. En ram som jag faller utanför även om jag inte är en helt frigjord människa. Jag tycker det är skönt men det ställer lite högre krav om man inte följer den sociala mallen av hur saker och ting "ska vara". Så fort man går utanför det trygga valet, så måste man vara beredd på att ta konsekvenserna för det. Nu anser inte jag att låta sonen ta hål i örat är särskilt vågat jämfört med mycket annat, men gör detta till en allmän fundering.
Sonen har under lång tid talat om det och verkade helt säker i sin önskan. Han blev både riktigt snygg och nöjd med örhänget. :)

Imorgon fortsätter djupdykningen i bakteriernas och virusarnas värld...

Avsägande av självpåtaget ansvar

2009-10-25T21:48:00.004+01:00

Nu har jag kommit till ett beslut i frågan om min konflikt med kollegan på jobbet. Igår bestämde jag mig för att sluta ta på mig ansvaret för att lösa problemet.

Nu får cheferna och "Filippa" lösa det själva. Efter utspelet i torsdags så har jag kommit att inse att vi nog sannolikt aldrig kommer finna någon gemensam grund och stå på. Konfliktlösande samtal skulle nog inte leda någonvart. Vi har för olika uppfattning om historien och hon har en förmåga att övervärdera "oförrätter" som hon utsätts för (i alla fall från mig).

Jag har hållt mig öppen för att kunna lösa detta, men kommer från och med nu tystlåtet hålla mig till min egen uppfattning av vad som hänt (utan att ge efter för några av hennes tolkningar) och bara vara mig själv i arbetsgruppen. Det finns nog inte mycket jag kan göra nu för att påverka deras inställning. Antingen accepterar de mig eller också inte...

För de som kommer in på bloggen utan att läst några tidigare inlägg, så lägger jag till länkar nedan till de inlägg jag skrivit om händelsen:

- Jag hade en konflikt som startade på polishögskolan ("Första konflikten") och påverkade mig en tid efter i två omgångar ("Aspiranten", "Konflikt 2...".
- Många år senare (alltså denna höst), så intog den kvinnan jag hade konflikten med en oresonlig inställning och meddelade cheferna att hon vägrade att arbeta med mig ("... besvärligt på jobbet").
- Jag har därefter arbetat på att försöka lösa situationen ("Träff med chefen"), men det verkar ganska lönlöst och på många sätt otrevligt ("Status Quo").

Situationen är väl långt ifrån tillfredsställande än, men jag backar tillbaka och accepterar det hela för att se vad som händer under de närmsta veckorna.
Jag tänker inte fördjupa mig mer i denna konflikten här, men jag kanske tar upp lite "goda råd" och psykologistudier om konflikter på jobbet lite längre fram.

Hoppas ni får jobba tillsammans med rationella, resonliga och öppna människor. :-)

Status Quo

2009-10-23T00:34:00.004+02:00

Oj, detta har varit en kväll med många svängar upp och ned. Kvällen inleddes med större utsättning och därefter satte vi oss i turlaget i ett särskilt rum på stationen för att kunna prata lite i fred.

Budskap
Yttre befälet inledde med en summering av vad som hänt i stort och hur läget var nu. Därefter fick jag möjlighet att säga vad jag ville säga. Jag var ganska nervös för jag ville att det skulle komma fram på ett bra sätt och det upplever jag i efterhand att det gjorde.

Jag fick sagt att jag varit uppe hos chefen i måndags och krävt ett beslut och att jag sagt att det inte spelar någon roll vilket turlag jag jobbar på. Och att det är okej för mig och byta bara beslutet kommer snabbt.
Att även om jag blir kvar på listan och det blir jobbigt med konflikter så kan jag inte sluta jobba eftersom jag behöver inkomsten.
Att jag vill att det ska vara ett öppet klimat där alla säger precis vad det tycker och känner utan förbehåll.
Att jag är beredd att lösa konflikten mellan mig och "Filippa" på något sätt ifall det behövs.

Vi var totalt nio stycken plus yttre befälet som var med på samtalet, dvs. inte alla i personalgruppen/turlaget. Jag fortsatte med att bekräfta att det måste ha varit jobbigt för dem att detta händer.
Först var det tyst i några sekunder och sedan kommer en tjej i turlaget till tals och säger att hon är jätteledsen för vad som hänt. Vad jag fick veta sedan var att hon var riktigt bra kompis med "Filippa" (kanske bästa kompis). Hon fick tårar i ögonen då hon berättade vad hon kände.
Strax efter var det en av killarna som sa att han också kände detta som väldigt jobbigt. De andra var väl ganska neutrala. Dels för att de var nya på turlaget och dels för att de kanske inte kände lika starkt eller inte kunde med och säga något just då.

Det var någon som var nyfiken på vad som hänt. Jag ville inte gå in på detaljer så jag summerade kort (i efterhan inser jag att det var för kort) allt det som jag berättade om i inlägget "Första konflikten", genom att säga:
Att "Filippa" tog på sig ansvaret för att hjälpa till i en annan konflikt jag hade med en annan tjej. Och att jag efter det kände mig nedtryckt och att "Filippa" kritiserade mig ofta.
Och att jag sagt det till lärarinnan och att hon då kallat upp "Filippa" till studierummet och skällt ut henne "för att vara olämplig som polis", vilket jag inte avsåg.

Samtalet gick runt hela problematiken en stund och riktades senare in på att cheferna brustit i sitt ansvar.
Det anser verkligen jag också! Jag ställde kravet i måndags att en chef skulle gå ner till turlaget och motivera sitt beslut att låta mig gå kvar på turlaget, men det var ingen som hört något från cheferna (inklusive mig).
Dessutom sa tjejen, som är så bra kompis med "Filippa", att det blir nog svårt att lösa konflikten eftersom "Filippa" har blivit så sårad av mig att hon inte kommer kunna förlåta mig.

Samtalet avslutades med att vi skulle ta det som det kom och se vad som händer.

En pratig kväll och ett dödsfall
Jag åkte tillsammans med yttre befälet under kvällen för att han ville lära känna mig bättre och kunna prata igenom saker och ting. Det blev väldigt bra. Vi lärde känna varandra bättre och jag tror att jag lyckades förmedla min syn på hur jag upplevde allt som händer just nu.

Under kvällen fick vi hantera ett dödsfall med en person som inte hörts av på tre veckor och som sannolikt legat död i ca 2 veckor. Likvätska hade läckt ut, luktade starkt och fränt från kroppen och maskar kröp i den. Kroppen fördes till Rättsmedicin för vidare handläggning där. Jag blev faktiskt inte så äcklad som jag trodde. Det är hemskt att se detta första gången, men jag har sett detta och värre vid tidigare tillfällen innan jag gick in på ledningscentralen.

En oväntad vändning och jobbig vändning
Vid 10-tiden på kvällen ringer yttre befälets telefon. Jag fick reda på att det var "Filippa" som ringde och ville kalla samman alla för att prata och berätta något.

Det dröjde ganska länge innan alla kunde komma in till stationen, så det började inte förrän drygt en och en halv timme senare. När vi alla väl var på plats så började "Filippa" med att säga att hon inte upplevde detta som någon vanlig konflikt. Det handlar om att hon "inte har något förtroende" för mig. Hon kan inte lita på mig och har sårat henne så mycket att det inte går att reparera. Hon sa också "det är precis det här som han gör" och pekade på mig med handen. "Jag blir så arg, för jag har inte alls blivit uppkallad till läraren för att jag varit olämplig som polis".

Jag satt tyst och sa ingenting.

"Jag och två klasskamrater tog på oss ansvaret att hjälpa XX (mig) för att han var mobbad och jag tyckte inte det var rätt. Vi hade ett bra samtal tycker jag och det var inte jag som blev uppkallad efter det utan det var ett gemensamt möte hos läraren. Det finns protokoll över bägge mötena, men inget om att jag skulle vara olämplig som polis."

Jag vet inte hur hon gör det, men jag tror att jag håller på och bli knäpp...
Jag minns tydligt hur hon står framme vid tavlan och pratar med folket i klassen om att hon fått skulden för något som hon anser att hon inte har gjort, men minns samtidigt det gemensamma mötet hos läraren. Jag minns också hur hon försökt vända syftet med mötet till att hon tagit sitt ansvar som medkamrat och förhindra "skitsnack bakom min rygg".
Jag kommer inte ihåg i vilken ordning saker och ting skedde, men jag vet bestämt att hon fick skäll och rejält med skäll och det var så vår konflikt startade (tyvärr måste jag väl erkänna att "nästan olämplig som polis" kom ryktesvägen till mig, så det kan vara en överdrift).
Efter det hände det fler missförstånd på skolan där hon utnyttjat missförstånden till att beskylla mig för att vara lögnaktig, falsk och opålitlig.

Då "Filippa" berättade detta, så bekräftade tjejkompisen på listan att jag faktiskt sagt just så.
Hon lyckades förmedla igen att jag var en lögnare. Jag ville inte fastna i en "jag sa att du sa att jag sa"-fälla, så därför bemötte jag inte hennes påstående alls.
Kompisens inställning till mig har knappast förbättrats och hon lär väl nu vara övertygad om att jag är en manipulativ lögnare.

"Filippa" ville också åskådliggöra varför hon inte kan tänka sig att det skulle gå och lösa konflikten och förklara varför det egentligen inte är en "konflikt". Hon jämförde situationen med en kvinna som frigjort sig från en man som misshandlat henne svårt och att de varit skilda i tio år. Efter tio år kommer någon och säger att "nu skall ni bli tillsammans igen och gifta er".

Hon sade att hon ville poängtera det faktum att man som polis är oerhört beroende av sin kollega som man jobbar med i många avseenden och att "man lämnar över sitt liv i den andres händer". Detta var en känslomässig grej som hon kände för mig och handlar inte så mycket om vem som gjort vad eller så och att det därför inte är något som man kan prata igenom. Hon tryckte också på att det var hon som kände så och att det inte har med någon annans känslor/åsikter om mig att göra.

Detta är ju en väldigt stark beskrivning av vad hon känner. Jag undrar vad som gjort att hon känner på detta sättet om det inte hände på det sätt som jag beskrivit det? Antingen tycker hon att det är något annat jag gjort som haft större betydelse för henne, men då kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det kan vara... Det var länge sedan och då jag hade inte ork över att hantera problemen som vi hade med varandra och kommer därför ihåg väldigt lite.

Det låter i alla fall inte som om det kommer bli någon öppning för kommunikation mellan oss den närmsta tiden.

Jag kan inte låta bli och undra varför hon skulle behöva säga allt detta just denna kvällen? Det var väl jyst på sätt och vis, för då fick ju jag också vara med, men det känns ändå konstigt.
Ringde kompisen och berättade vad jag försökt säga till turlaget och då fick hon bråttom att förklara sig och sin ståndpunkt...?

Jag vet ärligt talat inte var de andra står i sina ståndpunkter nu. Det var mycket tyst i rummet när hon pratade. Yttre befälet summerade och försökte "coacha" så gott han kunde.
De andra var ju väldigt angelägna om att det skulle hittas en lösning på problemet och att cheferna måste ta sitt ansvar. Det var helt tydligt att de tyckte att cheferna absolut skulle låta mig få komma till en annan lista och nu känner jag själv att det kanske skulle bli en bra lösning med tanke på den lojalitet som finns med "Filippa" och hennes situation...

Manipulation?
Jag är allt mer övertygad nu om att "Filippa" inte pratat specifikt om mig och om vad som kan hänt, utan snarare anförtrott sig åt några ytterst få och därefter låtit tysta insinuationer ta hand om resten.
Jag kan fortfarande inte avgöra om hon avsiktligt manipulerar eller om det bara är hennes personlighet att hantera människor som hon inte tycker om på detta sättet? Det är svårt att vara objektiv när man är mitt upp i något. Hon skådespelar otroligt skickligt ifall det skulle vara så att hon avsiktligt manipulerar...

Detta möte slutade på samma sätt som det förra. "Vänta och se vad cheferna beslutar".
Efter detta samtalet kände jag mig helt klart mer olustig än efter det första. Jag vill inte att hennes bild av mig ska få bli den gällande. Just nu är flera av deras åsikter i en vågskål. Får se åt vilket håll vågskålen kommer luta om ett tag...

Nu är jag trött och har huvudvärk. Dags och lägga sig och försöka sova trots alla tankar som snurrar i huvudet.

Konflikt 2 och dess efterverkningar...

2009-10-22T11:17:00.005+02:00

Introduktion
Jag visste egentligen inte hur "AnnaKarin" (Filippas kompis) såg på mig. Jag hade inte haft tillfälle att umgås särskilt mycket med henne på PHS, så jag visste inte heller vad hon var för typ av person.

Då jag kom till den nya stationen blev det någon dags introduktion av stationen och efter det så placerades jag ut på turlaget. Det dröjde ett antal arbetspass innan jag åkte tillsammans med AnnaKarin. Jag fick lära känna de andra först.

Det var "tjejlistan" som chefer och personalen från de andra listorna kallade den. Det var ett kvinnligt yttre befäl "Lena" och sedan var vi tre män utav 11 personer på listan. Det är ganska ovanligt att det var (är) så. Alla var ganska olika varandra, men de verkade fungera hyfsat bra med varandra.

Det var inget påtagligt som hände när jag kom. Det var väldigt likt det som jag känner med min nya lista idag och som jag skrivit om tidigare. Ett ointresse och distans riktad gentemot mig.
Jag ville inte tro då att det kunde bero på att de redan hade uppfattningar och förväntningar på mig, utan trodde att det berodde på något annat.

Vid den här tiden hade jag börjat läsa om sagan om ringen böckerna igen, så jag ville gärna läsa om det var en lugn stund eller så.
Jag provade att sitta med vid fika bordet några gånger. Det är inte lätt att tränga sig in i andras konversationer (särskilt om de inte bjuder in en), så jag valde att sätta mig med min bok.
Några gånger fick jag lite ifrågasättande kommentarer som "hur orkar du läsa den tjocka boken här" eller andra liknande kommentarer. Det var väl ett sätt för mig att hantera min oförmåga att kunna ta mig in i gemenskapen. Det var något jag skulle få kastat tillbaka i ansiktet senare...

Trevande försök
Efter ungefär tre veckor fick jag åka första gången med AnnaKarin. Det blev en ganska "trevande" upplevelse. Ingen av oss visste hur vi skulle agera mot varandra för att det skulle fungera. När det var lugnt och vi hade ärenden som det inte gjorde så mycket ifall de tog lite längre tid, så fastnade vi ibland i grejen med att försöka visa oss ödmjuka.
"Nä, men bestäm du".
"Nä, men du sa ju först, så bestäm du".
"Jag men det behöver jag inte göra ifall du vill göra på något annat sätt". O.s.v...

Riktigt tramsigt bitvis alltså. Jag anser mig vara ganska handlingskraftig och otålig. I detta fallet var det nog till stor nackdel. Men saken är den att jag aldrig helt säkert fått veta vad som hände mellan AnnaKarin och mig.

Jag utnyttjade senare det faktum att jag var något år äldre än AnnaKarin vilket gjorde mig till "förman" i patrullen och stå som ansvarig för ingripanden och beslut i något större utsträckning. Jag började ta för mig mer efter att ha tröttnat på vårt handligsförlamade kommunikationssätt. Jag började styra och ställa mer med henne för att undvika "hur vill du göra, då"-diskussionerna. Vilket jag tror kan ha varit en av orsakerna till problemet mellan oss...

Problematiskt
En annan sak som också ställde till det mellan oss var en incident med en välkänd tung missbrukare som slagit sönder rutor på en mack och hotat personal.

Hon körde snabbt fram till macken på larm för vi fick det på radion som pågående, men när vi kom dit hade han vandrat vidare in på en liten cykel-/gångväg en bit in bakom macken.
Ett vittne skulle peka ut åt vilket håll han gått och då bestämde jag helt självsvåldigt att jag skulle gå iväg med vittnet medan AnnaKarin skulle köra fram polisbilen till gångbanan.
Hon tog lite längre tid på sig än vad jag väntade mig, så jag började gå inåt på gångbanan och bad honom vinka till sig AnnaKarin så att hon skulle kunna köra efter med bilen in på gångbanan.

Typ hundra meter in på gångbanan hittade jag den kände missbrukaren på en bänk. Jag stod intill honom och försökte få kontakt med honom medan jag väntade på att AnnaKarin skulle komma. Tiden gick och jag kollade min radio och försökte kalla upp LKC, men det funkade inte. Jag såg också att jag glömt jobbmobilen i polisbilen, så jag kunde inte få tag på henne för att få veta varför hon dröjde.
Till slut tyckte missbrukaren att han suttit färdigt där och ville gå. Då såg jag att han hade en morakniv bredvid sig och då drog jag fram batongen för att vara beredd ifall han fick för sig att göra utfall. Han blev typ "sur" och försökte gå och jag beordrade honom att stanna kvar så gott jag kunde. Till slut kom han så nära mig att jag kände mig tvungen att rappa honom på benet med batongen.
Precis när jag utdelar rappen hör jag hur ett par manliga kollegorkommer till platsen och hjälper mig att ta ned honom på marken. De tar in honom i sin bil och mer eller mindre övertar ärendet. Det var skönt för jag var tvungen och reda ut med AnnaKarin vad som hänt.

1. Det hade varit reservdrift på LKC så radion fungerade inte som vanligt (jag skulle ha lagt min bärbara radio på en specifik kanal).
2. AnnaKarin hade inte sett hur vittnet vinkat på henne, så hon hade kört fram och tillbaka längsmed bilvägen. Gångbanan låg skymd från bilvägen och hon kunde därför inte se var jag var någonstans.
Hon sa att hon försökt och få tag på mig och LKC hade ringt och undrat var vi var någonstans och så vidare. Det märktes hur störd hon var över vad som hänt och lade mycket av skulden på mig för att det blev som det blev.
Jag medger att jag fattade ett hastigt beslut (kanske t.o.m. lite oövertänkt), men samtidigt förväntade jag mig mer av henne... Något som hon tydligen inte klarade av att hantera.

Trött
Jag hade varit på listan i drygt två månader. Jag kände av trycket på att jag inte riktigt passade in i gruppen, hade haft svårt att jobba natt och det var mycket som hände för mig även utanför jobbet (familjeåtaganden med småbarn och lite sömn mm). Detta gjorde att jag pratade med biträdande chefen "Lars". Lars var känd för att vara mycket duktig på administration, men inte särskilt kompetent på att hantera personalfrågor. Jag frågade honom om det fanns någon liten möjlighet för mig att få komma till utredningsavdelningen för att jobba dagtid under några veckor eller ett par månader. Han var mycket tveksam till det. Det skulle inte finnas resursutrymme för det.

Samtal och skuldbeläggande
Tre dagar senare kallades jag till ett "samtal". Lars, Lena (yttre befälet), en kollega med fackansvar och så jag.
Jag hade inte i förväg fått veta exakt vad mötet skulle handla om, men jag hade mina aningar och fick ont i magen.

Lars inledde med att berätta att AnnaKarin uttalat samarbetsbekymmer med mig och att hon inte ville åka med mig mer. I nästa andetag sa han att vi har fixat så att du kan komma upp på utredningen om du vill. (Jaha ja... nu passar det...).
Han kunde inte hjälpa mig för att jag behövde det, men han kunde gärna fixa det för att undvika att ta tag i konflikten.

Jag protesterade genast och poängterade hur viktigt det var för mig och kanske t.o.m. för AnnaKarin att vi redde ut vår konflikt. Det blev först lite milda protester att det inte var nödvändigt när jag ändå ville komma upp på utredningsavdelningen. Jag stod på mig och sa att jag ville ha en gemensam träff.
Då trädde Lena in och sa att "det orkar faktiskt inte hon". Lena sa att AnnaKarin haft det jobbigt och att hon faktiskt försökt samarbeta med mig. Det var något som jag blev fundersam över. Vadå försökte samarbeta?
Då framkom det att AnnaKarin varit tveksam till att jobba med mig från början och att hon berättat det för Lena. De hade kommit överens om att AnnaKarin skulle i alla fall försöka och se hur det gick. Det hade alltså legat en outtalad dold agenda hela tiden som jag inte kunnat "sätta fingret på" och som AnnaKarin kände till och som Lena inte lyft fram i ett enda samtal.
- Helt klart dömt att misslyckas!

Dessutom sade Lena att hon tyckte jag var konstig och att de andra också tyckte det. (?)
Lena hade stört sig på att jag satt och läste istället för att vara med de andra vid fikabordet. Jag försökte berätta för henne att det inte är så lätt att ta sig in i konversationer som man inte har någon anknytning till (interna skämt o.s.v.), men det verkade hon inte fatta alls. Lena satt större delen av tiden med armarna i kors och såg irriterad ut.
(Lena är idag i chefskarriären. Hoppas hon har lärt sig en hel del om personalhanteringsfrågor på vägen...).

Jag ville till utredningen och de använde det som argument för att låta AnnaKarin slippa konfronteras med mig.
Jag upplevde framför allt Lars och Lena som jäkligt fega och som överbeskyddande gentemot AnnaKarin.
Vad var det som gjorde att hon behövde skyddas och tas om hand mer än mig?
Det märktes med all tydlighet vart Lenas allianser låg. Hon sa till och med själv att hon kände mer för AnnaKarin eftersom Lena lärt känna henne under det gångna året och att de även umgås på fritiden. En chef ska ju vara opartisk och ta ansvar för alla parters behov.

Jag fick ingen upprättelse. Ingen förklaring. Inget förslag om vad det var för hemskt jag gjort som jag behövde ändra på.
Ett synnerligen oproduktivt samtal helt enkelt! Men jag fick ju komma upp på utredningen och jobba dagtid i alla fall.

Eftersom det var jag som "blev flyttad på", så var jag självklart ett samtalsämne bland personalen. Jag tror inte det var någon som visste vad problemet var (lika lite som jag), men bara oron över att ha en kollega som är svår att samarbeta med spred sig.

Små förändringar
På utredningen gick allt skitbra. Jag gjorde mig vän med de flesta där. Jag samarbetade med två av de ordinarie utredarna på ett större internetbedrägeriärende som uppmärksammades på stationen och i media. Jag bistod bl.a. med den tekniska kunskapen kring datorer och internet som de äldre kollegorna inte var så familjära med.

Men allt har ett slut och jag skulle bara få var uppe på utredningen ett halvår. När halvåret var slut placerades jag in på ett turlag vars arbetstidlista var rakt motsatt den som AnnaKarin var på, så att vi skulle se varandra så lite som möjligt (eller hon se mig rättare sagt).

Här på min tredje listplacering på under två år, uppstod en helt galen konflikt. Men denna hör inte riktigt samman med det som "Filippa" orsakat mig. Den var snarare ett symtom på efterverkningarna efter den senaste konflikten som förblev olöst.
Och dessutom hade personen som ansvarade för att öppna upp konflikten med mig sannolikt en borderlinestörning.
Han gjorde sig till slut ovän med alla och körde stilen "är du inte med mig, så är du emot mig". Han bytte lista efter några månader och långtidssjukskrev sig under två år innan han sade upp sig som polis. Han jobbar idag som försäljare.

Jag arbetade in mig på den nya listan och det funkade bra. Jag fick min plats i gruppen och det var ingen som hade några åsikter om mig eller vad jag gjorde.

Det hände visserligen en grej till, men den var så otroligt barnslig och dum. Tobias som gick i parallellklassen på PHS och är mycket god vän med Filippa gästspelade på "min" lista under drygt tre månader för att det var ont om personal på listan.
Han hade också gått upp till chefen och sagt att han inte tyckte om mig och inte ville åka tillsammans med mig. (Va Fan!?).
Vid det här laget så var jag ju helt etablerad bland personal och chefer så han fick tack och lov inget gehör för sitt önskemål. Skönt att inte sådant trams accepterades. Vi fick jobba tillsammans vid några tillfällen och det funkade utan några större problem.

Ledningscentralarbete
En tid efter det sökte jag till ledningscentralen och har jobbat där i några år. Här har jag aldrig varit i någon konflikt med någon i personalen. Alla har sina egenheter, men det har inte hindrat ett fungerande samarbete.
Det har gått så många år sedan konflikten med Filippa nu, så jag tänkte att jag skulle vara fri den nu, men hon har tydligten inte lyckats släppa den...
Jag var öppen för att tala med både henne och andra öppet om vad som skett eller inte skett för att förhindra dolda konflikter, men hon kör sina utspel fortfarande.

Ett avslut?
Jag hoppas på att få ett definitivt slut på detta nu. Jag är så trött på att behöva bevisa för andra att jag inte är något som de tror att jag är!

Det ska verkligen bli intressant och se vad som händer ikväll.

Skön träning och ett litet besked

2009-10-21T23:18:00.004+02:00

Jag hade sovmorgon och en labsession till idag. Jag fick lämna lite av mitt blod igår och idag kollade vi på tre olika sekvenser av fagocytos.
I den första låg hemofilus influense utan kapsel [Hi] (gott om fagocytos).
I den andra hemofilus influense b med kapsel [Hib] (väldigt lite facocytos).
I den tredje låg Hib plus antikroppar. I den hade bakterierna agglutinerats (klumpats ihop av antikropparna) och fagocyterats något bättre än provet utan antikroppar.

Det var länge sedan jag satt och glodde ner i ett mikroskop (sist var 1½ år sedan på histologikursen) och det var sjukt vad snurrig jag blev. Antingen är jag inte lämpad för att kolla i mikroskop eller så är jag väl kanske bara otränad. ;-)

Har haft ett skönt träningspass idag också. Jag tränar på Friskis och testade "Indoor Walking" tillsammans med hustrun. Det var riktigt gött! Tung technogung första halvtimmen drev på bra. Sista kvarten hade lite mesig musik... Av flera skäl så har det varit lite dåligt med träning de senaste veckorna, så det var ett väldigt bra uppstartspass.

När jag kom hem från träningen hörde jag av mig till mitt yttre befäl som var på väg till jobbet för att jobba natt. Jag frågade om han hört något och han sa bara att han fått besked från chefen att beslutet ligger kvar på att jag ska stanna på listan. Gött! Hoppas beslutet inte ändras...
Jag frågade om det hade varit något snack på listan om vad som hänt, men det påstod han att det inte varit. Han sa också att det inte var alla som var helt insatta i omständigheterna för att det varit lediga o så, men att det varit någon/några som ringt och pratat med "Filippa".

Jag ville göra honom beredd på att jag skulle ta upp saken med de andra, så jag sa rent ut att jag skulle ta upp saken imorgon för att skapa ett öppet klimat.Det verkade som om han menade det när han sa att han tyckte det vore bra. Han hade själv inte tagit upp det med de andra än och jag hörde igen hur jobbigt han tycker detta är (vilket jag också tycker som ni kanske förstår).

Imorgon ska jag först avsluta labben på eftermiddagen och sedan ska jag jobba kväll.
Till utsättningen tänkte jag ta upp saken inför allihop och så får jag se hur de reagerar...
Det kommer bli besvärligt om någon eller några ger mig skulden för att "Filippa" väljer att inte komma tillbaka till dem eller om jag inte får gehör för att få berätta min version av vad jag upplevt har hänt. Om de vägrar lyssna får hennes version stå oemotsagd och då känner jag nog att ingenting är löst än...

Jag kan faktiskt mötas med lite skepsis och oförståelse om jag berättar delar av vad som hänt mig (jag kan inte berätta detta på det sättet som jag har gjort här på bloggen).
Ibland får jag känslan av att även de som jag känner väl (men kanske inte så länge) tänker -"undrar vad han gjort".
De märker väl också hur starkt det påverkar mig. Jag har nog inte varit lika öppen och pratsam som jag kanske kan vara ibland. Enbart det faktum att jag blir så starkt påverkad gör också att andra blir fundersamma. De vet inte om att de gör det och detta är väl en väldigt mänsklig reaktion, men det gör det tyvärr inte lättare för mig...

Om det är någon av er som är nyfiken på hur det hela gått, så ska jag försöka skriva lite efter jobbet imorgon. Det blir nog ganska sent...

Imogen Heap: Headlock
spotify:track:4DQx83WALp1UWDPgvTh1M4

Baktlab, forskarmöte och funderingar...

2009-10-21T00:53:00.007+02:00

Idag hade vi mikrobiologilaboration.

laboration (senlat. labora´tio eg. '(ansträngande) arbete', av lat. labo´ro 'arbeta'), praktiskt naturvetenskapligt arbete, experiment, vanligen i undervisningssyfte. (NE)

Vi skulle göra olika odlingar med cellkulturer och bakterier. Jag är inte någon labråtta precis... Det gick nog bra, men resultatet får vi inte förrän på torsdag. Jag hade en trevlig och duktig labpartner som det funkade bra med.

Det kändes mest som om jag följde en instruktion utan särskilt mycket eftertanke. Men det blir nog bättre på torsdag när vi ska studera resultaten.

Idag hade vi forskargruppmöte igen. Idag hade gruppen bjudit in sjukvårdspersonal från kriminal- och rättspykvården för att diskutera farmakologisk behandling av aggression. Ännu en givande session precis som förra veckan. Det är verkligen kul att få ta del av kunniga och drivna människors idéer kring det man intresserar sig för.

Jag har fortfarande inte fått något besked från cheferna på mitt jobb. Jag funderar på vilket som skulle vara bäst. Byta turlag eller inte? Det skulle vara skönt att äntligen konfrontera "Filippa" om vad hon gjort, men tror samtidigt att det inte skulle leda någonvart. Hon kommer nog aldrig erkänna något utan att hon konfronteras med bevis för det...

När jag tänker tillbaka på allt som hänt mig, så går det upp för mig hur stort ansvar hon har för alla komplicerade möten jag varit med om. Det som stör mig absolut mest är att hon inte kunnat släppa detta och bara gå vidare. Jag har förlåtit henne för det som hänt tidigare och vi skulle nog inte haft något problem idag ifall hon bara hade låtit bli att ondgöra sig över mig inför de andra under det senaste halvåret-året.

Det ska bli spännande och se hur cheferna hanterar detta... (med tanke på att jag har ganska dåliga erfarenheter även av chefernas förmåga att hantera konflikter från tidigare händelser).

Aspiranten

2009-10-20T23:16:00.005+02:00

Ansökningarna till aspirantplatser var klara i början av sista terminen och otroligt nog så hamnade jag tillsammans med Filippa, Sara och Tobias på samma polisstation trots att det fanns minst fem andra stationer jag kunde blivit slumpmässigt placerad på av myndigheten. Det kändes lite obekvämt att det blev så, men det var en tjej till "Johanna" som också kom till samma station. Johanna var en väldigt jordnära person och det fanns inte något manipulativt i henne.

Annorlunda
Under aspiranttiden hade vi alla var sin handledare som ansvarade för vår utveckling i yrkesrollen till polis. Min handledare var något äldre och kunnig polis, men hade hjärtat någon annanstans. Han lärde mig bl.a. hur han gjorde för att ordna privata ärenden under arbetstid, suga lite på larmen för att inte överanstränga sig och att det är viktigt att inte köra för fort fram på larmen för då kan man faktiskt behöva skriva något. Om man är tillräckligt långsam fram kan ärendet t.o.m. ha löst sig självt. Eftersom han var en ganska udda karaktär så hamnade jag lite utanför "kärnan" av poliser.
De andra hade lite yngre och hungrigare handledare som ställde högre krav vilket jag blev lite avundsjuk på. Det önskade jag att min handledare också var.

Under aspiranttiden så skulle vi alla gå runt på polisstationens olika avdelningar som utredning och span. Det som jag är absolut gladast för att min handledare fixade var några dagars studiebesökhos piketen. Det var skitkul! Löp- och styrketräning, skjutövningar, rappelering, inbrytning i lägenhet var något av det som jag (och inte de andra) fick vara med om just då pga. att han hade kontakter.

Utfryst
När jag kom upp på spanavdelningen var första tillfället som jag riktigt kände av att jag förväntades vara eller bete mig på ett visst sätt.
Jag hade haft en ganska bra tid fram till detta tillfället och hade inte väntat mig att få den behandlingen jag fick. Filippa, Sara och Tobias hade under någon eller ett par veckor befunnit sig tillsammans uppe på "ungomsspan".
Ungdomsspan var två killar i yngre medelåldern "Benny" och "Bosse" som var respekterade och omtyckta av de flesta på stationen. Bägge, men kanske i synnerhet Bosse, var ganska tystlåtna gentemot mig. Om jag frågade något så gav de mig kortast möjliga svar utan några utläggningar. Filippa, Sara och Tobias skulle vara kvar ytterligare en vecka samtidigt med mig. På ett kanske inte helt diskret sätt höll de isär mig från de andra i så stor utsträckning som möjligt, som jag vid det ögonblicket inte riktigt förstod...
Efter någon dag tyckte jag det kändes orättvist att jag inte skulle få vara med på några av de saker som de andra fick vara med på och frågade Bosse om inte jag också skulle få göra något av det. Det blev på gränsen till en utskällning.
Tyvärr minns jag inte idag vad han sa, men jag blev chockerad av vilket förakt han hade i rösten då han talade med mig. Då kände jag mig inträngd i ett hörn och förstod att Filippa eller Sara (eller bägge) hade snackat om mig och att Benny och Bosse försökte skydda tjejerna från mig.

Hur kan en lögnare säga att han inte är en lögnare? Det fanns inte mycket till utväg för mig och jag stod verkligen ensam i striden just då. Jag tog upp problemet med min handledare, men han gav bara rådet att "bara vara mig själv" så kommer de till slut upptäcka att det faktiskt inte är så som tjejerna påstår. Men det hjälpte mig ju faktiskt inte just då... Jag lät det vara och accepterade att jag satt i en sits jag inte kunde förändra.
Jag vet heller inte vad de (hon) har sagt. Det kan vara allt från ett diskret insinuant "Jaha, ska han vara här också", till att hon vitt och brett talade om vad de (hon) tycker om om mig och varför. Det diskreta sättet kan ibland vara effektivare för då lämnar man detaljer öppet för fantasin och "mottagarens" föreställningar. I efterhand kan ingen heller anklaga personen för att farit med osanning eftersom omständigheterna inte varit direkt uttalade. Hur ska man då kunna vända på en situation?

Upprättelse?
Någon månad senare var det dags för mig att vara med på utredningsavdelningen (och jag skulle faktiskt få vara där utan de andra). Jag fick en äldre mycket sympatisk utredare ("Gunnar") som tog hand om mig och såg till att jag fick lite lätta arbeten att börja jobba med.

Poliser älskar och skvallra om varandra och ganska snart hörde jag hur Gunnar skällde ut en utredarkollega rejält för att denne hade pratat illa om mig vid fikabordet. Han sa att jag var "en bra kille" och att hon skulle "ge fan" i att snacka skit om sådant som hon inte känner till. Strax efter det satte han sig ned med mig och berättade som det var. Han tyckte om mig och skulle ställa upp för mig om det blev mer problem eller skitsnack.
Fy fan vad skönt det kändes att äntligen få en liten form av upprättelse! Efter det var de flesta uppe på utredningen nästan överdrivet vänliga mot mig. De hälsade trevligt och lät mig få vara en del i deras "fikasnack". Jag kommer alltid vara otroligt tacksam för det Gunnar gjorde. Inte för att det var så mycket han gjorde, men det symboliska värdet var ovärderligt för mig. Det blev så att jag faktiskt blev omtyckt bland utredarna och jag kände mig hemma trots den korta tiden som jag befann mig där. Ryktet från utredningen motverkade effekten av Filippas (deras) skitsnack.

Efter att aspiranten var klar och jag fick min placering jobbade jag tillsammans med Johanna och vi hade kul och fick gemenskap. Yttre befälet på den listan hade varit Johannas handledare och handledarna hade pratat sig samman givetvis och då hade det väl insinuerats igen om att man skulle hålla koll på mig...
Yttre befälet konfronterade mig och sa att han aldrig lyssnar på andras bedömningar om någon och att han själv skulle skaffa sig en uppfattningom mig. Det var väl nobelt sagt av honom, men det märktes i alla fall att han hade ett extra misstänksamt öga gentemot mig som tog lite tid att bli av med. De andra på listan behövde bara jobba några pass med mig och sedan var jag accepterad och med i gemenskapen.

Jag jobbade nästan ett år till på den stationen innan jag sökte mig vidare. Johanna berättade att hon hade varit med vid något tillfälle och hört hur stämningen var gentemot mig var då Filippa, Sara och Tobias satt och pratade. Den var verkligen inte var särskilt mogen och hon tyckte inte att det var något jag skulle bry mig så mycket om. Dessutom hittade jag ett tillfälle då jag konfronterade Bosse med hans tidigare intsällning till mig. Jag fick typ ett "halvt rätt", men långt ifrån en ursäkt. Han hade väl ingen aning om vad han skulle tro och det kan vara riktigt svårt att erkänna att man har fel ibland...
Jag trodde verkligen att den tiden som var innan var över och att Filippa släppt det hela.
Den enda som inte sökte sig till ny station var Sara som fortfarande är kvar och gör karriär.

Det är helt otroligt, men då jag får min placering på den nya stationen hamnar jag på samma lista som AnnaKarin (Filippas bästa kompis från parallellklassen!).
Då tar nästa konflikt sin början... och då funderar jag på om det någonsin kommer ta slut.

Träff med chefen

2009-10-19T21:04:00.003+02:00

Hade möte med en av cheferna i morse. Han är bra. Har sunda värderingar och är rak i det han säger. De andra tjejen ("Filippa") som talat illa om mig till andra och var uppe hos cheferna i förra veckan hade inte talat med honom som jag pratade med i morse. De andra två mellancheferna var bägge borta idag.

Då jag förklarade för honom vad Filippa sa till de andra cheferna i förra veckan om att hon skulle sluta som polis om jag skulle vara kvar på det turlag som hon har som "sitt turlag". Han blev helt frågande. Han bad mig förklara en gång till och frågade vad jag ville. Jag berättade att det egentligen inte spelade mig någon roll ifall de valde att låta mig byta turlag, men att jag var öppen för att försöka lösa konflikten (se tidigare inlägg). Dessutom sa jag att jag ville ha ett snabbt beslut.

Antingen så ska de flytta på mig och då vill jag konfrontera de andra på turlaget om situationen och i alla fall erbjuda dem möjligheten att fråga mig om det som de kanske undrar över. Eller så låter de mig vara kvar på turlaget, men då vill jag att cheferna kommer med och förklarar sitt beslut att låta mig gå kvar. Dels för att förhindra att det är jag som får skulden för att Filippa inte kommer tillbaka till turlaget och för att involvera cheferna lite mer i konflikten. Det är förvånansvärt hur fega de flesta chefer är på att ta tag i konflikter...

När jag berättat mina villkor gick vi ned till personalplanerarna. De var ju de som varit lite sura för att jag ställde till med en massa bekymmer för att jag går deltid, men som jag charmade med godis och en ursäktande lapp.
Då hände något som jag inte väntat mig. Den ena av dem som tidigare verkat mest besvärad över mina påhittiga lösningar, var den som reagerade starkast på Filippas tilltag.

Medan vi allihop satt och diskuterade lösningar på problemet så fick jag veta av personalplaneraren att det var snack om mig på alla turlagen!?
Hur har Filippa lyckats med detta?

Nästan all personal är utbytt och det är väl så många som kan räknas på en hand som jag jobbat med eller varit i personlig kontakt med.
Jag har alltid varit snäll och ursäktat Filippa för att hon snackat bakom ryggen på mig. Andra kollegor som var med i början av allt sa att jag bara skulle låta det vara. Rykten dör ut när det visar sig att det inte är någon sanning i dem... Men inte om det är så att det är någon som späder på dem och fortsätter!

Inte trodde jag detta om Filippa. Hon söker gemenskap med andra genom att beklaga sig över andras (min) existens inom polisen, trots att hon inte haft något med mig att göra på över sju år...?!
Nu är jag så arg att jag inte kan ha överseende med något. Det hon sysslar med nu är faktiskt mobbing och inte något som någon ska acceptera!

Nu vill jag vara kvar på listan enbart för att det blir jobbigt för henne om jag är det!

Första stora konflikten

2009-10-19T20:10:00.003+02:00

Det blir svårt för mig att fatta mig kort eftersom det är många omständigheter runt om som förklarar hur fel allting blev.

Bakgrund
Det var över 4000 behöriga sökanden till cirka 180 utbildningsplatser på PHS, Solna efter att det har varit stängt i över 3 år. Självklart var jag ju väldigt osäker på om jag skulle komma in. Men för säkerhets skull så ställde jag mig i bostadskö på SSSB redan då jag lämnade in ansökan.

Av någon anledning så tog jag mig igenom alla ansökningsprocesser och fick besked i juni att jag blivit antagen! Jag var otroligt glad efter att inte haft ett enda fast jobb efter lumpen och inte varit säker på vad jag velat utbilda mig till.
Men den sommaren var mer galen en vanligt också. Jag jobbade som dykinstruktör på en ö i bohus skärgård, hustrun jobbade på sjukhus och dottern var knappt 1½ år. Det blev en hel del långpendling och ganska ansträngande för oss allihop.
Några veckor innan skolstart hade vi stort bröllop som det var massor att planera och organisera inför. Jag var trött redan innan terminen startade. Hustrun hade en termin kvar på sin utbildning, så hon fick stanna kvar hemma med dottern under hösten då jag åkte iväg för o plugga i Solna.

Eftersom jag varit duktig och ställt mig i bostadskö, så fick jag en bra studentlägenhet i korridor i Bergshamra som är på cykelavstånd från PHS. Perfekt! Jag ställde mig direkt i kö till en familjebostad i samma område och ansökte om dagisplats för dottern.
Hösten var mörk och ensam utan familjen. Jag visste också att hustrun hade det jobbigt hemma själv. Hon hade mycket praktik med sena kvällar där det blev ett ständigt pusslande med olika barnvakter. Inte helt idealt, men vi såg fram emot julen då de också skulle flytta med upp.

Boendeproblem
Var efter hösten går får jag veta att PHS inte är medlemmar i SSCO (Stockholms Studentkårers Centralorganisation) och därför inte har rätt att bo i studentbostad... Min ansökan om familjebostad blev lagd på is. Vår andra bostad var redan uppsagd. Hustrun hade sökt jobb på Karolinska. Inte mycket till återvändo...

Strax innan jul tog jag med mig dottern upp till Solna. Jag skolade in henne på dagis (ganska meckigt när det är så mycket obligatorisk närvaro som det var på utbildningen).
Efter nyår kom hustrun upp. Hela bohaget lades in på ett hyrlager och vi bodde alla tre i en 18 kvm-lägenhet med dusch och gemensamt kök. Ingen av oss fick någonsin sova ut ordentligt. Hustrun jobbade skift och var otroligt trött med tanken på anspänningen att börja på ett nytt jobb. Dottern vaknade tidigt varje morgon, även om vi faktiskt hade någon sovmorgon.

Vi satt rejält i kläm. Vi skulle snart bli vräkta från bostaden. Andrahandslägenhet var inte och tänka på med den begränsade ekonomiska förutsättningen vi hade. Inneboende hos någon annan i del av ett privathus var heller inget optimalt alternativ. Vi behövde studentlägenheten för familj helt enkelt!
Jag sökte en extra kvällskurs på Stockholms universitet för att vara inskriven på en kår som tillät studentbostadsboende. Så jag läste religionshistoria samtidigt med de andra polisämnena... En lite intressant bonus.
:-)

Ordförandeskap
Jag visste att jag var tvungen och påverka PHS-studentorganisation till att gå med i SSCO på något sätt. Jag tog mig till årsmötet som var i januari. Styrelsemedlemmar valdes. Då frågan kom om det var någon som ville bli ordförande så var det ingen på mötet som annonserade sitt intresse. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på men jag räckte upp handen och blev vald till ordföranden enbart för att det inte fanns någon annan som ville.

Jag hade haft fullt upp med mig själv och mitt liv det senaste halvåret, så jag hade ingen koll på varken vad som förväntades av ordföranden i studerandeföreningen eller vad som ingick i uppdraget. Men jag såg det som ett ypperligt tillfälle att driva min egen agenda med att få studerandeföreningen in i SSCO. Det var en tjej i min klass som blev invald som kassör ("Sara").

Saras pappa var en duktig och välkänd förhandlare inom polisfacket. Hon hade koll på stadgar, regler och rutiner. Tyvärr var Sara också ganska osäker på om det fanns förutsättning för Studerandeföreningen att gå in i SSCO pga. någon stadga som Studerandeföreningen hade kvar sedan tiden då den var direkt underställd facket och poliseleverna fick lön.

Jag körde över henne. Hon protesterade lite försynt, men jag lät henne inte få så mycket utrymme på styrelsemötena och jag övertallade de andra styrelsemedlemmarna om vikten av att bli en del av de andra studentorganisationerna för att polisutbildningen ändå skulle högskoleanpassas. Jag nådde framgång. Vi fick ett interimmistiskt beslut och att Studerandeföreningen skulle få tillgång till vissa förmåner däribland möjligheten att bo i studentbostad.

Problemet löst till viss del
Mitt problem var löst! Vi flyttade in i en perfekt liten 3a med kokvrå och badkar. En sjukt ansträngande vårtermin minimalt bostadsutrymme, dubbelstudier och styrelseansvar var nästan över. Dottern hade andra barn till grannar istället för utbytesstudenter.

Vi hade fortfarande ansträngd ekonomi från gamla skulder och så vidare, så vi var tvugna att jobba heltid i stort sett hela sommaren. Vi hade en kort semestervecka till Gotland, men det var nog det största semesterfiaskot jag varit med om. Vi var mer trötta när vi kom hem än när vi åkte. (Vi lärde oss vikten av att planera resan något innan man åker iväg i alla fall).
Det resulterade i att jag var fortfarande nästan lika trött som i slutet av förra terminen när nästa började. Jag tyckte inte att jag kunde hoppa av ordförandeskapet mitt i mandatperioden och behövde därför ägna en hel del kraft åt det. Men jag behövde ju inte plugga dubbelt i alla fall!
:-)

MÖTE
Ett par månader in på termin 3 på polisutbildningen som efter en storföreläsning tog mig åt sidan och sa att "det är flera som stört sig på ditt beteende och vill gärna ha ett möte där läraren är med".
- Jaha, sa jag. Vad är det för beteende och vilka är det? Men det ville hon inte ta då utan det skulle vi ta på mötet.

Särskild granskning?
Till detta hör att polisutbildningsledningen är känd för sin godtyckliga granskning av studenter som uppmärksammas på något negativt sätt, för om det skulle visa sig att der är olämpliga som poliser ska de avskiljas från utbildningen. En student hade i tunnelbanan satt upp fötterna på motstående sitts och slängt ett glasspapper på golvet i vagnen. Intill studenten hade en lärare på PHS stått och sett detta och talat om för studenten (som inte visste att det var en lärare) att han skulle plocka upp glasspappret. Studenten hade sagt att det skulle han inte bry sig om (kanske på något mer trotsigt/ohyfsat sätt) och då blivit satt på särskild granskning ända fram till examen.

Jag blev orolig över att något skulle vinklas till den grad att jag skulle hamna i särskild granskning. (Tänk om jag råkat uttrycka mig det minsta lilla kränkande mot någon av tjejerna då blir det automatiskt särskild granskning tänkte jag).

Jag hörde mig för bland killarna i klassen om de hade hört något, men de flesta var helt oförstående. Det var väl någon som var irriterad på att jag jämt skulle svara i mobilen på föreläsningar om den ringde (jag hade inte ringsignalen på givetvis), men annars var det inget som de hade och anmärka på. Jag fick med mig en av killarna som stöd åt mig i det lilla "samtalet".

Vilket är problemet?
Till samtalet kom Filippa, Sara, en tjej till och klasslärarinnan Ann (polis). Den tredje tjejen tror jag inte sa mer än möjligtvis fem ord under hela samtalet.

Filippa var den som inledde samtalet och tog på sig rollen som ordförande. Hon berättade då att "flera i klassen" hade stört sig på att jag svarade i mobiltelefon när det var lektion.
- Visst det kan jag förstå. Det sa jag att jag skulle sluta med eftersom jag inte förstått hur illa de såg på att jag gjorde det. (Det fick jag skäll för lite senare för att jag inte förstod).

Efter det berättade Filippa att de stört sig (särskilt Filippa) på att jag gav svar på frågor som jag inte visste svaret på (som hon uttryckte sig då).
- Här undrade jag givetvis vad hon menade.
Då sa hon att om hon frågade mig om när eller i vilket klassrum en lektion skulle vara så gav jag svar som var helt fel!
- Hmmm... Okej... Jag svarade som jag själv trodde att det var och sa oftast att jag inte var säker om jag inte kände mig säker. Men ibland kan man vara övertygad om något men ändå ha fel.
Det tyckte hon var lögnaktigt och att jag skulle sluta med det.
- Okej, sa jag.

Efter det sa Filippa att jag var nonchalant och hade översittarattityder...
- Okej, sa jag igen och bad henne berätta vidare och förklara sig. Det handlade om att "folk" hade sagt till mig att inte svara i mobilen och att jag gjort det ändå. Jag lyssnar inte på andras kritik och önskemål. Här hoppade Sara in och med eftertryck förklarade att det faktiskt var så...

Jag satt tyst under hela samtalet och bara tog emot vad de hade och säga. Pressen på mig var enorm eftersom jag var orolig för att deras kritik skulle få gehör och tas på allvar som ett universellt problem hos mig.
Men vad jag förstod så gav Ann (lärarinnan) mig sitt stöd och förminskade betydelsen av kritiken och poängterade att jag faktiskt sagt att jag skulle ändra på det som de hade som kritik. Dessutom visade Ann förståelse för att jag behövde svara i telefonen ibland eftersom jag hade familj (ingen annan i klassen hade barn).
Filippa och Sara visade sig oförstående till det och inte riktigt nöjda.
- Ja, då får vi väl se om det blir någon ändring då? Sa de lite kritiskt tveksamt i slutet.

Om att må dåligt
När mötet avslutades stannade jag kvar en stund i rummet och bara skakade när spänningarna släppte. Ann var kvar och såg hur jag skakade och frågade hur det var med mig. Jag berättade om min oro för att deras kritik skulle tas på allvar. Ann försäkrade mig då att hon i alla fall inte tyckte att detta var något anmärkningsvärt och att det inte skulle vara så särskilt svårt för mig att ändra på. Det kändes skönt!

Efter det var jag på gränsen till att gå in i väggen. Jag sov dåligt och hade svårt att koncentrera mig (milda symtom på utmattningssyndrom). Jag höll mig på min kant och gjorde inget väsen av mig alls. Backade tillbaka från ordförandeskapet och lämnade över det till en ny student följande årsmöte.

Problemet var bara att Filippa inte kunde låta mig vara. Om jag till exempel skulle redovisa något, så skulle hon alltid kritisera! Det kändes som om hon ville att jag skulle hålla mig på mattan och inte ges möjlighet att andas ut... Jag var helt övertygad om att hon initierat mötet.
Efter ett tillfälle när det varit värre än vanligt så nämnde jag det till Ann och att jag tyckte det var jobbigt. Jag sa till henne att det inte var något hon behövde göra något åt än, men att hon skulle vara medveten om det.

Man kan inte ha kontroll på allt
Det är här det blir lite galet. Ann kallar följande dag in Filippa på sitt studierum och skäller ut henne efter noter och ifrågasätter om hon är lämplig som polis...
Oj, då... Det var ju inte riktigt som jag tänkt mig precis.

Strid om anförvanter...
Direkt efter det samtalet kallar Filippa samman nästan hela klassen och berättar vad som hänt. Hon berättar sin version innan jag kom in i klassrummet.

Hon gråter och påstår att hon inte alls varit kritisk mot mig utan att jag bara hittat på det för att säga det till Ann så att hon ska skälla på Filippa.
Filippa får det och framstå som om att jag manipulerat fram detta genom lögner och svek.

Jag försökte få henne att förstå att detta inte var min avsikt, men det trodde hon inte på och kallade mig för lögnare. Hon frågade de andra i klassen ifall de tyckt att hon var överkritisk mot mig. De höll faktiskt med mig och hade upplevt samma sak som mig att hon "småhackat", utan någon egentlig anledning, på mig under en längre tid.
Det vägrade hon att inse.

Något jag inte förstått innan...
Filippa berättar också under "klassammankomsten" att det faktiskt inte var hon som ansvarat för att kalla samman mötet med mig och vad det skulle innehålla. Filippa hade bara hjälp Sara som "tyckte att detta var jobbigt och behövde stöd"...
Jag hade hela tiden trott att det var enbart Filippa som motarbetat mig, fast det egentligen var Sara som manipulerat Filippa...
Då blev det genast mer förståeligt med punkten om att jag hade "nonchalanta översittarfasoner".

Det märktes hur störda alla var av att hon var så ledsen som hon var. Hon lyckades få lite sympatier i klassen men inte helt och det märkte hon. Hon lade hela skulden för det på mig.

Hon hade gamla kompisar som hon känt sedan länge i en parallellklass. Jag fick veta hur hon pratat om hur falsk och lögnaktig jag var. Där fick hon gehör för sin "jobbiga situation". Det var särskilt två anförvanter hon hade - AnnaKarin och Tobias.

Dessa skapar tillsammans stora problem för mig även efter skolan under aspiranttiden och nästföljande år...

Infektionsklinik och besvärligt på jobbet

2009-10-17T09:06:00.003+02:00

Början av skolveckan som gått, har ägnats åt fler föreläsningar kring virus, bakterier och de sjukdomar som de kan ge.

I tisdags var jag på forskargruppsmöte igen. Då hade min handledare sett till och bjuda in en professor i pyskologi som sysslat mycket med forskning och utbildning inom psykoterapifältet. Det var faktiskt mycket lärorikt och givande. Han var en väldigt duktigt föreläsare som lätt kunde förklara svårigheter och fällor som de flesta faller i då de jobbar med att utveckla nya psykoterapier eller behandlingar. Han gav också gruppen goda råd om hur vi skulle försöka gå vidare med våra egna studier.

Från onsdag till fredag har några av oss i klassen fått gå ut på klinik och andra har fått arbeta med grupparbeten/seminarier. Jag var i en grupp som fick gå på infektionsklinik. Denna gången fick jag en ganska ung handledare som inte haft någon grupp tidigare, men hon var väldigt engagerad och effektiv. Som jag sagt tidigare så gillar jag "effektivitet".
Vi fick korta föreläsningar av överläkaren och ett par av specialisterna på avdelningen, träffa patienter och ta anamnes och status, följa med på rond, undervisade i lumbalpunktion och diskutera patientfall. Tre mycket innehållsrika dagar, men det känns att det fortfarande är tidigt i kursen. Jag har inte pluggat något alls än och hänger inte riktigt med i allt snack kring olika bakterier och penicillinspektrum och så...

Igår kväll jobbade jag igen och då var det min tur att sitta inne i anmälningsmottagningen i receptionen på stationen. Det första jag fick var ett fall med "egenmäktighet med barn".
Det var en omständlig historia och anmälaren hade svårt att hålla koll på platser, datum och tider i sin berättelse. Jag gjorde så gott jag kunde och använde samtalsmetodik för att hjälpa till och skapa någon sorts förståelig linje i det hela. Det tog ungefär två timmar, så det är ju kanske inte så konstigt om det blir lång kö hos polisen ibland.

Jag har ju i tidigare inlägg berättat om hur turlagskamraterna varit något avvaktande och inte riktigt ägnat sig åt mig. Jag har också berättat om tidigare konflikter jag har haft inom polisen. Igår fick jag veta av yttre befälet att en person som inte jobbar på turlaget för tillfället, men som ganska snart ska komma tillbaka igen gått upp till områdeschefen och sagt att denne hellre slutar som polis än att jobba tillsammans med mig. Hmmm... Jahapp!

Ja, vad ska jag säga. Detta är en person som jag hade en konflikt med på polishögskolan och egentligen inte jobbat med eller umgåtts med sedan dess. Jag kände själv att det skulle bli jobbigt och gräva i gamla misstag och missförstånd, men jag var ändå villig att ge det en chans. Det är tungt och bära på gamla olösta konflikter som fortfarande ger en konsekvenser emellanåt i vardagen. Vi skulle nog bägge vunnit på att försöka lösa problemet, men så som yttre befälet beskrev omständigheterna nu så blir det nog inte mycket möjlighet till det.

Yttre befälet skötte samtalet bra. Det märktes tydligt hur besvärad han var över situationen. Jag tror nog att han upplevde det som en ganska oväntad reaktion från den andre personen också.
Den andre har ju jobbat på samma lista nästan ända från början då vi bägge började efter aspiranttjänstgöringen. Och dessutom har ju yttre befälet lärt känna den andre, så då vet han ju vad han har, men inte vad han får (så att säga).
Jag är ju det osäkra kortet och dessutom har väl den andra personen talat ganska bekymrat om mig med de andra redan innan det var känt att jag skulle komma på det turlaget, enligt vad jag förstod när jag tolkade vad yttre befälet berättade.

Det känns jobbigt att den andres uppfattning om mig fått förekomma min möjlighet att lära känna de andra. Och en sak som är säker är att det skvallras om kollegor som i den värsta skvallerblaskan inom polisen. Jag vet att det förekommer överallt, men att det är värre på vissa arbetsplatser jämfört med andra. Jag har ingen riktigt bra lekmannateori om varför det är så, men kanske behovet av att ha kontroll på sin omgivning är större på vissa arbetsplatser än andra?

Det här är något som jag behöver fundera ordentligt på. Jag är ganska så osäker på vad detta har för konsekvenser för mig, men jag ska ta mig upp till chefen i början av nästa vecka och se vad han har och säga.
Håll en tumme åt mig, för att inte den andres manipulationer har alltför negativa konsekvenser för mig.

Ordningspolisjobb

2009-10-11T18:12:00.008+02:00

Som helhet är jag väldigt nöjd med min första jobbhelg på snart fem år, som radiobilspolis. Det är så skönt och slippa känna den stress/press som ständigt är närvarande på ledningscentralen. Ute i bilen är det ett jobb åt gången som gäller och det är få som kan klaga på hur vi i patrullen väljer att genomföra det. Variationen finna hela tiden och man kan improvisera och använda sin kreativitet för att nå bättre resultat.

Fredag
Fredagen blev en bra dag. Först under dagen så hade vi föreläsningar i bakteriologi och deras virulensfaktorer och under eftermiddagen intressanta virusföreläsningar med inrikting mot herpesvirus. Föreläsaren pratade också stolt om hur han nyligen läst in sig på teorierna om att virus faktiskt var de första "organismerna" som existerade på jorden och att det parallellt eller genom dem utvecklades encelliga organismer. Virus klassas ju inte som liv eftersom de inte kan föröka sig eller utvinna energi/näring på egen hand.

Efter föreläsningen tränade jag ett tungt styrketräningspass tillsammans med Herr E.
Hade någon timmes orolig sömn innan jag började jobbet kl. 21.

Mellan kl. 21 och 23 finns möjlighet till träning enligt schemat. Det är inte alltid det går på helgen om det är för mycket stök ute på stan. Men idag fick jag gott om tid att fixa till det sista med min utrustning och gå ner själv en stund på skjutbanan och övningsskjuta en stund.

Arbetsgruppen (turlaget) tar lite tid att lära känna. Det var lite som jag beskrivit tidigare, en relativt tyst osäkerhet riktad mot mig. Jag var helt övertygad om att jag skulle åka med den kvinnliga vikarierande yttre befälet under natten för att jag skulle få en "mjukstart", men jag blev placerad med en kille som jag jobbat med tidigare vid ett par tillfällen (innan ledningscentralen). Väldigt trevlig. Mycket lugn, sansad och eftertänksam kille. Kanske något trött på jobbet så han tar det kanske lite väl lugnt ibland för att slippa göra mer än nödvändigt.

Natten var väldigt lugn med få jobb trots att det var mycket folk ute på stan. En man som påstod sig blivit knuffad ned på gatan och avplockad plånbok och mobil, men jag tror inte riktigt på hans historia. Det var lite för mycket "hål" i berättelsen och han hade inte några skrapsår eller skador någonstans.

Dessutom träffade jag ett par yngrekursare som tentafestat och en av killarna hade fått i sig lite väl mycket så han satt på en av stans torg och spydde. Han var vad jag skulle klassat som medvetslös. Han kunde inte sitta upprätt själv och det gick nästan inte att få någon rektion ens med smärtstimmulering. För att vara på säkra sidan kallade vi till oss en ambulans för att få en extra bedömning från ambulanspersonalen.
Det tog väl ungefär 10 min innan ambulansen kom. En av ambulanskillarna kollade hur yngrekursaren mådde. För och kolla hur medvetslös han var, tryckte han upp fingerspetsarna stenhårt under käkvinkeln. Oj, oj... Det såg ut och göra jäkligt ont.
Han spände upp sig och fick sträckreflex i hela kroppen och armarna (typ som vid RLS 7). Smärtan lyfte hans medvetande en bit så han svalde och mumlade några ord.
"Ja det där går väl bra", sa ambulanskillen. Okej sa jag och så skulle vi lasta in honom i polisbilen. Han var nerspydd över hela magen och framsidan av byxorna, så han luktade inte godis precis... Han kunde inte röra benen så jag försökte lyfta honom i byxorna, men det var svårt och baxa in honom mot bilen ändå. Efter ett par minuters försök förbarmade sig ambulanskillarna över honom och sa att de skulle ta honom i alla fall. Han placerades på båren och så körde de honom till sjukhuset.

Jag funderade hela tiden på om yngrekursarna skulle känna igen mig. De ville ju inte att kompisen skulle behöva åka med polisen till "fyllecellen", men mitt jobb är o se till att han överlever natten. De ville ju verkligen inte att kompisen skulle behöva vakna i "fyllecellen" och det förstår jag.
Visst... Tillnyktringsenheten är en kommunal inrättning och inte en "cell" i den bemärkelsen, men att vakna upp någon annan stans och sedan behöva redogöra för sin alkoholanvänding för personalen innan man får gå och att man dessutom sannolikt mår skitdåligt är väl inte så behagligt kan jag tänka mig...

Ingen av yngrekursarna kände igen mig i alla fall. Uniformen hjälper till att avpersonifiera ganska bra. Det var skönt, för jag kände mig nog inte riktigt beredd på hur jag skulle agera. Jag befinner mig i en officiell roll på jobbet som gör att jag måste agera och fatta beslut som jag känner mig trygg med. De ville ta med honom hem och hålla koll på honom där själva, men de hade ju också druckit... Det hade de kanske klarat av, men det är skillnad med någon som man känner väl för då vet man vad han/hon går för.
Det är väldigt lätt att drunkna i sina egna spyor om man är så full som killen var. De kunde alla ha somnat och så lägger sig kompisen på ryggen och spyr.
Det har hänt förr att poliser som skulle ha omhändertagit någon valt att inte göra det och fylleristen blivit skadad eller dött. Då blev det tjänstefel och i vissa fall har de fått sparken...
För att jag skall ta den risken så måste jag känna/lita på personen ifråga riktigt väl och det kan kanske vara svårt och förstå.

Lördag
Jag fick mig fem timmars sömn innan det riktigt långa kvällspasset (15.40-03.00). Nu var det ordinarie yttre befälet med. Det blev en något ändrad stämning bland personalen då. De blev något mer välkomnande.
Under kvällspasset placerades jag tillsammans med en kille som jag inte jobbat med tidigare. Han var något yngre än mig, men hade väl nästan jobbat lika länge som mig. Han är skjutinstruktör och jobbar även på externutbilningen till polis med att utbilda eleverna i vapenhantering och skytte. Riktigt trevlig kille som har liknande inställning till ordningspolisjobbet som mig. Det ska genomföras snabbt och effektivt.

Det var en väldigt lugn kväll precis som nattpasset varit. Vi hann till och med titta lite på fotbollen...

Jag visste att några kursare skulle träffas under kvällen och åkte förbi lite senare och då hade de gått ut på gatan och var på väg hem. Jag svängde in med polisbilen på den lilla gatan som de stod på och blinkade på och av helljuset. De såg lite besvärade och nästan lite nervösa ut. Två av killarna hade skojbråkat precis innan och såg lite extra besvärade ut. Jag stannade bilen ganska nära och klev ut och sa med min myndigaste stämma "vad håller ni på med, va". Jag såg hur de för en sekund var på väg att "sjunka genom jorden" tills de insåg att det var jag. De drog en lättnadens suck och så blev det kramkalas innan de skulle kolla på all utrustning och vapnen. He, he.. Det är skoj o skrämmas lite då och då. (Jag är också rädd för att "träffa på" poliser privat för man kan ju få dyra böter o så...)
:-)

Senare på natten hade vi på turlaget som särskild uppgift att kontrollera nattklubbarna i stan och då gjorde vi något som jag inte gjort tidigare. I uniform och gul reflexväst gå in på nattklubbarna och kolla folket där inne.
Först hälsade vi på vakterna och tog ett litet snack med dom om hur de hade det eftersom de har stora problem med påtryckningar från olika brottsaktiva grupper/organisationer.

Det var faktiskt en ganska go' stämning som helhet på stan. Det kan alltför ofta (tycker jag) bli en otrevlig och hotfull stämning inunder den "glättiga" feststämningen. Då blir det många slagsmål och bråk med ordningsvakterna, men som sagt nästan ingenting sånt alls denna natten.
När vi (yttre befälet, skjutinstruktörern och jag) gick in på nattklubbarna blev det ganska stor uppståndelse. Det är ju klart att man förväntar sig nyfikna blickar när polisen kommer in på det sättet, men det blev lite mer än väntat för mig. Tjejerna inne på stället började flörta hejdlöst! En tjej skrek genom technodunket "var träffar man dig då på afterwork då"... Inte nog med det. Hon hängde på efter oss. Jag gick sist i raden och hon kom upp bakom mig och klämde mig på rumpan!? Hade hon gjort det om hon var nykter.... Knappast! Att en kille i uniform får tjejer o gå loss på det sättet har jag inte varit med om tidigare.

Det var ju fullt av folk ute på gatorna mellan nattklubbarna också och där blev kollegan klämd i rumpan och "ögonblinkad" åt. - Helt galet.
Som polis har man svårt för att släppa in någon i ens intimsfär av flera skäl och man vill välja själv när man gör det. Det är något som folk har svårt att förstå (särskilt då de är fulla) och ser bara en sur polis som inte kan bjuda på sig... Ja, ja... Så kommer det väl alltid att vara.

Kvällen avslutades med ett vanligt krogbråk där en ung kvinna kallat en ordningsvakt för "blattejävel" och gett honom en örfil och fått sig en smäll av honom. Hon var upprörd och ville anmäla honom för misshandel och vakten ville också anmäla henne för våld mot tjänsteman (ett vanligt taktiskt drag för att försöka undgå misstanke).

På det stora hela en riktigt bra helg alltså! :)

Stärkt självförtroende och pepparspray

2009-10-07T20:53:00.005+02:00

Veckan som gått har varit full av aktivitet. Fortsatta övningar på geriatrisk avdelning i förra veckan och i förrgår och igår så hade vi examination. Det har gått väldigt bra för mig hittills. Mest beröm med ett och annat gott råd på vägen. Mycket stärkande för självförtroendet och självkänslan.

I fredags så hade jag mitt första arbetspass på den nya stationen. Det var en väldigt produktiv dag som började lite underligt. Jag började kl 0730 och satt med på utsättningen. Jag var inte ombytt till uniform och skulle använda dagen för att fixa skåp, koder, nycklar, utrustning osv. På utsättningen så delas personalen in i patruller och patrullanrop, cheferna talar om aktuella och planerade händelser i området och om det är några särskilda insatser som ska genomföras.

Efter utsättningen så satte vi oss ned i turlaget och hade ett lugnt "morgonsnack". Det blev en ganska underlig stämning. Det blev en hel del löst snack mellan de andra, men det var ingen (nästan) som ställde mig någon fråga eller pratade med mig direkt... Det kändes väldigt underligt. Visst, jag förstår att jag är äldre i tjänst än de flesta i turlaget. Jag har jobbat några år på ledningscentralen, läser på läkarprogrammet och jobbar deltid, men skulle inte någon av dem våga fråga mig något? Ja, ja... Det är okej. Det kommer säkert lösa sig så småningom.

Det har löst sig bra i övrigt. Hustrun gav mig ett gott råd också, angående personalplanerarna. Ge dom något gott och ett litet kort med en ursäkt för att jag ställer till det för dom. Så jag fjäskade till det hela och köpte en stor påse godis. Vilken succé. Nu är de ganska överslätande med mitt strul. Hmm... hur länge håller det i sig tro?

Jag hade ju egentligen hoppats på att få jobba in mig i turlaget i helgen, men chefen tyckte att jag skulle vara klar med de korta utbildningar jag hade kvar innan jag gav mig ut. Och det var nog bra. Jag är hur trött som helst nu av allt som är på gång med examinationen från konsultationskursen, skrivandet och planerandet med forskningen och olika möten osv.

Idag började en ny kurs. Infektion och immunologi. Jag var med under morgonens informationsstund och upprop. Efter det så åkte jag till jobbet för att få utbildning i hanteringen av pepparspray. Jag har inte haft anledning att gå den kursen än eftersom jag suttit inne på ledningscentralen, men idag var det dags. Jag och en kille till från ledningscentalen som fått placering på samma station gick kursen idag.
Den var väldigt lätt som helhet, men det ingår ett moment i utbildningen där kursdeltagaren "kontamineras". Kontaminationen innebär att man ska få lite pepparspray i ögat och därefter verka med distans tekniker på mits, sedan med batong och sist med tjänstevapen beordra ned en figurant med kniv som också ska handfängslas.
Jag satte en droppe av pepparsprayen i ögonvrån och därefter sprutade kursledaren en dusch med vatten i ansiktet så att pepparen rann ned i ögat. JÄVLAR vad ont det gjorde!! Jodå... det finns kanske de som skulle vilja raljera och säga att jag är klen, men jag vet att jag är känslig i mina ögon. Ögat svullnade upp och jag fick ont i stort sett hela högra ansiktshalvan. Det tog ca en halvtimme innan jag var någerlunda återställd, men jag är fortfarande öm och känslig i och runt ögat...

Phew... Nu är alla kurser och annat som behövts göras klart så nu blir det nattjobb på fredag och kvällsjobb på lördag. Hoppas det blir hyfsat lugnt så jag får en mjukstart.
:-)

Konsultationsövning på geriatriken och jobbslut

2009-09-26T11:24:00.004+02:00

Igår var första dagen på en fem dagar lång placering på geriatrisk avdelning. Jag kände mig ganska "anti" och var lite bekymrad över att jag kanske skulle tycka det var långtråkigt och trist. Jag hade hört en hel del negativt om den här delen av konsultationskunskapskursen och blivit färgad av det.

Den "äldrekursaren" som berättade för mig om sin placering hade lång erfarenhet inom vården sedan tidigare och haft en handledare som var en pensionerad geriatriker med ett vädligt sävligt och oflexibelt sätt. Det hade bara varit en massa olidligt väntande med massor av "dötid" som de skulle sitta av. Förutom det så analyserade handledaren sönder och korrigerade små detaljer i de övningsjournaler som gruppen skrev. Dessutom var korrigeringarna olika från dag till dag...

Till min stora glädje var inte min handledare igår inte ens i närheten av vad äldrekursaren hade upplevt. Hon var öppen, tydlig, flexibel och lättsam. Det verkar som om jag har tur med handledarna på denna kursen. :-)
Hoppas det fortsätter lika bra på kommande kurser...

Dagen började med introduktion (som vanligt) och därefter övning på att genomföra ett integrerat status. Dels för att få möjlighet att se hur säkra vi var på momenten och dels för att få visa lite bra "knep" och visa hur hon tyckte att vi borde göra.

Eftermiddagen delades vi in i par och träffade patienter som var inlagda på avdelningen. Min kurskamrat fick en svår patient på så sätt att anamnessamtalet blev ostrukturerat och patienten hade svårt att hålla en "rak linje" i sitt berättande...
Hmm... undra hur många sådana patienter vi kommer få? Under dessa dagar kommer vi bara hinna träffa 2 egna och sitta med som observatörer vid 2 stycken. Jag vill inte ha alltför snurriga patienter för då känns det som om att det är svårare att öva på det som behövs tränas. Att ta hand om snurriga patienter finns det gott om tid att lära sig längre fram på andra kurser...

Igår gjorde jag också mitt sista kvällspass på ledningscentralen och ikväll gör jag mitt sista nattpass. Jag åkte direkt från avdelningen till jobbet och hade glömt och ta med mig svarta skor till uniformen, så det var bara till använda de vita sneakers jag hade på mig... I vanliga fall hade jag fått ganska tråkiga pikar om att jag hade fel skor på sig, men igår hände något underligt...
Visst, de flesta skojade med mig om att jag hade vita skor, men de gjorde det med glimten i ögat och med respekt. Det har jag inte upplevt förut! För första gången på länge kände jag en lättsam stämning på jobbet?! Avdelningschefen och biträdandechefen kom in i salen där vi sitter och skakade hand och önskade lycka till. De har knappt sagt ett ord till mig på flera månader...

De flesta andra kollegor var nyfikna och småpratade om lite allt möjligt och var allmänt trevliga mot mig. Det fick mig nästan att tycka om min arbetsplats igen! :-)
Det var ju lönehelgsfredag, så det var ganska mycket och göra, men inte för mycket. Också något som gjorde att det kändes bra...

Undra om det blev såhär för att ödet tyckte att jag skulle få ha med mig lite positiva minnen från ledningscentralen, eller blir det såhär när de flesta byter jobb? Underligt att jag inte kunde få uppleva fler arbetspass såhär?

Undra hur det kommer kännas nästa helg när jag ska sätta mig i en polisbil igen för första gången på snart 5 år?...

Efter en lång dag kom två klasskamrater över vid midnatt och vi kollade på en rätt så rolig, men klyschig film. "Role models".

God avslutning på en oväntat bra och skön dag!
:-)

Förlösande samtal

2009-09-22T19:47:00.006+02:00

Igår och idag fortsatte vårdcentralsplaceringen och vi filmade oss var och en i gruppen då vi hade samtal med patient.
Det har gått väldigt bra för oss allihop i gruppen. Alla har varit väldigt duktiga på att ta till sig metoden för att få patienterna att berätta och imorgon har vi den sista vårdcentralsdagen.

Exempel på samtalsstruktur:
Öppen inledningsfråga: "Vad söker du för idag"
Repetition: Pat - ".. och så gjorde det riktigt ont". Läk - "Så det gjorde ont"?
Cognitiv/emotionell respons: ..mm..., ...det måste varit besvärligt! ...oj, det förstår jag måste känts jobbigt för dig... osv...
Öppen fråga kring patientens:
1; föreställningar kring symtomen
2; farhågor/rädslor
3; förväntningar på läkaren/besöket
Summeringar: finna kärnan i budskapet och med korta ord återberätta till patienten.

Det är (i alla fall för mig) svårt att inte fastna i "diagnostänket". Där allt börjar cirkulera kring problemet som patienten söker för och börja blanda in slutna frågor som...
-Hur många dagar har du haft feber?
-När började det göra ont?
osv...

Vår handledare är väldigt duktig på att illustrera skillnaderna i mängden information som kommer fram beroende på om frågan är "öppen" eller "sluten". Det är bra. Det känns som om att det lägger en god grund för att vi ska lära oss vikten av att ha en öppen struktur på patientens del av anamnesen.

Tyvärr måste jag väl erkänna att jag fortfarande var ganska trött både från förra veckans intensiva analyserande och pratande, och även från helgen. Jag var inte helt med i matchen igår, men lyckades ändå hålla mig till strukturen och fick beröm av patienten för ett bra samtal...
:)

Jag kan inte avslöja något om vad mina gruppkompisar talade om när vi hade övningarna förra veckan, men jag kan berätta lite om vad jag själv talade om. Det var oväntat förlösande faktiskt.

Första dagen användes till att tala om hur arbetet under de följande dagarna skulle läggas upp och en längre presentation av oss själva. Vi gick i turordning runt i gruppen och fick höra många intressanta uppväxt-/levnadshistorier.

Själv pratade jag oavbrutet i ca en halv timme om hur jag upplevt min uppväxt. Jag har aldrig pratat på det sättet om hur jag haft det (inte någon av de andra i gruppen heller vad jag förstod) så det blev nästan så att man fick ett nytt perspektiv på vad man varit med om, bara genom att berätta om det på det sätt man gjorde.
Jag berättade om mitt något explosiva temperament när jag var liten, om mina föräldrars skillsmässa när jag var 12 år och hur jobbig den blev för oss allihop och om hur jag utav eget val bodde själv måndag till fredag från det att jag fyllt 15 år (9:e klass).

Jag blev väldigt duktig på att rationalisera allt som hände i min omgivning och även att hålla en distans till mina egna känslor för att kunna hantera allt jobbigt runt mig.

Mitt rationella (bitvis känslokalla) sätt blev i vissa avseenden oförståeligt för människor som jag träffade senare i tonåren. Men... det var ju en överlevnadsstrategi för att inte bli för ledsen över allt hemskt och jobbigt man behöver konfronteras med som människa...

Under de följande dagarna skulle var och en av oss berätta om något som hänt oss och berört oss till viss gräns. Det fick inte vara något som inte var någerlunda färdigbearbetat för att det inte skulle bli för jobbigt och berätta om. Trots det var det många känslor som kom upp i de olika berättelserna/intervjuerna. Det är något konstigt som händer då man har någon som lyssnar på en och man har något som betyder mycket för en som man berättar om. Det är svårt att hålla igen. Man berättar lätt mer än vad kanske först tänkt sig.

Jag berättade om en ganska komplicerad konflikt jag hade med några klasskamrater då jag läste på polishögskolan. Konflikten i sig var väl inte särskilt komplicerad utan snarare omständigheterna runt omkring som gjorde det hela mycket besvärligare och hade långtgående konsekvenser för mig, än vad det kanske annars skulle varit. Det var många dolda agendor och skuldbeläggande som inte kom fram förrän ganska långt efteråt... Jag beskriver det väl kanske lite väl kryptiskt nu, men jag kanske berättar lite mer någon annan gång...

Hur som helst så fick de andra i gruppen tillfälle att ställa frågor till mig och ge sina personliga reflektioner på det jag berättat. Jag har aldrig själv befunnit mig i någon terapisituation och alltid jobbat med mina ibland mycket besvärliga omständigheter själv (förutom det stöd jag får från hustrun och bästa kompisen). Det var väldigt skönt att få någon annans syn på vad som de uppfattar hänt och hur de ser på det hela. Förlösande på sitt sätt. Jag upplever såhär i efterhand att jag fått en "låsning" och har länge haft svårt att lita på att människor kan tycka om mig och att de verkligen säger vad de tycker (utan att prata skit bakom ryggen osv.).

Summa sumarum... det var en givande vecka som gått.
:)

Samtalsövning på kurgård

2009-09-20T10:41:00.003+02:00

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Äntligen känner jag mig lite bättre från influensan. Det tog lång tid känns det som...

Under veckan som gått har hela klassen befunnit sig på en avskild kursgård. Under fyra dagar så skulle vi allihop öva oss i att samtala. Ingen "hård" kunskap som skulle dunkas in i huvudet utan bara lyssna, vara närvarade och deltagande i diskussioner.
Klassen delades in i grupper om 5-6 st elever per grupp och en samtalsledare. Samtalsledarna hade allihop olika bakgrunder. Psykologer, läkare, terapeuter och kuratorer.

Var och en skulle berätta något som berörde på ett lite djupare plan, en i gruppen skulle vara "intervjuare" och en skulle ansvara för kamerainspelning och turades om under de följande dagarna. Därefter skull man titta på inspelningen och i detalj analysera berättaren och intervjuaren med avsende på kroppsspråk, verbalt gensvar och "teknik". Det var ett tungt eftertryck på absolut sekretess och att ingen skulle berätta något som inte i alla fall var någorlunda färdigbearbetat eftersom detta inte kunde fungera som "terapisamtal" då det inte fanns möjlighet till uppföljning. De som trots allt ändå mådde dåligt gavs alternativ för att söka stöd och hjälp utanför ramen för denna delen av kursmomentet.

Vi skulle öva oss i att ställa öppna frågor, ge gensvar på känslostämningar/reaktioner, ställa undersökande/resonerande frågor och kunna avsluta på ett lämpligt sätt.
När man känner att någon lyssnar och förstår betydelsen av det man berättar är det lätt att man öppnar upp sig mer än vad man först kanske avsett. Det öppnar upp ganska mycket inombords och känslor man inte trodde fanns kvar kommer ut.
I den grupp jag ingick i var det flera tunga ämnen som kom upp och starka känslor kom fram.

Samtalen öppnade upp något hos nästan alla i klassen och även om vi inte pratade om vad som kommit upp under gruppövningarna, så kändes det som om förståelsen för varandra ökade och vi kom alla varandra lite närmare.

Det har varit en väldigt intressant och särskilt givande vecka för mig (som jag kommer ta upp i någon av de kommande inläggen), men det var väldigt skönt att komma hem till familjen och mysa. Hustrun och jag hade en barnfri kväll igår och ägnade oss helt åt varandra.

Lycka!
:)

Svinsjuk

2009-09-13T20:51:00.003+02:00

Feberfrossa, ont i halsen, rethosta och ont i bröstet. Nu är det nog inte stor tvekan om att jag har fått svininfluensan. Jag lyckades genomföra mina tre obligatoriska dagar i veckan i alla fall. Tyvärr har jag väl spridit influensan vad det verkar. En av de klasskamrater som var med på vårdcentralen skrev på Facebook "håller ..(Mr F).. ansvarig". Det är väl något kryptiskt, men betyder nog att han fått sjukan också.
Hustrun ligger i soffan och beklagar sig över ont i kroppen och frossa nu också, så det är väl så att hon också fått det.

Nu väntar jag bara på att må bättre. Jag har känt mig dålig i snart en vecka och förväntar mig att inte känna mig helt frisk på en vecka till... Och det är faktiskt ganska trist. I konsultationskunskapskursen ingår några dagars kurs på internat som startar i nästa vecka.
I fyra dagar och tre nätter befinner man sig på en större kursgård och övar samtalsteknik och pratar etik. Men kvällarna ägnas åt bastubad, pingismatcher, promenader, vin och partystämning. Då känns det rätt trist att inte vara pigg nog att verkligen dra nytta av vistelsen.

Imorgon är det ytterligare en tidig morgon med föreläsningar hela dagen. Får se om jag kollapsar efter någon timme eller så. Jag känner mig helt slut. Helgen skulle ägnats åt att skriva lite på artiklarna, men det har bara varit tv och film som jag orkat med. Har kollat på filmer av Luc Besson; Nikita, Leon och 5e Elementet. Leon är sjukt bra! En favorit.
:)

Konsultationskunskap

2009-09-09T16:37:00.004+02:00

Början av veckan handlade om att ta olika status. Föreläsning om hjärta, lungor, buk, allmäntillstånd, neurostatus och så vidare.

Igår kände jag mig riktigt hängig, så jag orkade inte vara med på alla föreläsningar. Det som är riktigt jobbigt med denna kursen är att det mesta av den är obligatorisk. Det är förståeligt eftersom det är svårt att ta igen på annat sätt, men ändå. Nu känner jag mig dålig. Ont i kroppen, lite frossa, svettas, ont i halsen och rethosta. Man kan ju fundera på om det är svininfluensan jag fått...

Idag så hade vi vår första av sex dagars placering på vårdcentral. Obligatorisk närvaro. Jag hade ingen aning om hur min handledare skulle reagera på att jag uppvisade influensasymtom, men jag bestämde mig för att gå idag i alla fall.

Det var en riktigt bra dag. Handledaren var hur cool som helst. Hon hetsade inte upp sig över särskilt många saker och hade gott om självdistans. Hon bara föreslog att jag skulle proppa i mig några värktabletter och sprita händerna noga så var det bara o hänga på idag.
Dagen gick ut på att öva integrerad status och hålla inledande samtal (anamnes) med en patient samtidigt som vi blev inspelade på video.

Vi är fyra stycken i gruppen och vi hann med en patient var. Vi hade patienter med verkligen olika bekymmer och personligheter. En ung kvinna som nyligen fått barn och hade återkommande depression och kraftig PMS, en äldre dam med kraftig magkatarr (troligen orsakad av psykiska problem), en medelålders invandrarkvinna (med stora språksvårigheter utan tolk) som hade öroninflammation och en äldre man med reumatisk smärta och svårigheter att sova på natten.

På eftermiddagen gick vi igenom videofilmerna och granskade vad vi gjort bra och vad vi kunde gjort bättre. Kritiken som delades runt bland oss följde en specifikt utarbetad mall för att vara så konstruktiv som möjgligt.

Jag känner mig helt utpratad idag. Jag är vältränad i samtal och intervju, så det kändes skönt att dels få det bekräftat men att också att få lite goda råd från handledaren för att ytterligare förbättra.

Under de närmsta dagarna ska vi stegvis utöka anamnesen och statustagningen till att inkludera fler moment.
Hoppas att jag känner mig bättre snart, för det är rätt tungt att hålla igång en hel dag på det här sättet även om det inte är fysiskt krävande.

Genetik, konsultationskunskap och en massa festande

2009-09-07T19:18:00.008+02:00

Det var länge sedan jag gjorde något inlägg, men jag har faktiskt haft fullt upp och inte ro att sätta mig o blogga förrän idag. Det har i stort sett bara varit roliga och trevliga saker jag sysselsatt mig med. Födelsedagskalas (eget och andras), 2 veckor med genetik som avslutades med tenta i lördags, forskargruppsmöte ("kick-off"), Danmarksresa (på cykel), några timmar som anatomiamanuens och så vidare... Det är som vanligt. Har jag mycket att göra, så hittar jag på mer att göra. Jag kan inte förstå att jag håller på som jag gör... Nu är det äntligen ett par veckor av lugn och ro i alla fall (jämfört de senaste 4 veckorna).

Danmarksresa

Jag köpte en ny cykel till dottern och lånade brorsans cykel. Jag tycker egentligen inte om att cykla till vardags. Jag är alltid sent ute och måste skynda mig, och om jag cyklar så blir jag väldigt svettig vilket inte känns så trevligt. Sonen hade fått en ny cykel i födelsedagspresent i våras och hustrun hade köpte sig en ny i början av sommaren. Vi köpte cykelväskor som packades fulla och så tog vi oss till Fredrikshamn.

I Fredrikshamn tog vi tåget till Hjörring och cyklade därifrån till Blockhus (ca 4 mil). Det blåste väldigt mycket den dagen. En kraftig västlig vind som verkligen satte cykelmusklerna på prov. Barnen skötte sig exemplariskt och klagade bara minsta möjliga även om det var skitjobbigt. Jag fick cykla bredvid och knuffa på i uppförsbackarna. Efter ungefär 5 timmars restid med matpauser mm, så var vi äntligen framme. Vi hade hyrt en lägenhet som låg med utsikt över havet och hade ett litet badland. Njutningen att glida ned i bubbelbadet efter lite kvällsmat var obeskrivlig. Barnen fick nya krafter och lekte slut på de sista de hade.

Vädret blev bättre redan nästa dag och det blev en fantastisk resa resten av tiden. När vi var på Fårup sommerland hade vi 25 grader och sol. Vi hade hur kul som helst i åkatraktionerna och badlandet.

Resan tillbaka till Hjörring blev som en stilla cykeltur jämfört med resan därifrån. Det blåste en lätt sommarbris och var lagom varmt. Ett perfekt avslut på en skön semester.

Genetik

Vi går ju den nya "Bologna-anpassade" versionen av läkarprogrammet så vi fick bara två veckor genetik jämfört med de tidigare tre veckorna. Genetikdelen som ingått i ett gemensamt koncept tillsammans med utvecklingsbiologin tidigare har för det mesta fått dåliga utvärderingar och det kändes som om de tog i lite extra för att den skulle bli bättre. Obligatoriska föreläsningar, grupparbete, muntlig redovisning och tentamen i skrivningssal (3 tim) för att få 3 högskolepoäng genetik. Det skulle ha varit fullt tillräckligt om de valt något av det. Typ bara grupparbete o seminarium eller tenta.

Men annars har det varit en bra kurs. Genetiken känns som att den bara kommer bli viktigare och viktigare inom medicinen allteftersom kunskapen ökar. Än så länge är den förbehållen forskare och ett fåtal specialister.

Konsultationskunskap

I fredags började KK-kursen. Det är ju nu man känner att man verkligen lär sig att bli läkare. Hade en mycket bra föreläsare idag om missbruk och anamnes. Främst om alkohol eftersom det är det mest utbredda missbruksproblemet. Han var psykiatriker och hade för en tid sedan jobbat inom rättspsyk m.m. och nu forskade han på alkoholmissbruk och hur man fångar upp blivande missbrukare tidigt bl.a. Tyvärr var jag otroligt trött idag (var på kräftfest i lördags appropå alkoholmissbruk. he, he..), så jag hade svårt o koncentrera mig.

Jag känner mig lite krasslig idag o tror att jag är på väg att bli förkyld. Det är svårt att inte påverkas/fångas av hysterin kring svininfluensan. Sonen hade falsk krupp när han var liten och har allergiutlöst astma som är medicinbehandlad vilket innebär att han är en av de som räknas in i högriskgruppen.

Efter konsultationskunskapen kommer infektionskursen. Det verkar som en tuff, men riktigt bra kurs och nu vill jag bara komma igenom KKK:n för att få läsa om lite virus. :)

Jobba som radiobilspolis?

Nu verkar det som om jag äntligen kommer få jobba som ordningspolis igen. Men jag har längtat efter detta så länge att jag nog idealiserat ordningspolisjobbet lite för mycket för mitt eget bästa. Idag fick jag känna av det.

Det är flera som är kvar som jag jobbat med tidigare och det är ännu fler som sökt sig vidare till olika tjänster inom polisen. Idag jobbade den gruppen som jag ska börja jobba med i höst och jag var på besök på stationen för att tala med personalplaneraren. Jag fick ett ganska kyligt mottagande. De som var relativt nya och inte alls kände mig kan jag absolut förstå att de känner sig lite osäkra och avvaktande, men de som jag känner sedan tidigare var ganska avmätta. Mysko? Jag börjar få lite onda aningar och jag hoppas verkligen att de inte besannas.

När jag träffade personalplaneraren fick jag en än större chock. Han verkade vara i stort sett helt utbränd. Vi skulle tillsammans gå igenom mitt förslag till deltidsschema, men det blev bara fel. Han läste fel. Såg helt fel då han jämförde det jag skrivit med det som låg i datorn och det faktiska schema som min blivande arbetsgrupp hade. Han sa uppgivet "men du har ju gjort fel ju". Sa det upprepade gånger med eftertryck och emellanåt lutade sig tillbaka och sa "gu va jobbit". Jag kände mig väldigt dum och visste inte hur vi skulle gå vidare...

Till slut satte jag mig tillbaka och sa: "jag kan förstå att du tycker det känns jobbigt, men jag behöver lösa detta och jag vill göra det på ett så bra sätt som möjligt för dig. Vill du vara snäll och tala om för mig hur jag ska göra för att lösa detta på bästa sättet för oss båda".

Då förstod han hur illa han skött det och försökte sansa sig. Till slut fick han hjälp av en kollega som löste allt. Jag hade inte gjort några fel och det hela slutade bara med typ ett "jasså"?

Detta bådar inte gott...

Biobesök

Jag blev bjuden på bio förra veckan och såg Inglorius Bastards. He, he... Quentin är lika lysande galen som alltid. Jag gillade den!

Slut på semestern

2009-08-03T21:16:00.006+02:00

Snart är det dags för det första dagspasset på polisen efter semestern. Jag har fått beviljat deltidstjänsten från och med nu, så det känns väldigt skönt. Fyra pass till på polisen innan skolan börjar igen.

Hur gick det med semestern då? En av de bättre semestrarna jag haft trots att jag inte gjorde särskilt mycket av det jag tänkt mig. Forskning blev det inget med och inte dykning heller. Men vårt hem hade blivit hysteriskt nedgånget, så jag har ägnat två veckor åt att fixa och städa hemma. Det blev riktigt bra. Nu har jag laddat för att kunna köra hårt i skolan och med forskningen framöver. Det är bra att organisera hemma för då slipper man fundera på var man ska göra av saker och hur man ska hålla hemmet i ordning... det är bara och göra. Så nu hoppas jag att det ska hålla sig på hyfsad nivå trots hysteriskt många åtaganden.

Stipendiet jag fått för forskningen i sommar har spenderats på nödvändiga saker och lite mindre nödvändiga. Jag har länge längtat efter en riktigt stor tv och nu köpte jag en. Min bror gillar att pika mig. Han har nyligen läst en bok om vad lycka är och frågar mig om jag är "lycklig nu". Prylar är väl inte lycka i sig, men jag känner mig väldigt glad. Jag älskar att kolla på film och filmupplevelsen kan inte bli så mycket bättre än såhär (förutom bio kanske). Någon som vill komma och kolla på film hos mig?

:-)

Jag har sedan jullovet kämpat för att gå ned i vikt. I början av sommaren var vi hemma hos en vän till hustrun. Hon har två små barn och la på sig ganska mycket vikt under graviditeterna. Under våren har hon ganska snabbt gått ned drygt 12 kg genom "Cambridgekuren". Jag och hustrun testade detta för två år sedan. Jag var inte alls motiverad då. Jag gjorde det mest för att hon ville. Men nu var det jag som gav förslaget (kanske lite överilat för det är jävligt jobbigt). Jag hade gått ned till 89 kg i våras och gått upp till 92 igen i början av sommaren och ville göra något drastiskt.

I mitten av juli satte vi igång med kuren samtidigt som jag grejade hemma. Det gick väldigt bra och jag gick kanske ned lite väl fort. Från 92 kg till 86 kg på en vecka. Visserligen är 2 av de kilona glukogen och bundet vatten som kroppen återtar så snart man börjar äta kolhydrater igen, men ändå... Jag har pausat kuren för tillfället och ligger kvar på cirka 87 kg. När ska man vara nöjd? Som första mål hade jag 88 kg, men det finns lite fett kvar som jag kan göra mig av med. Det var ganska så lätt att gå ned att jag kanske ska sätta målet på en lägre vikt? Jag får se hur jag ska göra...

Jag har varit iväg på en härlig semester förra veckan. Hustrun och en kompis hade åkt flotte på Klarälven vid något tillfälle i tonåren och gav förslaget att vi skulle göra om det. Först var jag lite tveksam. Två vuxna och två barn som spenderar några dagar tillsammans på typ 16 kvm flotte skulle kunna bli odrägligt påfrestande om barnen blev uttråkade, men vi bestämde oss för att försöka och hoppas på det bästa. Det gick verkligen över förväntan. Helt enkelt skitbra! Vi hade tur med vädret som var varmt och det regnade bara några få skurar på hela tiden. Vi fiskade och flöt fram över älven. Fem timmar första dagen, 7 timmar andra dagen och 5 timmar sista dagen. Det var alldeles lagom med tre dagar och två nätter. På kvällarna la vi till med flotten vid platser med eldstad och tände brasa. Vi grillade gott kött och barnen grillade marsmallows och var lyckliga. Under färden ned för älven såg vi flera bävrar intill flotten, svarta svanar, hoppade öring och fantastiskt fin natur. Vi hade ingen fiskelycka med det gjorde ingenting för det var mysigt och bara sitta i lugn och ro med spöt. Jag kan starkt rekommendera att åka flotte för de som vill ha lite lugn och ro, men att det samtidigt finns mycket och se. :)

Hustrun har dragit iväg för att jobba en sväng i norge för att tjäna lite extra pengar, så nu är jag gräsänkling i ett par veckor. Det mycket som ska bli gjort innan skolan börjar. Jag ska försöka komma igång och skriva en bra stomme för min aggressionsartikel, repetera anatomi inför några amanuenstillfällen i början av hösten, bearbeta min halvfärdiga artikel om ordningspoliser och jobba några pass på ledningscentralen. Tyvärr känns det svårt för mig att få något gjort när jag vänt på dygnet som jag gjort de senaste veckorna. Det tar verkligen emot att behöva ställa klockan på morgonen...

Jag tycker om Robyns musik. Särskilt en av de senare som hon gjort tillsammans med Röyksopp, "Girl and the robot" (Youtube). (Spotify)

Skön utomhuskonsert och semesterstart

2009-07-04T04:42:00.004+02:00

I förrgår var jag på en riktigt skön utomhuskonsert i en av stans parker. Det är så mysigt att ligga på en filt och lyssna på bra musik. Nu blev det ju så att man ställde sig upp ändå för att det var så jäkla bra.

Thåström och Anna Ternheim på samma kväll. Annas senaste skiva har gått om och om igen på min Spotify. Det är några låtar som jag fastnat för ordentligt.

Bägge gjorde otroligt bra framträdanden i sommarkvällen sådär så man blev alldeles lycklig.

Det som var lite sorgligt med en sådan skön kväll var att jag skulle jobba natt direkt efter konserten.

Natten som gick var den tredje natten på raken och den sista innan semestern som jag jobbade, och inatt kunde jag inte göra någonting rätt! Jag var långsam, hade svårt och komma ihåg vad folk sa i telefonen, kunde inte säga rätt saker för att lugna ned de som var rädda och uppskrämda, fipplade med datasystemet så det låste sig och så vidare... Dessutom var det många som ringde om fåniga ärenden också.
En kvinna som irriterade sig på att grannen under satt på balkongen och rökte. "Han röker hasch, jag lovar". Han förekom visserligen hos polisen för narkotika, men det var en stor rättshaveristvarning på henne. Hon verkade ha fått en låsning på den killen som gjorde att hon gett sig själv i uppdrag att försöka sätta killen i fängelse. "Jag kommer aldrig ge mig", sa hon.

En annan kvinna (som jag kan ha lite förståelse för) ringde för att det stod en ung tjej på hennes balkong iklädd enbart trosor och b-h. Kvinnan hade blivit väckt av att tjejen bankade häftigt på balkongdörren medans hon sov på morgonen. Det blir man nog ganska uppskrämd av, men det verkade som om kvinnan inte hade förmågan alls att lugna ned sig över huvud taget. Hon skrek i telefonen som om hon var på väg att bli knivmördad. Hon var jätterädd för den unga tjejen och skrek i falsett medans jag pratade med henne "VAD GÖR DU". Det visade sig att det var en 17-årig tjej som däckat efter att ha festat lite hårt (och hade badat i den lokala lilla sjön iförd trosor o b-h) och inte visste hur hon skulle komma hem.
Patrullen skjutsade hem tjejen till mamma på andra sidan stan.

Vissa jagar upp sig något otroligt över minsta lilla sak...

Och nu... Semester, forskning, träning, sol & bad (förhoppningsvis), dykning och bara ha det allmänt gött!

Ha dè!

Semesterlängtan och dykdrömmar

2009-06-30T23:55:00.007+02:00

Nedräkningen fortsätter! Nu har jag bara tre nattpass kvar innan en lång semester börjar. Jag känner redan nu hur skönt det kommer bli... :)

Jag försökte planera ihop lite dykning med en kompis idag, men det funkade inte för honom nu, så det får vänta tills lite senare i juli. Det är så härlig känsla att glida fram långsamt under vattnet. Det enda som kan vara lite störande är det höga "pysandet" från slangen och munstycket.

Jag gjorde lumpen som dykare och då var det en instruktör som vid något tillfälle nämnde hur mycket vi kommer sakna att dyka med den specialutrustning vi hade. Det hade han helt rätt i! Den är visserligen väldigt jobbig att hantera på land, men är helt fantastisk under vattnet. Neutralt avvägd, luftfilter (bara ett tyst väsande), återandningsfunktion och tillgång till en "fet" nitroxblandning som förlänger dyktiden.

Mmmm.... I like...

Om jag nu av någon slump skulle få sisådär en 70-80 ooo till övers, så är det nog en sådan jag kommer att investera pengarna i. :)

I veckan har Ice Age 3 premiär. Ettan har varit en favoritfilm. Jag såg ettan tillsammans med sonen då den kom och jag tyckte den var sjukt rolig då. Får se om trean är lika bra. Ska väl släpa med barnen på bio i helgen och hoppas på det bästa. Det kanske bara blir en upprapning av samma skämt, men det kan bli trevligt ändå.

"Snålheten bedrar visheten"

2009-06-26T00:30:00.006+02:00

Hur har jag hamnat där jag hamnat? Inom polisen menar jag...
En förklaring kan vara att jag är väldigt rastlös och kräver en hel del spänning och förändring för att "hålla mig vaken". Alltför mycket rutin gör att jag lätt letar genvägar och inte är så nogrann som jag kanske borde vara. Det är väl en av anledningarna till att jag hela tiden söker nya utmaningar och spänning.

Direkt efter polishögskolan så hamnade jag i en av ytterområdena som visserligen hade väldigt varierande ärenden, men lite personal och låg intesitet i ärendeflödet. Under vintertid kunde man lätt åka in till stationen på natten och få vila/sova (i uniformen) i några timmar utan att bli störd.
Jo, man har väl hört några besvärande historier om hur poliser fullständigt skitit i jobbet, stängt av radion, parkerat radiobilen i ett någerlunda undanskymt ställe, fällt sätet och sovit sig igenom ett arbetspass. Men det är inte riktigt detsamma här. Jag ville jobba. Gärna mycket och med fler olika saker, men när man åker på regnblöta gator upp och ned utan att se en enda människa på flera timmar blir man fantastiskt trött. Det gjorde till slut att jag sökte mig in till lite centralare delar där ärendeflödet är stort (särskilt sommartid).

I centrum var det mycket och göra, men efter några år började det kännas som rutin alltmer. Det var mycket och göra, men mycket av samma. Snatteri, fylleri, stöld, trafikkontroller, div. trafikbrott, narkotikabrott och så vidare. Det var då ett lockande erbjudande kom. Att utbilda sig till ledningsoperatör. Det skulle ge 8 000 kr mer i månaden i lön och vara meriterande vid ansökan till någon befälstjänst.
Det var faktiskt kollegor som varnade mig. De sa att om man "fastnade i ledningscentralens klor", så blev man aldrig fri och kunde inte bestämma över sin egen tjänst längre. Jag trodde då att de överdrev. Jag kunde lätt ställa upp lite extra över somrarna för att få de extra pengarna i lönekuvertet och meriten.
Utbildningen innebar att jag skulle bli "förstärkare", dvs. att jag jobbade minst 3 månader per år varav en månad på sommaren. Det lät ju okej.

Innan man fick gå utbildningen skulle man genomgå en personlighets- och lämplighetstest. Det var typ ett allmänt begåvnings- och simultankapacitets test. Resultaten gav olika utlåtanden av hur man fungerar med informationsprocessning under olika omständigheter.
Jag fick omdömet: "sänkt kapacitet under rutinmässiga förhållanden".
Chefen sa att det inte innebar några problem för mig att få utbildningen/anställningen, men att det kunde bli jobbigt för mig i jobbet med ett omdömme som detta. Jag tog inte riktigt varningen på allvar och såg bara pengarna framför mig och att det "bara" skulle vara under 3 månader per år. Jag beslöt mig för att gå vidare.

Utbildning och pratktik tog tillsammans drygt ett halvt år. Det var ganska bra. Jag kände mig utmanad och lärde mig många nyttiga saker. Mot slutet av utbildningstiden fick vi besked om att det skulle ske stora omorgansiationer och att det behövdes extra personal under 4-5 månader till. Vi som nyligen gått utbildningen (9 pers) blev "frivilligt uttagna" att stärka upp. Det resulterade i att jag var borta från min ordinare tjänst i 10 månader.

Då jag kom tillbaka kändes det kul och inspirerande igen. Jag var med om flera spännande ärenden, men jag hade funderingar på att utbilda mig vidare inom psykologin eller söka läkarprogrammet vid denna tiden.
Dessutom hade de gått ut med ett erbjudande från ledningscentralen som innebar (för mig) 10 000 kr mer i månaden i grundlön om jag sökte en fast tjänst på ledningscentralen. Jag visste ju att jag inte skulle jobba heltid om jag började plugga och om jag fick så mycket mer i lön så skulle ju varje arbetad timme vara värd så mycket mer. Så jag (mitt dumma nöt) sökte tjänsten.

Efter bara knappt ett år (totalt två) började utmaningen avta, sjukt tröttsam rutin ta överhanden och en massa fåniga och konstiga beslut fattas av ledningen. Jag sökte universitetet och kom in och sökte deltidstjänst för studier. Det resulterade i att jag bara jobbade 25% (2 pass varannan helg), vilket kändes som mer än tillräckligt. Om jag stannat heltid hade jag nog blivit tokig. Heltidsanställningen på ledningscentralen innebar att om jag stannade i tre år så skulle jag få behålla den höga lönen. Jag hade planer redan från början att bara göra de tre åren och därefter söka en ny tjänst av något slag (spelade ingen roll vilket bara att det var något annorlunda).

Läkarstudierna gick bra. Såpass bra att jag vågade mig på att plugga dubbelt för att kunna vara ledig från studierna för att jobba heltid när de tre åren gått (utan att förlora studietid). Det var dumt av mig att tro att de skulle släppa mig när jag själv tyckte att det skulle vara bra. Men...

Jag jobbade heltid, sökte om min tjänst till att få komma ut i radiobil igen och förberedde mig. Första bakslaget var att ledningen gick ut med att de som sökte sig från ledningscentralen fick vänta två månader längre än de som sökt sig från andra avdelningar/områden. Okej... Två månader kan man väl kanske överleva?
Tiden gick. Vi fick våra placeringar. Papper som bekräftade att vi fått den nya anställningen och datum för när vi skulle övergå till den nya avdelningen kom.
En vecka innan överflyttningsdatumet fick jag andrahandsbesked från min närmsta chef att det inte skulle bli någon överflyttning förrän om ytterligare nio månader, dvs. 11 månader efter ordinarie överflyttningsdatum! Därefter kom ett internt mail med lite knapphändig information. Ingen högre chef talade med mig personligen och förklarade varför det var nödvändigt att de gjorde som de gjorde. Svagt...

Ja, ja... Nu sitter jag här med tre månader kvar innan de sagt att jag kan flytta över till den andra tjänsten. Jag känner en frustration bara av att tänka på jobbet (o det hjälper inte o tänka på hur mycket pengar jag tjänar för det blir helt betydelselöst i sammanhanget).

Det är så många orsaker till att jag känner frustrationen. Ledningsens bristande respekt och ointresse för personalen, de enorma svårigheter att förmå ledningen att genomföra förbättringar som nästan all personal vill få genomfört, slitande konflikter och otrevlig stämning mellan personal, negativ stämning i allmänhet bland personalen, ständig press på prestation, det emellanåt enormt högt tempot med väldigt höga prestationskrav, rutin, stillasittande jobb, otrevliga människor som ringer och som man egentligen förväntar sig mer av än så och känslan av att inte kunna styra sitt eget liv eller ha kontroll över jobbet man utför.

Nu är jag rädd att eftersom jag känt såhär på ledningscentralen så lång tid, att jag idealiserat hur det skulle vara att jobba ute på gatan igen. Men just nu känns det som om det inte finns fler situationer (jobb) som är tråkigare eller besvärligare än såhär... så vi får väl se om det kommer bli så bra som jag hoppas när jag kommer ut igen i höst.

Jag har definetivt lärt mig läxan att inte sälja mig själv för pengar!

Stress och konlikt på jobbet (Youtubeklipp)

Sommarskönt

2009-06-25T20:08:00.005+02:00

För ett par dagar sedan kom resultatet på Patologitentan. Jag var godkänd med en liten marginal. Skönt! Nu kan jag slappna av på riktigt och koncentrera mig helt på att läsa in mig på forskningen.
Jag kommer behöva repetera en hel del anatomi också efter som jag anmält mig som amanuens till hösten. Det är en bra grej för att hålla anatomikunskaperna levande (och kanske fördjupa dem något) och tjäna ihop lite extrapengar.

Till hösten börjar en kurs i konsultation där det ingår flera dagars övning på vårdcentraler runt i regionen. Det är tänkt så att de som har barn eller andra åtaganden vid sidan av utbildningen inte ska behöva åka till de mest avlägsna platserna, men nu har de satt mig allra längst bort trots att jag lämnat in blankett som förklarar min situation. Det är ingen höjdare om jag ska behöva ta mig ända dit... J-a skit! Hoppas det går att ändra om lite i placeringarna...

Just nu sitter jag och "jobbar" på ledningscentralen. Det blir en liten stund över här och där, så därför kan jag skriva lite. Det är ganska segt och sitta inne i en mörk och nedkyld lokal när det är så soligt och varmt ute.
Igår satt hustrun och jag vid badet och solade en stund innan jag skulle till jobbet för o göra ett nattpass. Jag älskar den svenska sommaren när den är såhär. Så snart ekonomin rättat till sig och vädret håller i sig, så får jag nog sticka ut o dyka som jag länge längtat efter.
Bara 5 arbetspass kvar på polisen innan jag är ledig till mitten av augusti. Såååå skönt!
:-)

Färdigtatuerad och midsommarfirande

2009-06-21T23:22:00.005+02:00

Midsommarfirandet blev ungefär som jag tänkt mig. Och lite till... Det är nog tur att jag inte blev förskolelärare eller något sådant. Det var väldigt goa barn som var där, men jisses vad dom härjade. Det var svårt o dölja att jag tyckte det var jobbigt när de hoppade, skrek o busade alldeles intill där vi satt o åt. Föräldrarna till barnen som busade som mest verkade ganska oberörda (de hade väl vant sig). Till slut sattes barnen framför en barnfilm vilket lugnade ned stämningen. Phew...

Det är så skönt att mina barn har vuxit till sig något.

Tatueraren gjorde ett riktigt bra jobb i torsdags som jag hoppades. Hon körde på ganska hårt så det gjorde ondare än vad de gjorde de andra tillfällena. Det är i alla fall kul o äntligen vara klar. Det tar ett par veckor till innan den läkt ordenligt så man kan se hur den verkligen blev.

Nu blir det i stort sett bara jobb på polisen de närmsta två veckorna. Har gjort ett nattpass och ett kvällspass i helgen. Väldigt lugnt och lagom mycket att göra... Skönt och samtidigt ganska tråkigt.

Intensiv start på sommaren

2009-06-16T22:20:00.018+02:00

Jag har varit helt sysselsatt med både roliga, trevliga, arbetsamma och jobbiga saker de senaste veckorna.

Det roliga är att jag kommit igång med typ ett 'eget' forskningsprojekt. Jag ska i samarbete med forskargruppens filosof skriva en artikel om aggression/våld och dess betydelse för samhället. Jag har fått ansvaret att sammanställa den senaste forskningen och kunskapen om människans motivations-, emotions- och kognitionssystem i relation till aggression - våld.

Det är otroligt mycket material att tillgodogöra sig, men riktigt intressant. "Right up my alley", skulle man kunna säga. Eftersom jag går på stipendium så är det inte någon reglerad arbetstid (enbart efter prestation), vilket gör att jag kan styra över min egen tid. Jag kommer och går som jag själv vill bara jag får gjort det jag ska. Precis så som jag vill ha det!

:-)

Samtidigt som jag kommit igång med forskningen, så bryts den av genom att jag är tvungen o sitta på ledningscentralen emellanåt. Det är ju verkligen olika hur det är från dag till dag. Vissa dagar är det bara en massa hjälplösa människor som ringer och kräver polisens hjälp med (ur samhällssynpunkt) helt meningslösa saker. Det är oftast de som inte har någon förståelse alls för att det finns andra människor som kan behöva polisens hjälp mer.

Det ringde en kvinna och var mycket upprörd över att grannen lät sin hund (en collie som de använde för att valla får) gå lös!?

-Ja, tanken är väl att en vallhund inte ska vara kopplad för då kan den ju inte valla? Eller?

-Shit, det skulle jag ju inte sagt! Hon gick i taket direkt och föreläste för mig om hur det är otillåtet att ha hundar okopplade i mark och terräng och att det minnsan inte är tillåtet att låta hunden springa över andras mark.

Jag kunde inte hjälpa det, men jag blev ganska loj och ointresserad över att försöka förklara för den här kvinnan varför jag inte skulle skicka en polisbil för denna (skit-)saken, så jag sa bara att hon inte skulle få någon polisbil, men att hon var välkommen in på polisstationen och anmäla saken ifall hon ville.

Oj, vad hon beklagade sig då. Vad ska man ha polisen till om man inte kan få hjälp när man behöver dom... o.s.v... -Suck! Snacka om att bara befinna sig i sin egen lilla värld.

Och andra dagar är det anhöriga som är oroliga för någon som är försvunnen, kvinnor som är misshandlade, tjuvar som brutit sig in i hus och rattfyllon som ska stoppas. Då känns det att man kan göra en insats och verkligen hjälpa till. Då är det okej att vara på ledningscentralen. Men nu längtar jag riktigt mycket efter att få komma ut i radiobil...

Jag har varit tvungen och installera om hela min dator under förra veckan också. Riktigt j-a jobbigt! Det tog ungefär 14 timmar första dagen och sedan efter det upptäcker man grej efter grej som man saknar o behöver fixa till.

Datorn segade ihop av all "skit" som samlat sig i den genom åren, så det tog ca 30-40 minuter för bara windows och starta upp. Och datorn är helt nödvändig för mig när jag ska forska i sommar så det var inget och be för. Det var bara o fixa!

Annars har jag haft det riktigt gött. Varit på Timbuktukonsert, på pub med kompisarna, tränat en massa, gått på restaurang och gått sköna skogspromenader. Jag har också varit ute och solat, badat och fiskat. Fick två små fiskar idag som vi stekte upp till middag (ingen bild tyvärr, men det var riktigt gott!).

:-)

På torsdag ska jag tatuera in det sista på min rygg så att hela motivet blir klart. Ska bli riktigt kul och se hur det blir när det är helt färdigt. Alla som jag visat motivet för hittills har tyckt att det var stort, snyggt, tufft eller "speciellt". Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka "speciellt", men alla kan ju inte tycka om tatueringar...

Tatueraren har gjort ett otroligt bra jobb. Motivet är från ett foto som behandlats i datorn för att stillisera det något, plus att tatueraren själv har bearbetat motivet lite.

Själv är jag väldigt nöjd hittills och hoppas att tatueraren är på topp igen på torsdag!

:-)

Det är som vanligt till midsommar. Inga särskilda planer.

Vi har fått en inbjudan i alla fall och då blir det nog en riktig familjetillställning. Dans runt stången, barnlekar, sill och potatis, lite grillat, en massa öl och en och annan snaps.

Kan nog bli riktigt trevligt trots väderutsikterna...

Har inte fått resultatet från patoligitentan än, men jag hoppas att det kommer denna veckan i alla fall. Håll tummen för att det gått bra!

Timbuktu: Karmakontot

Bra start på sommaren

2009-05-31T23:29:00.006+02:00

Jag har haft en riktigt bra start på sommaren. Hoppas att det håller i sig och att sommaren fortsätter som den började.
Jag hade en bra pluggvecka tillsammans med ett par olika klasskamrater under förra veckan. Jag skrev tentan ganska snabbt i fredags (3,5 timme istället för 5 som jag räknade med) och därefter en helt fantastisk fest på skolan på kvällen.
Drygt 500 pers och alla var lika lyckliga för att terminen var över och att ännu ett skolår gått. Lagom med fylla och riktigt hög feststämning och perfekt väder för en utomhusfest. Det är så gött och bara mingla med folk.
Ena barnet var hemma hos farfar och det andra nattade över hos en kompis. Det är så skönt att ha föräldrar i livet som man kan få lite stöd av emellanåt. :-)

Idag så var jag tvungen och städa efter sista tentatidens förfall av hemmet, men efter det så var det direkt ut på stranden o ligga i solen o njuta.

Tentan gick väl ungefär som väntat. Ännu ett gränsfall. Jag ville ju egentligen kunna känna mig säker på att ha fått ett tillräckligt bra resultat så att jag inte behövde vänta nervöst på svaret i tre veckor. Men konstigt nog så känns det lugnt oavsett hur det gått. (Fast det har nog gått bra om de är hyfsat schyssta med rättningen...)

Jag fick en kommentar (fråga) på ett tidigare inlägg.

"Hur gjorde du för att klara tentorna, dvs vad koncentrerade du dig framförallt på? Just att kunna sålla och lägga tid på "rätt" saker kan jag tycka är svårt i den informationsflod som råder inom det medicinska ämnet." Charlotte

Studieteknik och motivation.

Hmm... Det är väl inte så lätt och att svara på. Det handlar väl lite om hur man fungerar som person. Jag måste ha ganska mycket press på mig för att prestera som bäst. Förra året när jag läste dubbelt, så kunde jag inte slappna av på ett par tre månader men samtidigt hade jag ett mål framför mig som motiverade mig väldigt mycket.

Min taktik då, var att i början av kursen/utbildningsmomentet läsa igenom kursmål, föreläsningsschema, sidhänvisningar i litteraturen (om det fanns), ta fram gamla tentor och sitta på kvällarna och bara "bläddra" i kursboken. När jag säger "bläddra" så menar jag kolla på överskrifter, bilder o bildtexter och om det var något som jag tyckte var intressant så stannade jag lite extra vid det.
När jag tyckte att jag "bläddrat" tillräckligt, så övergick jag till att studera "hand-outs" och tentafrågor i detalj. Föreläsningsanteckningar klarar jag inte av att skriva själv (måste lyssna mycket uppmärksamt på föreläsningar för att få ut mesta möjliga), så därför var jag tvungen att förlita mig på andras anteckningar.

I början av delkursen läste jag mest själv. Kollade upp svar till tentafrågor. Första hand i "hand-outs" och om jag inte tyckte det räckte så letade jag upp svaret i litteraturen (som jag hyfsat lätt hittade svaren i efter att ha "bläddrat" en del i dom).

I slutet av kursen satt jag gärna i grupp. Vi jobbade med instuderingsfrågor och diskuterade svar på tentafrågor och så vidare. Jämförde deras anteckningar med mina svar. Det var inte förrän efter allt pratande och diskuterande som man började få grepp om kursen.
Jag är väldigt glad över att ha så trevliga och öppna klasskamrater. Det finns inte mycket tendens till konkurrens, eller "tjuvhållande" på något, hos någon i klassen.
Om jag varit duktig och fått känslan av att ha hunnit få grepp om området ett par dagar innan tentan, så kunde jag leta upp "extra sidokunskap" genom att läsa litteraturen igen fast lite mer ingående.

Den här gången under patologin var jag ju inte lika duktig. Det blev i stort sett bara gamla tentafrågor och nästan inte någon "runt-i-kring"-kunskap alls o då blev det ju som det blev...

Nu kommer resten av sommaren att fyllas av rättspykiatriforskning, polisforskning och lite jobb på ledningscentralen (hoppas tjänstledighetsansökan för augusti går igenom snart... börjar bli lite nervös...).

Ibland, så blir allt bara sådär jättebra!

Snart tentamen i patologi

2009-05-25T22:51:00.002+02:00

Jag är mitt i värsta tentaplugget. Sitter tillsammans med en klasskamrat och går igenom gamla tentafrågor och brottas med frågor som:
-Vad innebär dystrofisk förkalkning?
-Ange fyra tänkbara orsaksmekanismer bakom uppkomst av infarkt i hjärnan.
-Då en vävnad skadat och skall återbildas måste nya blodkärl bildas. Förklara hur det går till.
-Vilken betydelse har MHC (major histocompatibility complex) för uppkomsten av autoimmun sjukdom?
osv... osv... osv... Det tar aldrig slut känns det som...

Jag har väl slarvat lite även denna gången och lagt lite väl mycket på hög som jag sa att jag inte skulle, men...

Så därför blir det inte något långt inlägg denna gången.

Lite pausmusik... Right round; Flo Rida

Invigningscermoni och jobbigt på jobbet

2009-05-11T22:39:00.003+02:00

Det var invigning av forskargruppens lokaler och "nystart" i slutet av förra veckan. Det var en lyckad tillställning. Det kom ett par hundra gäster och så var justitieminister och många byrådirektörer på plats. De höll fler inspirerande tal och hyllade min handledares jobb med att driva fram den sammansättning som forskargruppen har idag.
Jag fick också träffa de två nya tillskotten till gruppen. En äldrekursare till mig och en tjej som pluggar på annan ort. Hon har studieuppehåll denna terminen och försöker fixa "ex-jobbet" under tiden.

Jag jobbade i helgen också. Sista jobbtillfället innan Patologitentan. Det kändes okej att jobba, men det var som vanligt en något underlig stämning under ytan bland personalen. Många frustrerade och irriterade kollegor som "fräste ifrån" när det blev lite för stressigt. Jag jobbade lördagnatten och det var riktigt mycket och göra. En liten försmak om vad som kommer i sommar. Det är alltid sjukt mycket att göra på sommaren. Inte en lugn stund... Åh, vad glad jag är att jag inte ska jobba så mycket på ledningscentralen under sommaren!

Dottern stukade foten ordentligt igår. Idag hade hon fortfarande riktigt ont, så det var bara o ta det säkra före det osäkra o gå till doktorn. Foten röntgades och inga frakturer var synliga. Spenderade 3 timmar i väntan på svar och missade större delen av förmiddagens tumörföreläsning. Spenderade eftermiddagen på biblioteket för att hinna ikapp allt plugg som lagts på hög, men det var rätt segt...

Jag älskar o gå på bio! Passade på att ta med sonen på Star Trek under kvällen. Det var lyckat. Den var så bra som jag hoppades på och recensionerna är rättvisande. Är ni det minsta förtjusta i sci-fi eller intresserade av Trek-serien, så ska ni gå o se den!
Länk till trailern: http://www.youtube.com/watch?v=ScHxUopDlKc

Framgång och motgång

2009-05-07T22:50:00.003+02:00

Idag är jag glad! Jag fick besked av min handledare att en av mina stipendieansökningar beviljats. Det är en skön lättnad. Det gör att det blir lättare för mig att ägna mig åt forskning i sommar som jag hoppats på.

Början av veckan var ingen höjdare. Blev magsjuk av något... Tror att det kan ha varit en varmkorv eller en skagenmacka från Pressbyrån. Mådde skit hela måndagkvällen och sov en del av natten på golvet i badrummet. Blev en liten snabbstart på den sista ansträngningen att gå ned i vikt... Men det har inte hänt så mycket på vågen o jag är fortfarande lite irriterad i magen... Blä! Jag hatar magsjuka!

Annars har veckans studier mest handlat om tumörsjukdomar. Jag har varit med på de flesta frivilliga momenten under kursen, men det saknas fortfarande "konferensen". Får se om det blir av någon gång i nästa vecka...

Helgen ska fyllas med jobb igen. Natt på lördag och kväll på söndag. Har lagt lite väl mycket av plugg och andra grejer på hög. Har haft lite för kul på siståne... Nu börjar en lätt panik sprida sig när flera "deadline" snart är här. Det är bara och bita ihop och använda mer utav kvällarna igen.
Annars är det gött och bara hänga lite framför tv:n och dega...

Var på bio förra helgen också. Såg Wolverine på premiärkvällen. Rättvisande kritik, men jag gillar ju den sortens film. :)

Trailer: Wolverine

Patologins fördelar och nackdelar...

2009-04-29T20:33:00.005+02:00

Jag gillar verkligen upplägget på Patologikursen. Struktur och rakt på sak vad det gäller kunskapskrav. Det är heller inte så många moment som är obligatoriska. Det är så skönt att kunna styra över sin egen tid och ta eget ansvar för studierna. Det är alltid lättare för mig att plugga om jag känner att jag gör det för att jag själv vill och inte bara för att "det ska göras".

I patologikursen ingår moment som obduktionsdemonstrationer där föreläsarna redan har genomfört eller genomför under tiden en obduktion. Mycket lärorikt. De visar patologiska förändringar och jämför med normalfynd. Man får en tydlig inblick i vad kroppen utsätts för under livet och kan se vad livstil/heriditet har för betydelse för hur kroppen mår i slutet av livet.

Nackdelen är nog att det är obehagligt. Kropparna är visserligen alltid förberedda av de duktiga obduktionsteknikerna, så vi slipper vara med när de öppnas upp. Men det luktar ofta väldigt obehagligt i närheten av öppnade kroppar. I förra veckan drabbades jag hårt av en illamåendeattack. Det var trots att jag varit med vid några obduktionstillfällen innan och att jag som polis hanterat kroppar som gått in i förruttnelse då de legat hemma länge, så det kom väldigt överraskande. Som tur var så var det inte lång stund kvar av visningen och jag lyckades återhämta mig innan lektionen var slut. Så... jag slapp få upp frukosten på golvet i visningsrummet (tack och lov)...

Idag hade vi visning med en av de äldre och mycket duktiga föreläsarna. Han gick igenom ett patientfall där en äldre man hade inkommit med ambulans till sjukhuset. Han hade sänkt puls, sänkt andning, kraftig huvudvärk och nackstelhet. "Trots tidiga upplivningsförsök gick livet inte att rädda".
Föreläsaren följde obduktionsmallen och tittade först på hjärta, lungor, bukorgan och sist hjärnan. Jag kände mig stolt. Det första, när han föredrog ärendet, tänkte jag hjärnblödning. Och mycket riktigt. Det var en kraftig "subarachblödning" som orsakade döden. Ett litet berryaneurysm i bifurkationen från basilarartären ut mot kommunikanterna (vilket tydligen också är en ovanlig plats att få det på).

Försökte spendera eftermiddagen i solen och plugga, men reaktionen från tatueringen påverkar mig fortfarande. Det blev mest slöande på en filt med ögonen i boken utan att få något riktigt gjort. Men det var gött och jag blev brun om magen. :)

Efter kvällens träningspass göttade jag mig med lite jordgubbar, chokladsås, vispgrädde och glass. Mums! Riktig sommarkänsla med färska jordgubbar! Har ni hittat er sommarkänsla än?

Inflammation och att "agera enligt sin ålder"...

2009-04-28T22:23:00.005+02:00

De senaste veckorna har handlat om inflammation och inflammatoriska sjukdomar. Det har rabblats en massa bokstavs förkortningar, akronymer och namn på olika konstiga sjukdomar.

Då passade jag på att ge mig själv en kraftig inflammatorisk reaktion. He, he... Jag har länge planerat att tatuera mig och i veckan så blev det av. Det blev ett ganska stort motiv, så än så länge så är det bara halvfärdigt. Jag vill inte lägga ut hela motivet här, men kanske längre fram... Men ni får en del av motivet på en bild här intill. Det är flera i klassen som fått se den och de flesta blev lite smått chockade över storleken på motivet. Jag tror att alla utom typ 3-4 st sa att de tyckte det blev "riktigt jäkla bra". Själv är jag jättenöjd.

Jag har alltid haft väldigt lite åldersnoja. Det är inte något som bekymrar mig. Jag är också såpass barnslig, så de flesta gissar att jag är yngre än vad jag är. Men under den senaste tiden har det varit ett antal personer som gett kommentarer som till exempel "det är inte alla i din ålder som tatuerar sig" och liknande. Det verkar som om andra funderar mer på vad man kan och inte kan göra eller hur det "ska vara" när man är i en viss ålder. På sätt och vis är jag väl galen som hoppar på olika saker bara för att jag känner för det. Egentligen så skulle jag väl bara jobba, ha villa, bil, hund och semesterresor 2 gånger om året... Men det är ju inte riktigt min grej. Jag skulle nog känna mig grymt uttråkad. Jag står inte ut när livet står still...

Mitt liv står verkligen inte stilla nu och jag är hur lycklig som helst! Frågan är bara vad för något galet jag kan hoppa på härnäst?
:)

Jag gjorde en lite mindre tatuering för ett antal år sedan. Det sved lite, men annars var det lugnt. Några dagar och så var det utläkt. Det här är lite annorlunda... Kroppens reaktion på den här "lite" större tatueringen gör så att jag får ont i magen, känner mig utmattad (försökte plugga idag på da'n i biblioteket, men somnade i boken) och "febrig"... så det är nog en bra idé att jag lägger mig o sover istället för o sitta o skriva en massa här...

Studieteknik och motivation

2009-04-18T13:14:00.005+02:00

Studieteknik har jag nog aldrig varit särskilt duktig på egentligen. He, he... i gymnasiet så hade jag ju inte någon hemma som kollade vad jag gjorde och hjälpte mig o se till att jag gjorde läxorna. Det blev oftast att jag slog upp boken typ 5-10 min innan lektionen och kollade vad jag trodde att vi skulle ha. Det gick ju verkligen därefter också... Livet handlade nästan bara om o fika, spela poker, hänga med polarna, slöa, träna och festa 1-2 ggr i veckan.
Inför de nationella proven så slog jag upp böckerna ett par dar innan och kollade igenom, men det var ju så dags då. Hade noll koll på bakgrunderna till varför vissa saker va som de va (typ det som var självklart för de som faktiskt hade pluggat). Pluggade inte alls ofta i grupp heller, så jag fick hitta lösningar på mina kunskapsbrister själv... Jag ansträngde mig lite extra till de nationella proven som också i och för sig gick bra, så det var typ det som "räddade mig" från att flunka helt. Jag var helt omotiverad och osäker på vad jag ville och hade ingen aning om vad jag hade kapacitet att klara av.

Efter att jag gjort lumpen började några planer växa fram i huvudet som fick motivationen att växa. Jag läste upp betygen något på komvux för att få lite bättre koll och kompletterade också med undersköterskeutbildning för att kunna söka in till räddningstjänsten för att få köra ambulans. "Usk:an" var sjukt enkel. Fick toppbetyg med minimal ansträngning. Fick visserligen extra draghjälp av att jag hjälpte A och plugga som då läste "syrran".
Tankarna på att läsa läkarprogrammet fanns, så jag skrev högskoleprovet. Det gick bra, men inte så bra att jag enbart på HProvet skulle kunna ha kommit in, så jag behövde yrkeserfarenhet också.

Ansökningen till räddningstjänsten gick inte så bra. Alldeles för många intresserade som sökte och anställningsstopp som varade i några år. Det var bara några stycken som fick anställning under de år som jag sökte och det var bara för att de hade personliga kontakter som kunde hjälpa dom. Det hade inte jag...
Sporadiska jobb inom hemtjänsten, sjukhuset och som dykinstruktör på sommaren. Det gav inte så bra inkomst (inte ens sammanlagt) plus att de inte var fasta anställningar några av dem...

Jag fick tänka om... Polis var något som jag egentligen inte ens hade kunnat tänkt mig innan en kompis från usk-utbildningen tog upp ämnet. Han var (är) fanatisk anhängare av polisen. Han hade flera kontakter inom polisen, men kunde av flera skäl inte själv söka in. Hans "pepptalk" fick mig att kasta in en ansökan och jag kom in på första ansökan.

Den utbildningen blev ganska annorlunda mot hur jag varit van vid att plugga tidigare. Dels var ämnenas fokus mot samhällsvetenskap/juridik/sociologi vilket jag inte läst så mycket innan och dels var utbildningsformen ändrad. Problembaserad inlärning (fast på polishögskolevis). Det kom att bli en av mina största hatobjekt. Sitta i grupp i timmar och försöka lösa uppgifter som ingen i gruppen hade någon koll på, som egentligen kunde ha undervisats på en lektionstimma! Exempelvis fick vi i uppgift att studera polisens dokumentationsblanketter. Ingen föregående föreläsning utan bara en bunt med blanketter delades ut. Vid frågan om hjälp från lärarna, så fick vi bara till svar att vi skulle lösa det själva. Slutligen fick vi veta att blanketterna används och fylls i olika beroende på var i landet man jobbar (efter typ 2-3 timmars diskussion) Fruktansvärt slöseri med tid som jag verkligen hatar!
Schemaplaneringen var också helt sjuk. Det enda som var riktigt säkert med schemat var att det fanns lektionstid måndag förmiddag och fredag eftermiddag, men det kunde vara hur mycket dötid och grupparbetestid mellan det som helst.
Hur som helst kändes det viktigt att klara av utbildningen bra för att kunna ha goda förutsättningar att komma till den myndighet som jag ville (betyg och omdöme lämnades in vid ansökan), så det som gick att läsa själv pluggade jag så gott jag kunde. Inga lysande resultat men tillräckligt bra.

Under de första fem åren som polis pluggade jag psykologi extra på kvällarna och vissa terminer även dagtid. Föreläsningarna var "tokbra" jämfört polishögskolan föreläsningar och ämnet intresserade mig väldigt mycket, så jag vet inte hur men jag topppresterade på proven. Motivationen och intresset var tydligen starkt nog för jag upplever det inte som om jag hade någon särskild studieteknik.

Efter att ha jobbat i 5 år som polis aktualiserades frågan om läkarutbildning. Jag var fortfarande osäker på om jag skulle klara av medicinutbildningen, men var glad att jag redan hade ett yrke som jag kunde gå tillbaka till ifall det skulle "skita sig". Jag kunde slappna av och känna att jag pluggade bara för min egen skull. Det värsta som kan hända ifall jag inte orkade med utbildningen är att jag gått miste om lite pengar i studiemedel och inkomstbortfall, men det kan det ju ha varit värt för att få veta...
Jag skrev högskoleprovet och kom in på den ort som jag ville.

Det blev verkligen en glad överraskning då föreläsningarna och utformningen på utbildningen (avslutade delkurser) på denna orten passade mig perfekt. Storföreläsningar, instuderingsmål, checklistor utifrån kursmaterial, seminarier, gruppundervisningar och laborationer. Allt är väl inte 100% men tillräckligt bra och strukturerat för att funka riktigt bra för mig. Smarta och ambitiösa klasskamrater som man pluggar med underlättar också. En bra blanding av att läsa i kurslitteraturen själv och därefter sitta i grupp och gå igenom instuderingsfrågor eller delar som kan vara svåra att få grepp om. Skitbra!
Jag fick väl lite hybris och bestämde mig för att läsa in fysiologikursen på dubbel fart. Förutom fysiologi i dubbel fart så jobbade jag också 25 % och avslutade en mindre kvällskurs i psykologi. Inte en ledig stund på 3-4 månader. Såhär i efterhand fattar jag inte att jag orkade med det, men det gick på något sätt.

Jag jobbade heltid under föregående höst och hoppade på pluggandet igen när anatomikursen startade. Jag hade förväntningar om att det skulle kännas på samma sätt som innan jag tog uppehållet, men det gjorde det inte... Anatomikursen blev en besvikelse. Dels för att ämnet som sådant fångade inte mitt intresse och det var ett hemskt rörigt upplägg på kursen. Det blev ointressant på grund av att det var "kataloginläsning". Mitt tålamod och engagemang räcker inte riktigt till för ett sådant ämne. Tentan gick ju som den gick också. På gränsen till godkänd.

Nu har vi startat med patologi. Den är mycket väl strukturerad. Riktig ordning och reda som passar mig. Kunskapen blir mer eller mindre serverad.
MEN jag blir orolig i alla fall. Nu sitter jag här o skriver istället för o plugga. Böckerna är uppslagna, men det känns segt att lägga ned näsan i dom...
Jag gör allt möjligt annat än att plugga. Det känns som om jag börjar känna av någon typ av "halvtids svacka" i motivationen.
Det är alltför lätt för kompisar att dra med mig på något annat. Det är roligt att lära sig patologi också, men lite roligare att vara social hitta på en massa skoj...

Hoppas jag hittar tillbaka till min motivation och studieteknik snart. Annars "skiter sig" nog patologin...
Jag har inte missat någon tenta hittills och jag vill inte missa någon heller...

Hur är det med er studiemotivation då?
:)

En skön vecka som passerat och om ensamhetskänslor

2009-04-15T21:40:00.005+02:00

Det har varit bra en bra vecka som gått. Jag har fått gjort saker som jag skulle gjort för länge sedan (renovera färdigt badrummet), haft riktigt kul med kompisar, mys med familjen och tid för mig själv.
När vi flyttade in i lägenheten vi bor i nu så såg den inte så bra ut och saknade ett rum. Först delades det ganska stora vardagsrummet av så att sonen fick ett eget rum och sedan byttes köket ut. Ett år senare helrenoverades badrummet. Lustigt att det alltid blir något som inte helt avslutas. Det är som om orken och engagemanget tar slut så snart det är beboeligt och funkar. Nu nästan 2 år senare är det klart så långt jag kan göra själv. Lite elektrikerjobb kvar bara. Det känns väldigt befriande när man väl är klar.

Jag har för första gången på riktigt länge drabbats av sällskapssjuka. Tisdagen och onsdagen var föreläsningsfri för mig (och de flesta andra i klassen). Jag har ju inte varit helt sysslolös, men tagit det väldigt lugnt. Det mesta är avklarat, som t.ex. ett bokprojekt i rättspsykgruppen som i stort sett är klart, anatomitenta godkänd och heller inga andra uppbokade tider som skulle hållas (förutom en jobbkväll). Bara lite renoveringspyssel och fest och skoj tillsammans med kompisar under påskhelgen. Efter det var det ingen som hade tid eller lust att göra något när jag hade tid att hitta på något och då kände jag mig ganska så ensam... Hustrun upptagen med sitt och barnen i skolan och inget särskilt att göra själv som kändes underhållande nog...

Det föll sig så att, efter det att mina föräldrar skilde sig så bodde jag ensam från måndag till fredag från det att jag nästan fyllt 15 år. Det var ganska så ensamt tidsvis. Jag lärde mig att klara mig själv tidigt och jag blev väldigt oberoende och självständig. Lite av en ensamvarg som tycker mycket om att vara med andra människor på egna villkor.
Det faktum, att jag varit så oberoende av andra, har ett antal gånger ställt till problem. Dels för att folk kan irritera sig på en person som ofta går sin egen väg (som i lumpen). Den som går sin egen väg kan t.o.m. vara ett hot (som inom polisen). Det har gjort att jag hamnat i ganska djupa konflikter med ett antal personer av olika skäl. Vissa skäl känner jag till och andra inte. Vissa konflikter var rationellt grundade och andra har, så att säga, varit mindre rationella.

Jag har förändrats ganska mycket på bara de senaste fem åren (kanske lite mer). Min fru som jag träffade när jag var 22 och hon 19, var i stort sett min motsatts på flera sätt. Hon hade ett fåtal djupa anförvanter som hon var väldigt beroende av. Ett par av dom tror jag hade svikit henne i vissa avseenden precis innan vi träffades, men det hade ändå inte fått henne att ändra sig i sin åsikt om att det var viktigt att förlita sig på sin släkt och vänner.
Jag har gjort henne lite mer fri och oberoende, men samtidigt har hon gjort mig mycket mer behövande av andra. Det har gjort så att jag kan komma andra närmare än vad jag kunnat tidigare. Jag har alltid varit rädd för att människor ska svika vänskapen eller bete sig illa mot mig. Det är jag självklart fortfarande, men det känns inte som att det är lika viktigt vara 'ensam och stark' längre jämfört med att ha gemenskap och skoj med kompisar. Det som blev en tydlig konsekvens av att inte kunna ha lika kul ensam som med andra, var ju under de senaste dagarna då jag kände mig lätt ensam när ingen annan har tid med mig... Förr hade jag bara ryckt på axlarna o känt mig hyfsat nöjd ändå. But no more...

Nu har det varit några stycken som sagt att de tycker jag ser vältränad och frisk ut. Det gör mig jätteglad. Nu har jag kämpat ganska mycket för att först gå ned i vikt och sedan för att få igång konditionen. Igår vägde jag knappt 89 kg (8 kg ned från start) och idag sprang jag min runda med lätthet. Bara 2 kilo kvar innan jag nått slutmålet.

Som inspiration från Doktorandens fina matlagning, så fixade jag ikväll potatisgratäng späckad med vitlök, fläskfilémedaljonger, stark whiskeysås, färsk grön sparris och en liten sallad åt min hustru, som vi åt när hon kom hem från kvällens möte. Det blev riktigt gott! Tyvärr fick jag ingen bild på maten idag som Doktoranden brukar, men nästa tillfälle så...

Stora glädjeämnen och en o annan frustration

2009-04-08T23:24:00.007+02:00

Livet kan ibland gå i en väldig berg och dalbana. Förra veckan kände jag mig sänkt och upplevde det som om det hände en massa obehagliga saker. Idag är det nästan det omvända.

I fredags kom min fru hem från en kortare resa och vi hade en kväll fylld av många diskussionsämnen och mycket mys. Jag har alltid upplevt mig som en person som levt enligt devisen "ensam är stark". Men det är verkligen inte det bästa sättet att hantera livet på. Visst är det så att om man lämnar ut sig och ger sig helt hän i ett förhållande blir man mer sårbar, men det gör också livet så mycket rikare. Jag är så väldigt glad att jag har min fru. Hon gör mitt liv mycket intressantare.

I veckan som gått känner jag också att jag kommit många av mina vänner och klasskamrater närmare.
I lördags var jag först på herrmiddag med kompisar sedan lång tid tillbaka. Vi lagade tre-rätters-middag tillsammans och drack en massa vin och whiskey. Det är riktigt trevligt att vi lyckas hålla kontakten trots att vi allihop går igenom livet med många stora förändringar med nya jobb, utbildningar, familj och barn. Det är så lätt att man glider isär och tappar kontakten...
Efter det, lite senare på natten, träffade jag några klasskompisar på stan och hade den roligaste utekvällen på länge. Ibland så känns allt bara "rätt". Det är oftare så att jag inte tycker det är så särskilt roligt att gå på nattklubb. Man kan knappt prata för att det är för hög volym och kompisarna drar iväg på annat eller så. Men i lördags hade vi bara jäkligt kul tillsammans.

Igår fick jag besked om att anatomitentan var godkänd. Riktig lättnad även om jag inte är så särskilt stolt över resultatet. Nu vet jag att jag kan koncentrera mig helt på patologistudierna utan att bekymra mig över en omtenta.
Patologikursen är klart mer strukturerad och lätt att skaffa sig ett grepp om jämfört anatomi- och utvecklingsbiologikursen vilket är så jäkla skönt. Jag ska verkligen försöka att inte gå lika oförberedd upp på den tentan som jag gjorde med anatomitentan.

Två kvällar i rad har jag varit ute och druckit öl med kompisar. Bara en kort stund igår och en hel "after work" idag. Dessutom gick jag på bio med Herr E och dottern senare på kvällen. Vi såg "Monsters Vs. Aliens" och den var faktiskt riktigt rolig.
Jag känner att jag prioriterat vänner och "sociala aktiviteter" över att plugga eller bara hänga hemma, mer än vad gjort tidigare. Det är så kul och också skönt att jag har möjligheten att välja det! Skillnaden är så enormt stor när man jobbar heltid och särskilt om det är ett skiftesjobb. Antingen är det så att man jobbar medan kompisarna hittar på något kul eller så är det ingen annan som är ledig när man själv kan/orkar hitta på något. Det gäller att glädja sig åt den friheten man har när man pluggar (även om man blir lite fattigare på kuppen).

Idag fick jag också besked om att jag inte fått en av de forskarstipendier som jag sökt. Det sätter lite "grus i maskineriet" för mig och gör mig frustrerad. Jag hade ju hoppats på att få ägna mig lite mer åt forskningen i sommar, men jag kanske blir tvungen att jobba polisen istället... vi får se. Jag väntar på två stipendieansökningar till som kanske kan vara till hjälp. Håll en tumme åt mig för att de går igenom...

Påskhelgen innehåller en hel del planer. Jobb på långfredagskvällen, grillkväll lördag (ser fram emot det riktigt mycket och hoppas på det fina vädret som de utlovat på SMHI), påskdagen en resa till min gamla mormor och morfar för att träffa släkten.

Jag ska försöka skriva igen under påsken, men om jag inte hinner det så får ni alla ha en riktigt skön helg och en Glad Påsk!

Trailer: Monsters Vs. Aliens

Psykiska besvär och självmord...

2009-04-01T20:43:00.005+02:00

Livet kan vara oberäkneligt och svårt. Det har hänt många saker under de senaste veckorna. Det har varit en hård press på mig att prestera i olika sammanhang. Anatomitenta, deadline på ett forskningsprojekt, hög jobbintensitet med mycket att göra och med tunga prestationskrävande fall och så vidare. Den höga pressen i kombination med ett mindre relationsbekymmer har gjort mig rätt så sänkt i humöret.

För några dagar sedan fick jag besked om att en vän i bekantskapskretsen tagit sitt eget liv. Jag kände honom inte så väl, men de gånger som jag träffade honom var han alltid social och utåtriktad med en skön humor. Enligt vad jag förstått så visade han inget utåt om hur han mådde. Jag hade inte själv träffat honom under de senaste veckorna, men de som hade gjort det märkte inte så särskilt mycket av hur han egentligen mådde. Vissa människor är väldigt duktiga på att lägga upp en fasad. När man har så mycket att leva för och vara glad för, så blir det direkt svårare att prata med någon om det är så att man mår dåligt för något.

Jag kan själv känna att det är svårt. Jag har det egentligen så jäkla bra. Jag lyckas med mycket av det jag vill göra, jag har en fin familj, jag har varit med om många spännande upplevelser och jag är förhållandevis frisk (borträknat alla förkylningar under vintern). Då blir det konstigt att försöka berätta för någon att man känner sig deppig. Särskilt om det inte beror på någon större kringliggande orsak.
Jag är också så "duktig" att jag inte vill besvära andra med mina små problem mer än absolut nödvändigt. Det är skönt att jag har min fru att prata av mig på, men det har ju sina begränsingar det också.

Att någon begår självmord på det sätt som min bekante gjorde får mig att fundera en hel del. Jag har träffat många människor i polisjobbet som mått otroligt dåligt och varit självmordsbenägna. Jag har fått höra historier av potentiella brohoppare om de olyckor och misslyckanden som de varit med om som varit så tragiska att jag nästan varit på väg att hoppa också. Skämt åsido, så den känslan av nedstämdhet och ångest som jag upplever nu, måste vara ingenting mot vad de upplevt.
Jag kan ganska lätt skaka av mig mina negativa känslor genom att sysselsätta mig med något som är engagerande, men tanken på att ha 10 gånger starkare obehagskänslor och att inte kunna skaka av sig dom på något sätt vid något tillfälle på dagen. Då kan man verkligen förstå att man gör vad som helst för att försöka bli av med känslan.
Det är svårt då någon mår riktigt dåligt och inte söker hjälp eller låter någon annan hjälpa till.

Inom vården träffar man många som har psykiska besvär. De som jag tänker på främst är de som jag själv mött vid ett par tillfällen. De som kommer till vårdcentralen med en enkel åkomma som inte är det egentliga problemet, utan att de mår psyksiskt dåligt över något som de själva inte förstår (externa-interna orsaker). Ofta blir de avvisade för att de är "jobbiga patienter" som i stort sett är omöjliga att hjälpa eller så skriver man ut lite piller till dom och hoppas att de känner sig lite bättre efter ett tag. Piller verkar ju funka rätt bra för de flesta, men man kan ju förstå att grundproblemet kanske inte är löst och att det är lätt för personen att uppleva besvären igen senare i livet.

Det kanske är naivt, men jag hoppas att jag kommer ihåg det jag upplever nu och kan använda det för att öka mitt engagemang i människor med depression och ångestproblematik. Det är ju ändå ganska krävande att försöka hjälpa människor med psykiska problem. Det är ju så mycket lättare att "bara" gipsa ett ben eller skära bort något och så blir patienten bättre igen.

Neurologbesök
Häromdagen gick jag på studiebesök på en privatklinik i stan. Läkaren jag följde var neurolog. Verkade som en duktig sådan också, men jag blev inte så lockad av arbetet som jag hoppades. Det blev mest en dystra besked och inställning av medicinering. Lugn takt och dagjobb är väl det som jag upplevde som fördel, men jag var nog inte i tillräkligt god psykisk balans för att vara med om en dag som den. Det är bra att ha upplevt det. Att vara läkare kan vara ganska oglamoröst.

Polisen och försämrad service

2009-03-21T09:27:00.003+01:00

Det är lördag och jag jobbar ett extra pass. Ett än så länge lugnt dagspass. Jag läser några av de informationsbrev som min chef skickar ut till personalen med jämna mellanrum och hör även hur kollegorna runt mig kommenterar vad han skrivit.
Chefens ledarskap är starkt ifrågasatt av många inom personalgruppen. Kritiken mot honom anser jag vara befogad men ibland kanske inte så nyanserad. Men idag så blev jag förvånad över hur plumpt han kan uttrycka sig. Han inledde med hur härligt det är när våren är på väg och fortsätter med att ta upp ett par av de mer negativa händelserna som hänt inom verksamheten och avslutar med en "käck" kommentar om att vi alla kommet klara detta bra ändå och att alla måste "dra sitt strå till stacken".
Vår avdelning är bara en i mängden av alla stora problem inom myndigheten. Pga. den ekonomiska situationen som landet och polisen hamnat i, så behövs stora nedskärningar. Det kan nog de flesta förstå. För min del handlar det mer om vilka prioriteringar och förslag på lösningar/förändringar som kommer från cheferna som är oförståeliga. Om de som bor i områdena runt i vår sköna stad visste hur det kortsiktiga ekonomiska tänkandet leder till snart obefintlig personlig service. Polisstationer stängs ned, personal flyttas om, inga nyanställningar, poliser sätts på att göra jobb som tidigare utförts av civilanställda osv.

Nu har jag kommit till insikt. Det är så skönt att jag läser vidare. Jag inser att läkaryrket har sina problem inom landstingen osv. men att rörelsefriheten och alternativen är så mycket bättre. Jag tycker om valfriheten som det förhoppningsvis ger att läsa färdigt till läkare. Jag lämnar polisyrket mer och mer bakom mig för varje galet beslut som fattas av cheferna...

Eftertentaförvirring, god tentaöl och bio...

2009-03-18T14:11:00.005+01:00

Igår skrev jag tenta i anatomi, embryologi och utvecklingsbiologi. Den här tentan var nog den tenta som jag var minst förberedd på jämfört någon av de andra tentor jag skrivit innan på läkarprogrammet. Jag hade svårt att förmå mig till och plugga i början av terminen och det straffade sig på slutet när det blev för mycket på en gång. Om de är snälla i sin rättning så ska det nog gå, men är de hårda så är jag säker på att det blir en omtenta. Tre veckor till innan jag vet definitivt...
Det var en intensiv tenta (100 poäng totalt o de flesta var "3 poängare") och jag skrev och ritade konstant mellan klockan 9 och 13.20 innan jag kunde pausa för att äta en bit. Jag var riktigt tom i huvudet efter det. Ibland så brukar jag kunna kolla igenom tentan en gång till för att kanske lägga till någon grej som kan ge något poäng till, men igår var det helt stopp.

Vi var några stycken som gick och lunchade tillsammans och det blev det sedvanliga "eftertentasnacket". Det är skönt och prata av sig, men samtidigt så kändes det mer och mer som om jag gett fel svar. Jag vet inte om det berodde på "eftertentaförvirring", men denna gången hade jag nog kunnat vara utan det bekymret.

Jag gick faktiskt på bio själv för första gången på riktigt länge. Förr gick jag ganska ofta själv på bio. Det är så skönt att bara sitta själv och vara helt försjunken i filmen (även om det är trevligt med sällskap också). Jag såg "Watchmen". En film i min smak. Grabbig, brutal, skruvad humor och med djupa filosofiska inslag. :)

På kvällen (efter att jag sett filmen) träffades vi flera stycken från klassen och tog några öl på puben. Det var riktigt trevligt. Det blev inte så sen kväll vilket var skönt eftersom nästa kurs (Patologi) började idag. Min handledare hörde av sig i förrgår också och sa att han ville ha min hjälp i slutet av veckan, så det blir inte så mycket rast och vila som jag kanske hoppades på att få efter tentaplugget... Men... Det är bara och köra på.
Patologikursen verkar vara strukturerad och välordnad (nästan så att faktakunskaperna blir lite serverade) . Det passar mig bra just nu, så det bådar gott för vårens tentaplugg!

Trailer för Watchmen:

Tenta, munta och prestationskrav

2009-03-11T09:05:00.004+01:00

De senaste dagarna har i stort sett enbart ägnats åt tentaplugg.
När jag väl fördjupar mig och lägger stor tid på ett ämne så väcks mitt intresse. Jag har hittills inte haft så stort engagemang i anatomin, men det blev lite bättre efter det att jag började tentapluggperioden.

Idag ska jag ha munta och nästa vecka är det dags för salstenta.
Jag tror muntan ska gå bra. Om jag inte får tunghäfta då förstås. :)
Först ska strukturer förklaras, namnges och beskrivas på "preparat". Efter det så ska två slumpmässigt utvalda ytanatomiska strukturer med klinisk anknytning beskrivas och funktionstestas.
De pluggkompisar som jag hade under det första läsåret har ändrat studietaktik och gruppsammansättningar, så jag kände mig lite som "femte hjulet" vid de tillfällen som jag satt med dem i början av terminen.
Nu blev det så att jag de senaste två veckorna hoppade in med två tjejer i klassen som är "tighta" pluggkompisar ända sedan förra året. De är ambitiösa och riktigt duktiga, så om jag jämför mig med dem så har jag en bra bit kvar innan jag kan vara nöjd med min prestation. Det är så skönt och plugga tillsammans med några som är pålästa och duktiga för då är det så mycket lättare att diskutera ett område eller anatomisk struktur för att förhoppningsvis hamna rätt till slut. (Hoppas bara att dom inte känner att jag snyltat allt för mycket på deras pluggtid). :)

Nu är det dags för mig att ladda upp. Ska ut på stan o ta en kopp kaffe och en välunnad god kaka. Jag har nämligen äntligen lyckats komma ned under 90 kg i veckan. Nu är det bara 2-3 kg kvar innan jag nått mitt viktmål. Gött!

Pluggmusik:

Radiologiföreläsning och polisarbete...

2009-02-27T22:46:00.002+01:00

Dagens föreläsning handlade om thoraxradiologi. De har gjort vissa förändringar av kursen sedan föregående termin. Bl.a. har de lagt till den lite mer kliniskt anknutna radiologin på anatomikursen, men de har också blandat in embryologi och utvecklningsbiologi vilket jag bitvis kan uppleva som mer knuten till molekylär cellbiologi (pga. alla genetiska/biokemiska markörer som kommer med på kuppen).

Det är riktigt bra att få se olika patologiska tillstånd och jämföra med frisk anatomi. Det gör att man får ytterligare en infallsvinkel på hur anatomin hänger ihop och man får en större helhets förståelse för vad som är viktigt att kunna.
Tyvärr måste jag erkänna att embryologin rör till det hela något, men det är väl något man får leva med. Tidigare har embryologin och utvecklingsbiologin ingått i ett paket med genetik, men de fick så mycket kritik att de var tvungna och ändra kursen på något sätt och då blev det såhär...

Jag har jobbat under kvällen och det hände väl egentligen inte något anmärkningsvärt. Lagom mycket och göra trots att det är lönehelg och allt. Det var ett par biljakter, några rattfyllon, flera snatterier, misshandlade kvinnor osv. osv...
Jag tog emot två lite mer servicekrävande samtal.
Det första var en äldre kvinna (70+) som ville att polisen skulle hjälpa henne och hitta hennes försvunne make som varit borta hela eftermiddagen (maken avled förra året). Det är svårt och veta hur man ska hantera en situation som denna. Det är svårt att hitta ett bra sätt och tala om att polisen inte kan hjälpa henne. Turligt nog för mig visade det sig att hon ringt många, många gånger tidigare om samma sak. Jag sa till henne att vi inte kunde hjälpa henne eftersom hennes make gått bort för ett år sedan. Då blev hon upprörd och sa "Det sa polisen förra gången också, men det är faktiskt inte så. Han var ju hemma på soffan förut och då frågade jag om han ville ha kaffe, men det ville han inte!" Till slut fick jag henne att ringa sonen för att han skulle hjälpa henne istället.
Det andra samtalet var väl ett som man får från gång till gång. Det var en som varit på en av stans nattklubbar och tappat garderobskortet. "Jag kan inte få ut min jacka! Polisen måste komma hit och hjälpa mig!". Jag fick lugnt förklara (4 ggr) att polisen inte hjälper till med sånt och att jackan får hämtas ut antingen efter de stängt eller imorgon på dagen. De flesta brukar fortfarande vara förbannade och skälla, men till slut gick budskapet hem och han tackade för hjälpen. (Skönt! Jag hatar att försöka hjälpa otrevliga människor, så det blev en rätt bra dag idag...)

Resten av helgen skall ägnas åt tentaplugg.

Psykopater på film o spekulativa scener

2009-02-26T19:53:00.005+01:00

Jag såg filmen Hannibal häromkvällen på tv. Det är uppföljaren till "Silence of the lambs" (När lammen tystnar). Jag har sett den tidigare och uppskattade den inte så särskilt mycket första gången jag såg den. Tyckte det var rätt korkat upplägg och lite för ytlig (händelselös). Nu väntade jag på de sista äckelscenerna för och se om jag blev lika äcklad som sist. Det är ju ganska groteskt och spekulativt framställt. Den här gången var det inte samma effekt. Dels för att jag var beredd och dels för att jag varit med vid dissektion/obduktion. Man kan vänja sig vid det mesta faktiskt.

Filmerna om Hannibal är ganska fascinerande på ett annat plan. En mördare och kanibal som är extremt intelligent och ser världen på ett minst sagt udda sätt. Psykopater har en viss fascianation med sig. Det finns ju hur många filmer som helst om seriemördare. Den ena mer spekulativ än den andra (även om jag kan tycka att slutscenerna i Hannibal tar priset).

Vad ska Hanibal föreställa vara? En högfungerande (om än ensam) psykopat som lever enligt vissa höga ideal, men bortser helt från vissa vanliga mänskliga föreställningar (som t.ex. att man inte ska äta av sina fiender)?
Nu är det längesedan jag såg "Manhunter" också, men jag vill minnas att jag tyckte den framställningen var bättre. Trovärdigare också, även om Anthony Hopkins skådespel är klart mer underhållande. :)

Visceraföreläsning

2009-02-24T18:16:00.004+01:00

Dagens undervisning handlade om thoracal viscera. De olika strukturernas position i förhållande till varandra. Hjärtats position och riktning i mediastinum. Lungbladens utbredning och utsträckning nedåt mot buken.
Nu börjar jag äntligen känna att intresset för anatomin kommer. Viscera och neuroanatomi är nog mer intressant än rörelseapparaten helt enkelt.

Tyvärr var jag helt slut idag eftersom jag jobbat hårt med referenssökning och referensförteckning till sent igår vilket är riktigt tröttande. När tempot skönk något, så kunde jag inte hjälpa det... ögonen bara föll ihop och så vaknade jag till med ett ryck. Då kändes det som om jag snarkat och dreglat på tröjan, men det var nog okej för det var bara min bordskamrat som märkte att jag somnat. He, he... Är man trött så är man.

Studentutbyte?

2009-02-22T13:19:00.002+01:00

Jag har länge funderat på hur det skulle vara med studentutbyte. Jag älskar och resa. Nya upplevelser, nya människor och annorlunda miljö. Jag undrar bara om det kanske är för omständligt och påfrestande att läsa medicin utomlands?

Är det någon av er som har någon erfarenhet från att plugga utomlands eller har varit med i studentutbyte?

Jag har redan tagit kontakt med universitets studentutbytes-koordinator för och kolla upp möjligheterna för utbyte. Jag vet att de flesta brukar åka iväg under den näst sista terminen för att göra utbytet under "fördjupningsarbetet", men jag hade hoppats på att få kunna göra det lite tidigare. Typ under medicin- eller kirurgikursen.
Jag skulle vilja åka iväg lite längre än bara en månad också. Det verkar lite "fjuttigt" med bara ett par veckor. Om man verkligen ska lära sig något om den plats och kultur man åker till behövs lite längre tid tror jag (om man orkar med det dvs.).
Jag hade egentligen hoppats på att få komma till USA eller Australien, men de har tydligen alltför annorlunda utbildningssystem så att det får bli efter examen eller i samband med något forskningsprojekt. :)

Har ni hört om någon som varit på studentutbyte eller själv har erfarenheter får ni gärna skriva något om det. Ni kanske har tips på någon som har bloggat om eller håller på och bloggar om utbytesstudier?

Hungerhormon

2009-02-20T12:09:00.003+01:00

Det är tungt att ställa om kroppen till ett nytt energiintag. Under några veckor har jag känt hur humöret svängt upp och ned (till och med över dagens lopp vilket det i stort sett aldrig gjort innan). Det gick bra i början av min viktnedgång. De första fyra kilona rann av mig ganska fort. Nu har jag landat mellan 90 och 91 kilo.

God mat och läckra efterrätter får mig att känna rysningar längsmed ryggraden av njutning och tillfredsställelse. Den perfekta trösten som direkt får mig att känna mig lite gladare om något tråkigt har hänt. När jag är trött av att ha suttit med näsan i böckerna i några timmar, så "tar jag mig en snickers" och orkar en stund till. Jag har alltid ätit mycket och det var en period då poliskollegorna skämtsamt kallade mig för "slaskhinken" för att jag alltid satt och åt på något. Jag gick inte upp nämnvärt i vikt och höll ständigt i gång med något. Men det har ju ändrat sig...
Efter det att jag satte mig på ledningscentralen gick jag direkt upp i vikt (tröståt nog lite för mycket...).

Det är lätt att fördöma överviktiga som utan "självkontroll" och "dumma" som låter sin kropp förfalla på det sättet.
Men det har jag fått en helt annan syn på nu. Det krävs antingen en järnvilja eller en inneboende maschokist för att övervinna hungerkänslor, "sug", huvudvärk, humörsvängningar och den slöa hjärnan som följer av "sockerbristen". :)

Under fysiologikursen talades det om hunger och mättnadshormon. Ghrelin är ett hungerhormon som driver på motivationen att äta. Leptin är mättnadshormonet som fristätts från fettväven och ligger som en "termostat" i kroppen. Med "termostat" menas det att kroppen är inställd på att ha en viss mängd fett lagrad i kroppen. Tyvärr är det ju inte så enkelt att man bara kan tillföra Leptin och så känner man sig mätt och tillfredsställd, men minskad fettväv medför minskad frisättning av Leptin och då får man en ytterligare ökad hungerkänsla för att ersätta förbrukad energi. Förutom dessa hormon spelar också insulin, glukagon, IGF (inslin-like growth factor) m.fl. avgörande roll för den metabola kontrollen och nivå av energiintag.
Än så länge finns det vissa studier som visar på positiva effekter i viktnedgång om man tillför eller blockerar några av dessa ämnen. Just nu drömmer jag om att få mig en liten cocktail som håller huvudvärken, humörsvängningarna, hungern och suget borta. Jag vill verkligen gå ner några kilo till. Står jag bara ut en tid till så hoppas jag att min "termostat" ställer om sig kvickt till den nya vikten, men nu är det tungt måste jag säga...

Fartblind och självgod?

2009-02-18T17:40:00.003+01:00

För en tid sedan sökte jag en "extrautbildning" avsedd att hjälpa forskningsintresserade läkarstudenter att förkovra sig i sitt intresseområde tillsammans med universitetsanslutna forskargrupper. Jag förutsatte att jag skulle vara en "guldkandidat" för den sortens grej och kände mig helgjuten för en plats på den. Det skulle ge en liten inkomst under terminerna och extra under somrarna i tre år framåt.
I förrgår fick jag besked om att jag inte var antagen. Jag blev sjukt besviken. Det hade nämligen försäkrat mig om att jag inte var helt beroende av inkomsten från polisen. Jag är ju som jag berättat tidigare, frustrerad över situationen där jag inte själv kan få bestämma vad jag jobbar med utan är beordrad att sitta kvar på ledningscentralen ända till i höst. Om jag hade fått denna platsen så hade jag kunna fortsatt och vara tjänstledig även över sommaren utan att behövt oroa mig över inkomsten.
Det var tydligen väldigt många som sökte och så tyckte de inte att jag verkade vara en som var intresserad av att fortsätta forska (har lite för många järn i elden så att säga).

Mental inställning

2009-02-15T14:27:00.004+01:00

I fredags var jag hemma hos en klasskompis. Vi var väl åtta stycken som bara satt och pratade och skojade. Jag gillar verkligen sådana kvällar. Tidigare har jag varit mycket av en "ensamvarg", men känner nu mer och mer hur behovet av kontakt med andra människor bara blir större och större. För några år sedan hade jag bittra konflikter med 2 olika poliskollegor under en period vilket gjorde mig näst intill folkskygg och bitter på mänskligheten, men det är så skönt nu att våga lämna ut sig lite till sina vänner utan att vara särskilt rädd för konsekvenserna. Det är lätt att konstatera att det är stor skillnad i empatisk förmåga och ödmjukhet mellan läkarstudenter och poliser. :)

Jag jobbade i helgen igen på ledningscentralen. Jag har ju känt mig bitter och besviken över att jag inte fått flytta ut i polisbil igen, men bestämde mig i veckan för att sluta älta och bara acceptera situationen. Förra gången jag jobbade gjorde jag inte särskilt bra jobb. Satt mest av tiden och kokade av frustration. I helgen så försökte jag bara glömma bort bekymren och jobba på. Det var så mycket skönare. Tiden gick fortare och det kändes hyfsat meningsfullt att sitta där igen. Nu ska jag jobba ikväll igen och hoppas att den flyter på lika smidigt som nattpasset.

CNS anatomi och John Hopkins serien

2009-02-11T21:23:00.007+01:00

De senaste dagarnas studier har handlat om kroppens nervsystem. Idag kom vi in på de centrala delarna. Jag är väldigt intresserad av hjärnans funktionella delar och har läst en del av det redan innan och jag har en god spatial förmåga, men det är ändå jäkligt komplicerat att förstå sig på hur de olika kärnorna är lokaliserade och förbundna med varandra. Tyvärr har jag inte riktigt fängslats av anatomin som helhet än, men jag hoppas att det kommer snart. Det är i alla fall drygt en månad kvar innan tentan, så jag hoppas att jag lyckas få in hela katalogen av ord i huvudet på något sätt.

Nu har jag äntligen kommit in i "kompisgänget" igen också. Det känns så skönt och plugga tillsammans och snacka en massa "skit" emellanåt när man inte orkar hålla näsan nere i boken. Det är nog detta som jag tycker bäst om med att plugga igen. Man får träffa en massa människor som är intresserad av samma saker som en själv och som är jäkligt roliga och schyssta. :) Jag kommer sakna det när det tar slut.

Kollade på John Hopkins på 5:an idag efter kvällens träningspass. Intressant serie måste jag säga. Lite otäckt också... Idag fick läkarna i serien lämna dödsbesked på en nioårig flicka och det är något som jag bävar för själv. Har själv barn i samma ålder så det är omöjligt att inte dra paralleller till en själv. Än är det väl några år kvar innan jag behöver göra något sådant. Jag har faktiskt inte varit med om att lämna dödsbud som polis heller. Jo, en gång men den räknar jag inte ens. Det var en äldre ensam alkoholiserad man som dött i hemmet. Han hade inte någon kontakt med sina barn längre, men beskedet skulle lämnas. Jag var med då vi fick kontakt med dottern och hon var bara ganska blasé. Gav knappt något gensvar och sa typ ingenting så det var inte ett tungt besked och lämna (även om hon kanske kände något längst inne).

Två filmer och plugghelg

2009-02-09T00:09:00.005+01:00

Det blev en hel del pluggat de senaste dagarna, men jag hann med att gå på bio två gånger. Barnen har inte varit hemma i helgen. Sonen hos farfar och dotter plus kompis hemma hos mormor. Skönt och slippa bekymra sig om dom när man har mycket att göra.

Igår såg jag "Pride & Glory" tillsammans med Herr E. Det var en bra polisfilm. Den saknade de flesta av de vanliga filmklichéerna. Vissa av scenerna var riktigt obehagliga och jag reagerade mycket kraftigare än vad jag brukar göra. Jag levde mig riktigt in i filmen för att skådespeleriet var så otroligt bra.

Idag var jag och såg "Australia" tillsammans med hustrun. Lagom lättsam och äventyrlig film. Precis vad jag behövde idag.

Nästa vecka fylls av anatomiska studier av det centrala nervsystemet.

Terapeutiska samtal

2009-02-05T21:22:00.004+01:00

Jag var på besök på vårdcentralen igen. Första tillfället denna terminen. Innan jag kom dit idag kände jag mig ganska negativ och tyckte att det inte ger så mycket att gå på dessa "besök". Men det har ändrat sig nu. Det blev en bra dag. Vi är fyra stycken i gruppen som skuggar olika läkare på vårdcentralen. Vi har en riktigt bra handledare med humor och självdistans som är väldigt lätt att prata med.
Morgonen började med en lång diskussion i gruppen om olika former av samtal som man kan behöva gå igenom som läkare. Ge svåra besked till patienter och anhöriga osv. Det var faktiskt riktigt givande och det hade jag ju inte väntat mig. Det gjorde mig glatt överraskad!

Förmiddagen fick jag sitta med vid ett samtal där en patient i 50-års åldern sökt på akuttid för migrän och yrsel (suck, pust och stön... bara en massa "psykdravel"). Även min handledare uttryckte hur jobbigt det kan vara med "sådana patienter". De tar mycket tid och ska inte komma på akuttider.
Ja, ja.. hur som helst så fick jag sitta med då läkaren genomförde snabb anamnes, utökad undersökning (för min skull) med neurostatus och direkt efter undersökningen meddelade att det inte var något medicinsk fel.
Under anamnesen framkom att patientens svåger omkommit i sviterna av någon sjukdom strax innan jul och att hon fått ta hand om sin syster. Hon hade haft bekymmer med huvudvärk (utan yrsel) för några år sedan och fått remiss till neurolog som konstaterade att det var stressutlöst. Hon hade avhjälpt problemen själv genom träning, sjukgymnastik, akupunktur osv. vilket hjälpt bra. Hon hade inte kunnat med och träna under de senaste månaderna då systern hade behövt så mycket stöd.
Jag passade på och klämma in en fråga efter undersökningen om hur hon klarade sömnen. Hon uppgav då att hon vaknade flera ggr på natten och att hon inte sov så gott som hon brukade göra.
Ansvarige läkaren frågade då om hon ville ha sömntablett alternativt lugnande. Oxascand förskrevs och hon rekommenderades att stanna hemma några dagar från jobbet.

Hon (patienten) hade vid ett tillfälle under besöket visat antydan till att börja gråta, men höll genast tillbaka det då ansvarige läkaren inte visade att det var okej och markerade att samtalet strax var slut eftersom detta besöket var på en akuttid.

En av dagens uppdrag var att prata med en patient om dess sjukdom och upplevelser kring dom. Nu hade hon ju inte fått någon diagnos, men jag passade på att be om ett extra samtal med henne. Vi satte oss själva i ett rum och fortsatte samtalet.
Först inledde jag försiktigt med att be henne berätta om händelsen för några år sedan och gick därefter över till dagens situation. Den här kvinnan var väldigt mån om att ha självkontroll och verka glad utåt. Men plötsligt brast det och hon började gråta. Det märktes att hon skämdes över att ha förlorat kontrollen, men jag försökte lugna henne genom försöka få henne att förstå att det är okej eller t.o.m. bra om hon grät lite (vilket hon inte gjort på hela tiden då hon stöttat sin syster). Det blev en kort konversation till innan hon tydligt visade att hon ville avsluta samtalet (ville inte gråta mer inför mig). Jag fick henne att tänka över att komma tillbaka till vårdcentralen på ett planerat besök istället för att ev. få remiss till psykologen som befinner sig i huset. Hon lämnade rummet med lite lättare steg och tackade mig så mycket för att jag tagit mig tid med henne.
Då kändes det bra. Att det räcker med så lite för att få vissa patienter att känna sig något bättre. Jag tycker om det teraputiska samtalet. Jag har läst beteendevetenskap innan läkarprogrammet och hade allvarliga tankar på att bli psykolog istället istället för läkare, men ville inte begränsa mig till "enbart" huvudet.

Obs! Patientuppgifterna är ändrade med hänvisning till sekretessen!

Känslosam föreläsning, träning och musik

2009-02-02T20:20:00.005+01:00

Hade som ett seminarium idag i skolan. Det handlade om etik, känslor inför att konfronteras med döda eller döende och hur man som läkarstudent hanterar svåra känslor.
En klasskamrat som ingick i de team som identifierade de förolyckade vid tsunamikatastrofen 2004 höll ett kortare föredrag om upplevelserna och om vad det jobbet innebar. Även om jag själv inte har någon som stod mig nära eller som jag kände som förolyckades, så var jag och familjen inte allt för kort tid innan katastrofen i Thailand och det räckte för att man skulle känna obehag. Idag blev jag märkligt rörd av berättelsen om klasskamratens upplevelser. Det var ett riktigt bra föredrag som det märktes hade hållits tidigare för andra också.

Efter det så hade jag en skön träning med Herr E för och rensa skallen ordentligt. :)
Första träningen igen på en och en halv vecka. Hoppas jag håller mig frisk nu. Det har alltid varit någon som varit sjuk i familjen de senaste två månaderna.

Imorse så hörde jag en låt som satte sig på hjärnan.
Sophia Somajo - I-rony

Skolprojektet som gick fel

2009-02-02T19:17:00.005+01:00

Läste i DN om ett skolprojekt som gått galet. "Poliskritik mot lärarlett postrån". Det är lätt hänt att man inte tänker på konsekvenserna. De gick i klass nio och skulle göra film. Någon ringde om ett pågående rån och polisen kommer till platsen och drar vapen. He, he... Snacka om realistisk film! Hoppas de fick med lite av händelsen på film så att inte allt blev ett helt fiasko. :)

Som kritik mot polisen kan man ju konstatera att poliser har alltför stor tendens att försätta sig i konfrontativa situationer. Vi har ju skyldighet både mot oss själva och gentemot de vi ingriper mot att göra så säkra och kontrollerade ingripanden som möjligt. Det finns flera skäl till varför man försätter sig i konfrontationer. Exempelvis iver att sätta fast en gärningsman, upplevelse av tidspress för att man tror situationen kan eskalera eller gå illa på annat sätt om man inte ingriper, eller bara rent oförstånd. Jag vet inte hur poliserna i detta exemplet med skolungdomarna gjorde, men jag tänker på t.ex. händelsen i Trelleborg i förra veckan då en förvirrad man sköts till döds. Det är förvånande att poliserna tar sig in i stugan då all utbildning går ut på att han ska komma ut istället. Allt för att undvika den form av konfrontation som uppkom. Det är svårt att vänta och se vad som händer. Poliser i allmänhet är i så stort behov av att agera och ställa till rätta.

Snurrig vecka och intressanta inlägg

2009-02-01T08:03:00.007+01:00

Sedan senaste inlägget har veckan upplevts som ett enda virrvarr. Är fortfarande smått förskyld, hustrun blev magsjuk i veckan och det lät som om hela magsäcken hängde med upp (usch!), dåligt med sömn, väldigt lite pluggat, dottern fyllde år i helgen och några stycken arbetspass.
Sitter på jobbet nu också. Sönda'mornar är det nästan alltid väldigt lite och göra.

Läste en del intressanta inlägg i veckan även om jag själv inte skrivit något.
Det som jag tyckte var mest intressant var Salvans inlägg om Anna Odells upptåg på St Görgens sjukhus. Länkar till mer info ligger i slutet.
Händelsen i sig kanske inte är så mycket och säga om förutom att det känns som onödigt slöseri med vårdplats, vårdtid och pengar. Men det som stör mest tror jag är Odells dolda agenda.
Men det råder en anonym person bot på ganska bra i en kommentar på Salvan's blog.

Citat:
"Får man göra vad som helst mot sin omgivning i konstens namn?

Jag har vid ett par tillfällen fått hjälp på just S:t Görans psykakut och psykiatriska avdelningar, och jag kan intyga att patienter som beter sig som Odell uppenbarligen gjort, får andra patienter att må ännu sämre. Men Odell och Konstfack anser väl att de patienterna ska vara tacksamma att få ha varit en (om än ofrivillig) del av ett Konstverk???

Jag kan redan nu gissa mig till vad hennes verk handlar om: "En människa - särskilt en kvinna - som beter sig ologiskt och hysteriskt finns det inte plats för i detta kalla, hårda moderna samhälle. Hon blir bums ivägskjutsad till mentalsjukhus, fastspänd, drogad och TVÅNGSOMHÄNDERTAGEN. Borde inte vi alla få vara härligt spännande kreativa utagerande Individer utan att drabbas av statens tvångsmetoder för att likrikta oss?! Psykvården kallar dem sjuka, men är det inte samhället som är sjukt egentligen - det finns inga sjuka, de är bara missförstådda! Ge dem bara en kram och en färglåda istället för mediciner och vårdpersonal. Se på mig - man försökte krossa mig likt en fjäril i ett våffeljärn!"

Men hon kanske har sett "Gökboet" och ville göra en insats för oss patienter...?"
Slut citat.

Anledningen till att jag tycker att det är så bra, är för att jag tycker det Anna gjorde var en del i det som kan ställa till så mycket problem i ett samhälle och som polisen ofta är utsatt för. Någon har en uppfattning/idé (professionell tyckare) om hur ett fenomen i samhället går till som är långt ifrån överensstämmande verkligheten. Men deras idé och tanke ska föras ut till den "obildade allmänheten" till varje pris. Orsaken till de behov de har att skrika ut sina oinvigda kunskaper och idéer varierar, men en del i det är väl självklart sensationslystnad och uppmärksamhet.
Största andelen av befolkningen har ingen anledning att bekymra sig över om psykisk sjukdom är en "riktig sjukdom" eller inte. Många har visserligen någon som de känner eller är släkt med som fått psykiska besvär och blivit hjälpta, men de kanske inte har reflekterat över det mer än så.
Om då någon kommer och påstår att psykiska problem beror på t.ex. samhället eller något annat abstrakt och inte medicinska orsaker och gör det på ett retoriskt och kraftfullt sätt, finns det många personer som vacklar i sin uppfattning och börjar ifrågasätta sjukvårdens metoder (på ett lika oinsatt sätt som första budbäraren).
All verksamhet behöver ständigt förbättras och förnyas, men då gäller det att finna kärnan till problemet och inte nöja sig med lekmannaföreställningar om världens beskaffenhet.

"Professionella tyckare" som gör oinsatta uttalanden finns det alltför gott om. Tyvärr är det också så att media hakar på om det är en kontroversiell fråga som kan generera många tittare eller läsare (motiverat av allmänintresset). Media kan ta över frågan och skruva det ett varv till för att ytterligare polemisera två fabricerade motparter.
Så till slut dör frågan ut. Ingen förbättring eller förändring är genomdriven, men folks medvetanden är genomsköljda av enkla och naivt felaktiga budskap som med tiden ingår som del i allmängodset.
Jag skulle gärna se att felaktigheter och problem inom sjukvård, polisen, socialen osv. diskuterades i media för att skapa större medvetenhet hos allmänheten, men problemet är att om det skulle diskuteras på den nivå som är produktiv så skulle det vara så fruktansvärt ointressant för dem som inte är del i verksamheten, att ingen (eller i alla fall väldigt få) skulle titta på eller delta i det.

Skrivet om i:
DN - "Kvinna polisanmäld för att spelat psyksjuk", "Landstingsråd rasar mot Konstfack efter "psyksjukfallet".
AB - "Specialarbete: spela psyksjuk"

Med många fler bloggar, forum, tidningar...

Sonat straff = skuldfri?

2009-01-24T12:33:00.004+01:00

Det var riktigt skönt och komma igång med hård träning i veckan, men jag fick ett litet bakslag igår. Jag tror att jag förtog mig lite eftersom en förkylning överföll mig helt oförberett igår. Jag blev tvungen o stanna hemma trots att jag planerat en joggingrunda och efter det en ölkväll med klasskompisar. Det var intropub igår för terminens nya "amphioxer" (T1:or) och det hade varit trevligt att vara med på, men... som actionhjältarna i Hollywoodfilmer säger "life's a bitch, and then you die". Jag ska väl inte klaga för mycket eftersom jag redan känner mig lite bättre.

Straffad och skuldfri? (Obs! varning för långt inlägg!)
I och med det igen aktualiserade fallet med Hampus Hellekant som kom in på läkarprogrammet igen trots sin morddom, så började jag fundera på föreställningen om att då man har sonat sitt brott, så har man betalat tillbaka sin "skuld" till samhället och ska inte behöva stå till svars för det längre. Det baseras på en modell där människor förväntas agera rationellt. Men jag anser att människor i grunden är irrationella och styrs av känslomässiga impulser. Vissa mer än andra.

Även vi som haft en tillräckligt god uppväxt med trygghet och värderingar som är någorlunda i linje med samhällets allmänna uppfattning kan i vissa situationer ha svårt att inte ta genvägar. De flesta av oss är väl disciplinerade nog att inte agera på impulser som kan få negativa konsekvenser för oss själva eller andra, men det finns många människor som inte har motivation nog att avstå eller som har åsikter som går på tvärs med övriga samhällets idé om vad som är bra.
De som saknar styrkan att motstå enkla dåliga lösningar eller saknar motivation av olika skäl (utanförskap, dålig fostran, trauman) att hålla sig till vad de känner till som rätt behöver särskilt stöd för att inte fatta fel beslut eller för att inte utsättas för ogynnsamma situationer där de agerar fel. Det är ett enkelt samhällsproblem att lösa. Det är resurskrävande vad gäller vård och social omsorg men de har ett värdesystem med sig som man kan använda sig av.

De som är svårare att göra något åt är de som är fast i sin övertygelse om vad som är rätt och fel. Här vill jag exemplifiera det hela med två fall (ekonomiska motiv och politisk övertygelse).

Det första exemplet är det ekonomiska motiv som driver kriminella organisationer. Nu har två personer med Wolfpackanknytning gripits för bombdådet mot åklagaren i Trollhättan. Grupperingarna skapar sin egen lilla kultur av regler och lagar och säger sig inte "vara en del i det Svenska samhället". De ställer sig utanför samhället och lever enligt "starkast vinner" ideologi. Det kan nog vara pressande och otäckt, för när det väl "skiter sig" så blir man antingen grovt misshandlad eller tagen ut i skogen o får ett skott i pannan.
Det går väl och nå fram till några av de "friskare" medlemmarna, men jag skulle inte känna mig säker på han blivit övertygad om att samhällets normer är rätt.

Det andra är politiskt eller religiöst motiverade handlingar. Hampus Hellekants dåd är ju ett tydligt exempel på politiskt motiverat handling. De som någon gång försökt resonera med en religiöst eller politiskt övertygad person vet hur svårt det är att få dem att tänka i nya banor och verkligen försöka förstå problematiken i att ha en så starkt övertygelse. Det är väl ganska rimligt att anta att man är fanatiskt övertygad om sin egen betydelse och att de egna åsikterna är rätt om man startar "ett krig mot samhället" och begår ett politiskt mord på en meningsmotståndare?
Om man nu fångas in, döms och sitter av sin tid i fängelse (11 år = 7 år) har man då sonat sitt brott och ska inte lastas för sina tidigare handlingar? Trots att personen fortfarande kan vara en lika övertygad nazist? Att begå eller medverka till ett mord är inte någon liten sak. Antingen har man störningar i personligheten eller så är man så starkt påverkad av gruppen så att de egna gränserna suddas ut. I bägge fallen finns det många yrken som personen i fråga inte skulle vara lämplig för där läkaryrket är en av dem.

Själv börjar jag gå ifrån strafftanken mer och mer. Straff fungerar för människor som är kalkylerande och rationella. De som klarar av att se konsekvenser av sitt handlande och agera därefter. Men då måste samtidigt upptäcktsrisken uppfattas som ganska hög och att straffet inte uppfattas som värt och ta.
Största andelen av fängelseklientelet som är återfallsförbrytare har antingen en psykiskt störning eller saknar normsystem som stämmer överens med samhällets eller befinner sig i situationer som de inte har resurser att ta sig ur. Hur kan man då vänta sig att de ska avhålla sig från att begå brott??
Jag anser nog att man ska övergå till en än mer övervakande och samhällsskyddande modell för återfallsförbrytare och grova brottslingar. Straffet är sonat, men de har samhällets övervakande öga på sig. Med dagens tillgång till elektroniska övervakningssystem (fotboja, GPS, m.m.), så borde de kunna befinna sig i samhället utan möjlighet att kunna begå lag-/regelbrott (t.ex. inget missbruk) utan att det upptäcktes. Om de inte klarar av att hålla sig till gällande överrenskommelse så låses de in tills de bedöms klara det igen.

Emotionell berg och dalbana?

2009-01-21T21:35:00.006+01:00

Är det inte mysko hur mycket känslor kan påverka tankarna och tankarna påverka känslorna? Det är något som jag vill lära mig mer om. De senaste dagarna har jag upplevt något som jag inte är van vid. På morgonen vid gott humör, innan lunch nere, efter lunch trött och nere och efter skolan ett hårt träningspass och direkt efter det upp i humör igen. Jag är van vid att ha väldigt stabilt humör, så det känns underligt när det finns så små saker som ändrar det så mycket.

Anatomistudierna och de praktiska momenten fortsätter. Idag var första dagen på länge som jag verkligen kunde sitta ned i biblioteket och hålla mig koncentrerad på böckerna. Det kändes väldigt skönt att känna fokus igen.

Körde ett riktigt skönt löppass idag och ett tungt överkroppspass igår som kändes i kroppen idag. Det är så skönt, för träningen gör att jag mår så bra. Viktnedgången har hittills gått hyfsat fort och det enda som jag egentligen gjort är att ta bort alla kakor och godis och äta lite mindre portioner. Det krävs ju faktiskt lite mer engagemang om man ska hålla koll på måltidsinnehållet också. Man måste planera inköpen väl och försöka laga så mycket som möjligt av maten själv (brukar köpa mat ute jämt i vanliga fall).

Hustrun tog med mig till viktväktarna när hon gick där för några år sedan. Dels för att hon ville ha sällskap och dels för att hon ville att jag också skulle försöka äta nyttigare. Det blir väl så att jag kommer försöka hålla mig till deras modell framöver även om det är lite krävande och att planera så mycket som behövs för det. :)

Min start BMI, för tre veckor sedan, var 27,5 och nu har jag kommit ned till 26. Jag siktar på att hamna mellan 24 och 25 i BMI (övre gräns i normalintervallet). Jag stirrar mig inte blind på BMI-indexet, men det får fungera lite som en ledstjärna. Jag planerar ju att lägga på mig lite muskler igen, så vi får väl se vilken slutvikt jag hamnar på om några månader.

Räkna ut BMI här. BMI-calculator.

Ofrivillighet

2009-01-18T20:31:00.003+01:00

Helgen har ägnats åt lite anatomistudier och stipendieansökning. Imorse kollade jag vikten och fick en bra överraskning. Jag har gått ned 4 kilo på 3 veckor. Det är jag som bestämmer över min kropp och inte min kropp som bestämmer över mig. :)

Annars har jag funderat lite mer över jobbsituationen. För några dagar sedan var det någon som frågade om jag inte hade några alternativ. Det finns alternativ, men de har inte acceptabla konsekvenser.
Det är inte aktuellt för mig att säga upp mig. Dels för att jag faktiskt tycker det är kul o jobba som polis och dessutom har jag trevliga arbetskamrater. Dels för att det skulle inte vara ekonomiskt försvarbart. Visst jag skulle väl kunna ta vilket ströjobb som helst, men jag skulle aldrig ett så välbetalt jobb där jag kan jobba i stort sett hur mycket som helst. Det finns flera förmåner och övertiden är välbetald. Jag måste också vara säker på att jag har ett jobb att gå tillbaka till ifall någon i familjen blir sjuk eller att planerna för framtiden ändras.
Det andra alternativet är att gå till doktorn och säga att jag inte klarar av pressen och arbetsbelastningen (eller något sådant, vilket kanske faktiskt är sant i och för sig...), men det skulle göra mig till ett "personalfall" med dess konsekvenser. Inte aktuellt!
Det tredje alternativet är att jag börjar skicka klagobrev till chefer och facket. Göra vad jag kan för att göra mig så besvärlig som möjligt. Problemet med det, är att det är osäkert resultat plus att man gör sig ovän med många på vägen. Inte aktuellt heller! Jag har överlåtit åt min kollega att ta kontakt med chefer och fack. Det tror jag är bra. Han är sansad och har bra kontakter som han kan prata med.

Det största problemet för mig är inte att jag måste stanna kvar, utan att jag inte har fått något att säga till om det alls. Vi får ingen ursäkt, ingen extra ersättning för besväret eller ens något som sätter oss ned i grupp och förklarar sig om varför de valt just detta sätt för och lösa deras problem. Tidigare praxis i situationer som dessa har anställningsövergångar stoppats i högst 2 månader. Vi stoppas i 12 månader! Vi får lida för deras oförmåga (inkompetens) att rekrytera personal till avdelningen. Det är inte något som jag är så särskilt nöjd med.

Om cheferna bara hade behandlat mig (och de andra) lite bättre hade jag inte känt samma motstånd mot att stanna. Visst är det så att vissa dagar är det skitjobbigt på ledningscentralen. Långa telefonköer som aldrig tar slut med människor som befinner sig i kris och desperat behöver hjälp. Man blir tvungen och sitta flera timmar i sträck utan paus och bara prata i telefon, radio och skriva in händelser i systemet. Men andra dagar är lugna och stilla med lagom mycket att göra, så att man både hinner ta rast och känna att man tar hand om telefonsamtalen i god tid.
Men jag känner mig klar med ledningscentralen och vill hellre vara ute och träffa människor personligen istället för att bara prata genom en dator...
Men det får jag inte bestämma själv.

Intro till praktiska moment och kvällsjobb

2009-01-16T21:27:00.005+01:00

Idag hade vi introduktion till de praktiska momenten i Anatomistudierna. Jag kände inte någon obehag alls faktisk. Jag trodde att jag skulle känna mer än vad jag gjorde, men det var väldigt skönt inte gjorde det för då bådar det gott inför nästa vecka då det startar på riktigt.
Eftermiddagen ägnades åt redovisning kring Osteoporos och dess behandling. De andra i gruppen var väl förberedda och vi duckade de svåraste frågorna på ett snyggt sätt. :)

Under kvällen och fram till 3 inatt så sitter jag på ledningscentralen och tjänar lite pengar. Jag pratade igenom beslutet om att hålla oss kvar till hösten med min kollega och det kokar av frustration hos allihop som sitter i samma situation (och fler med oss).
Jag kan inte så mycket mer än att flina åt det, så jag gjorde något busigt ikväll. :)
Jag letade reda på texten till Eagles "Hotell Carlifornina" och skrev ut och satte upp. Ledningen saknar humor, så om det kommer fram att det är jag som gjorde det, så blir jag väl inkallad och utskälld. He, he...
Cheferna är ganska så hårt ansatta och deras kompetens att hantera personal lyser med sin frånvaro. De är ekonomimedvetna pappersvändare ut i fingerspetsarna. Det är väl på sitt sätt förståeligt med polisens urkassa ekonomi, men man hoppas fortfarande på cheferna skulle ha modet att tala personligen med personalen istället för att bara skicka mail.

Skola, halsont o jobbstrul

2009-01-15T20:49:00.004+01:00

Skolan rullar på som vanligt. Lite anatomi, lite utvecklingsbiologi och arbete med artikelredovisning om osteoporos. Jag hade egentligen lite mer av filosofin kvar att avsluta, men det har jag gett upp för tillfället. Jag får gå om några av lektionerna i vår och ta skrivningen då istället.
Det har blivit lite för mycket nu. Jag fick halsinfektion igår och orkar inte att hålla det vanliga höga tempot. Som "grädde på moset" så hörde min kollega av sig igår igen. Gu' va' trött jag blir! Han berättade att nu har beslutet fattats och mail skickats ut till de berörda kollegorna. De ska hålla oss kvar till i höst!
Men nu är vi ganska trötta på att myndigheten skiter i vad vi tycker och vill, så det kommer inte att bli så utan högljudda protester.

Ska jobba en "långkväll" (till kl 03) imorgon efter skolan. Jag hoppas att jag känner mig bättre i halsen imorgon än vad jag gör nu, annars blir det tungt.

Flytt med förhinder

2009-01-13T18:14:00.003+01:00

Jag har upptäckt hur svårt det är för en otränad kropp att ta hand om större mängd alkohol. He, he.. Lördagens fest blev lite häftigare än jag tänkt mig. Det har tagit en hel del tid för mig att återhämta mig. När jag var yngre var jag ju ute och festade lite oftare vilket gjorde att kroppen var hyfsat beredd på konsekvenserna.
Dagarna efter helgen har varit lugna och jag har inte haft kraft att plugga så mycket som jag kanske borde. Föreläsningarna susar förbi i all hast och det blir bara mer och mer o läsa in för varje dag som går...

En kollega på jobbet har börjat engagera sig i frågan om den stoppade överflytten från ledningscentralen. Han hörde av sig idag och enligt honom verkar det som om de helst inte skulle släppa oss förrän längre fram i höst. Helt galet! Då skulle de hålla oss som sökt annan tjänst kvar i ett helt år längre än vad vi själva vill.
Ledningscentralen har börjat gå under namnet "Hotell Carlifornia" - "You can check out anytime you like, but you can never leave"

Dagen efter

2009-01-11T21:19:00.002+01:00

Det blev en rejäl fest igår med sena nattäventyr och det känns i kroppen idag. Alltså inget plugg idag heller. Ja. ja... det löser sig väl.

Festkvällens favoritlåt. Robyn: Cobrastyle